”Vem försvarar lärarna när fackligt arbete blir en risk?”

Var fjärde lärare i kommunal skola och nästan var tredje i friskolesektorn tvekar inför att engagera sig fackligt på grund av rädsla för repressalier. Det visade Sveriges Lärare i sin rapport ”När lärare tystas”.

Det är en rätt skrämmande siffra i ett land där vi gillar att skryta om den svenska modellen och vår starka arbetsrätt.

Sedan rapporten kom 2022 har ingen lagstiftning och ingen politisk reform löst tystnadskulturen.

”Varumärket skyddas”

Det är inte fackets engagemang som brister. Problemet är att skolan styrs som vilket bolag som helst där varumärket och budgeten alltid ska skyddas först. När kommuner och skolkoncerner jagar besparingar blir fackliga krav på rimlig arbetsmiljö mest störningsmoment för ledningen. Tolkningen av begreppet lojalitet har spårat ur fullständigt. Lärarna förväntas skydda budgeten, inte arbetsmiljön.

Fackliga krav på rimlig arbetsmiljö blir störningsmoment

Det är sällan någon blir öppet hotad. Det behövs inte. Repressalierna verkar mycket smidigare än så.

Det handlar om att hamna efter i löneöversynen, eller att plötsligt bli förbigången när nya ansvarsområden fördelas. Alla i personalrummet ser ju vad som händer med den som reser obekväma frågor.

Signalerna går fram utan att någon behöver uttala dem högt. Resultatet blir att erfarna lärare tackar nej till att bli skyddsombud eller förtroendevalda. Ingen vill betala ett personligt pris på lönekontot bara för att man står upp för sina rättigheter.

”Tackar nej”

När rädslan får styra monterar vi i praktiken ned det sista skyddsnätet. Till slut står den enskilda läraren helt ensam gentemot sin arbetsgivare.

Om det ska vara en yrkesmässig risk att engagera sig fackligt har vi avskaffat lärarnas skydd. Och om ingen längre vågar ta de fackliga uppdragen, vem ska då försvara lärarna?

Sadia Pearson Harnafi, lärare

LÄS ÄVEN: