Maria Wiman: Vad är gnäll värt egentligen?
Krönika Att man påpekar vad som inte fungerar i skolan ska inte tolkas som gnäll, utan snarare en kärleksförklaring från ett bultande hjärta, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Vad är gnäll värt egentligen?
Vaktmästaren på min lågstadieskola hade 45 nycklar på sin knippa. Han jobbade jämt, morgon till kväll hörde man nycklarna rassla genom korridoren. Han hade händer som dasslock och muttrade bara till svar när man försökte konversera. En dag kom han med armen i gips. ”Ä-ä-är det inte svårt att vara vaktis med bara en arm?”, vågade en pigg liten gosse till sist fråga. ”Äh, vafan är det att gnälla om?”, knorrade vaktmästaren och rasslade vidare med sin enda arm.
Det kan man ju fråga sig. Vad är gnäll värt egentligen?
Jag får höra det ibland. Att jag är en dystergök och piplisa. ”Händer det inget bra i skolan?”, kan människor fråga mig (nästan lite gnälligt kommer frågan).
Det är en kärleksförklaring
Men jo. Det gör det såklart. Hela tiden händer det bra grejer. Låt mig ta i dag som exempel! I dag fick jag en kram av en ångerfull gosse som bara råkat ta med en vattenballong till skolan och ”tappat” den i korridoren. I dag strulade tekniken så infernaliskt att jag höll på att klappa ihop men blev räddad av ett gäng gulliga 13-åringar som drog i sladdar, tryckte på knappar och joxade tills allt mirakulöst fungerade igen. I dag fick jag ett förtroende av en tonåring, jag fick skratta med mina kollegor, i dag var det påfyllning av te i personalrummet och det vi gör i SO:n är så satans kul att jag blir tossig.
Att man påpekar vad som inte fungerar i skolan ska nog inte betraktas som gnäll. Det är snarare en kärleksförklaring från ett bultande hjärta. Om vi bara lallar omkring och nöjer oss med allt det fina som händer i det lilla kan ju det här trasiga maskineriet, i vilket vi befinner oss, fortsätta att gnissla, halta, hacka och misslyckas utan att någon någonsin försöker skruva, olja eller byta ut trasiga delar. Och så kan vi ju inte ha det.
”Ett delikat problem”
Att påpeka vad som gör att lärare bränner ut sig, elever blir hemmasittare, resultat haltar och otryggheten ökar borde inte reducera en till kinkblåsa. Snarare ser jag det som ett sundhetstecken! För vad händer om vi fogar oss, nöjer oss, står med mössan i hand? Vad händer om vi tackar ödmjukt för den oreglerade arbetstiden, de stora klasserna och bristen på läromedel? Det finns på tok för många nävar som knyts i fickan i detta land!
Det är ett delikat problem. För det är ju inte eleverna man ogillar, högst troligt inte heller den egna skolan, kollegorna eller huvudmannen. Men framför man kritik är det så lätt att det lik förbannat uppfattas personligt. Som att man inte tycker om sitt arbete. Som att problemen sitter i den egna oförmågan, den egna klassen eller de lokala förutsättningarna.
Jag tror att det är bra att vi gnäller, kritiserar, stångas, bråkar och envist törs lyfta vad som inte fungerar. Det betyder ju inte att allt är skit. Det går ju bevisligen att vara vaktmästare med bara en arm. Men det är fasiken inte att föredra.
LÄS MER:
