Läraryrket är ett viktigt arbete. Det är meningsfullt, det är kul, det är stimulerande, utmanande och det är också samhällsviktigt. Men det är också ett jobb. Ett jobb som många av oss har för att vi ska kunna betala av våra eventuella bolån, studielånet, räkningar, boendekostnader och annat i livet.

Även om läraryrket kan skilja sig från många andra jobb så är det i slutändan ett jobb. Ett jobb som man stämplar in, gör sina timmar och sedan går hem.

Personalgruppen i en skola är som på vilken arbetsplats som helst. Vi har några som är mer ambitiösa än andra, som drar verksamheten framåt och driver på utvecklingsarbete.

Sedan har vi också en stor grupp som trivs där de är, som stämplar in och som utför sina arbetsuppgifter i godtagbar nivå. Det finns de som tar plats på mötena, som har mycket att säga och det finns de som observerar mycket och som föredrar att lyssna - och allt där emellan. 

Varken slut eller början

I skolvärlden finns det ännu en grupp lärare. Lärarna som brinner för sitt jobb, som brinner för yrket, som brinner för undervisningen, för eleverna, för relationerna, för lärandet och för skolan.

Det är oftast dessa lärare som uppmärksammas och hyllas när det är dags för utnämningar och prisutdelning av olika slag. Det är dessa lärare som porträtteras och idoliseras i filmer och på sociala medier. Lärare som nästan ser sitt yrke som ett kall – ett livslångt uppdrag där lärarens arbetstid varken har ett slut eller en början. 

Det gör ingen nytta om kaptenen silvertejpar igen alla hål.

På många sätt och vis är det förstås något beundransvärt och hedervärt med människor som brinner för sitt arbete. De utvecklar sin verksamhet, bidrar till nya idéer och tankesätt, är förebilder och inspirationskällor, visar vägen framåt och så vidare.

Men jag vill påstå att de också kan bidra till en osund skolkultur och ökad arbetsbelastning för resten av kollegiet. För om svensk skolas tillkortakommanden inte synliggörs och uppmärksammas (på grund av överambitiösa kollegor) kommer beslutsfattande politiker och övriga i samhället inte bli varse om de många brister och svårigheter som finns.

Om en båt läcker och tar in vatten måste alla i besättningen bli informerade om detta så att man kan åtgärda problemet. Det gör ingen nytta om kaptenen går runt och silvertejpar igen samtliga hål. 

Brinner upp till slut

Om sinnebilden av en ”bra lärare” är att man ska ”brinna för sitt jobb” så är vi som lärarkår illa ute. Svensk skola ska inte bäras av enskilda individer och den ska inte bäras av att lärare ”brinner för eleverna”. Vi måste dela på ansvaret och låta svensk skola ska bäras av alla lärare som arbetar ute i den pedagogiska verksamheten. Och för att lärarna ska orka och hinna med sitt uppdrag är det minst lika viktigt att vi pratar om tillräckliga förutsättningar, rimlig arbetsbelastning och en fungerande politisk styrning.

Risken med att man brinner för sitt jobb är att man till slut brinner upp, blir utbränd och sjukskriven. Hellre en medioker och frisk lärare än en ambitiös, men sjukskriven lärare. 

Arbetar för att kunna leva

Förstå mig rätt nu. Jag, precis som de flesta lärare i landet, tycker om mitt jobb. Det är ett meningsfullt arbete, det är kul och stimulerande – även om det under vissa perioder kan vara utmanande – och det är ett viktigt yrke.

Jag har gjort det här länge nu, jag trivs, jag är skicklig på det jag gör och jag är erfaren. Men jag lever inte för mitt arbete. Jag arbetar för att kunna leva.

LÄS MER:

Granskning: Var tredje lärare riskerar bli utbränd

Nytt larm: Dubbelt så många lärare sjuka av jobbet

Granskning: Lärare har högre sjuktal än andra yrken