Hon försvarar skolplikten – för hemmasittarnas skull
Grundskolläraren Linnea Bergersjö försvarar skolplikten.
Debatt
Finland har läroplikt i stället för skolplikt – och svenska familjer flyttar till Åland för att underlätta livet för sina barn med problematisk skolfrånvaro. Men Linnea Bergersjö menar att slopad skolplikt är fel väg att gå.
”Det blir en enkel lösning”, skriver hon.
”Alla ska bada-principen, det fungerar inte! Måste varje unge ner i det iskalla vattnet skolan är för en del? Kan vi inte ha läroplikt istället för skolplikt, som Finland?”
En bekant lyfte frågan. Jag ville svara så mycket att orden stockade sig. JO, vi måste kunna skydda våra barn från en vardag som skadar dem. JO, det finns många skäl för barn att rent fysiskt inte vara i skolan. Vi måste vara flexibla, beredda att satsa helhjärtat på det som kan hjälpa barnet må bra, få en lycklig barndom, en grund för ett gott liv.
Men jag är orolig för hur det kan gå.
”Problemet kvarstår”
De barn som av hälso- eller funktionsskäl mår bäst av att vara hemma från skolan finns i samhällets alla grupper. De finns i de familjer med god ekonomi – och i familjer som inte har råd att låta sina barn äta sig mätta under helgen. I familjer som har alla förutsättningar i världen att fånga upp ett hemmapluggande barn – och hos dem som skulle stå handfallna inför uppgiften hur mycket de än älskar sitt barn.
Kanske möjligheten till hemundervisning skulle öppna dörrar för en del, men för många skulle problemet med det iskalla vattnet kvarstå. Hur skulle vi lägga upp en övergång till läroplikt så att möjligheten att slippa vistas i skolan blir lika reell för alla som behöver den?
Öppnar dörrar för en del
Jag är rädd att skolan som demokratibärande instans skulle vackla om de som ville kunde välja att inte skicka dit sina barn.
Orsaker som ”Det är ju stökigt i skolan”, ”Mitt barn ska inte gå med ungar som knappt pratar svenska”, ”De tutar i ungarna strunt om HBTQ och klimat!”, ”Skolan förnekar gud”, ”De serverar fel mat!” kan förmå dem med ekonomiska förutsättningar att välja bort vår gemensamma utbildningsinstans.
”Skola för alla”
Jag vill inte sätta mig över den som strävar att ge det bästa till sina egna barn, men jag är mån om att vi ska ha en skola för alla. Det som blivit en följd av friskolereformen skulle riskera att växa ytterligare: Den vanliga skolan slutar vara det gemensammas angelägenhet, satsningarna minskar, likvärdigheten suddas ut.
”Barn ska skyddas”
Ett barn som bör slippa skolan på grund av kränkningar skall givetvis skyddas, hjälpas vidare. Eleverna som hamnat i ett mönster av att kränka behöver också hjälp att bryta det. Skolan måste arbeta mer effektivt mot kränkande behandling – första kapitlet i läroplanen, grunden för skolan, för demokratin. En studie från Linköpings universitet visar att risken för vuxenmobbning ökar på arbetsplatser med öppna kontorslandskap, utan chans att dra sig undan och jobba enskilt. Man är tvungen att vara nära den man ”stör sig på”. Detta sagt om vuxna. Hur ser det ut på våra skolor?
Förutsättningarna för en miljö där de flesta kan trivas måste optimeras i skolan. Det sker inte genom att vissa kan välja bort gemenskapen.
En annan risk är att det blir en enkel lösning att placera en hemmasittare som mått bäst av att hjälpas tillbaka till skolan i hemskolefacket. Kan vi forma ett system som är flexibelt och barnvänligt, utan att kasta ut barnet med badvattnet?
Linnea Bergersjö, grundskollärare, Orust
LÄS ÄVEN:
