Förskolläraren: ”Jag blev inkallad till chefen”

Många förskollärare väljer att hålla tyst i stället för att öppet kritisera den egna verksamheten. Foto: Linnéa Tammerås

"Hon hotade även att sparka mig. Men gör det då, sa jag, jag tar inte tillbaka ett enda ord. Jag tror att de satte i system sedan att bara anställa unga och oerfarna". Anonyma röster från förskolan berättar:

Barnskötare, kommunal förskola:

"Jag höll inte tyst om missförhållanden och det slutade med att jag inte fick förlängd anställning. Sammanlagt är det sex, sju personer som fått gå på samma sätt som jag. Trots att jag har över 25 år inom barnomsorgen valde chefen att ersätta mig med en ung, oerfaren tjej. Det var ingen ordning alls på förskolan. Det fanns inga rutiner och det var mycket outbildad personal vilket ledde till en rad incidenter – vissa väldigt allvarliga. Vid ett tillfälle skrev vi ner allt som hänt och skickade till chefen och kommunens politiker. Jag och en kollega blev då inkallade, en och en, till chefen som sa ’Vi kan polisanmäla, det är förtal och kan bli rättegång’. Hon hotade även att sparka mig. Men gör det då, sa jag, jag tar inte tillbaka ett enda ord. Jag tror att de satte i system sedan att bara anställa unga och oerfarna, och de nya fick dessutom höra av chefen att de inte skulle lyssna på mig. Jag involverade även mina fackliga företrädare men de vågade inte göra något på grund av cheferna.”

Förskollärare, kommunal förskola:

"Vår rektor ville omorganisera och flytta barn från vår grupp. Det gjordes ingen riskbedömning, ingen barnkonsekvensanalys. Ingenting. Dessutom ville rektorn att vi i arbetslaget skulle välja ut vilka barn som skulle flytta samt informera vårdnadshavarna. Vi ifrågasatte det här och tiden gick. Sedan fick vi höra av rektorn att hon var upprörd och besviken över att vi hade ’misskött oss’ och inte följt vårt uppdrag. Vårdnadshavarna efterlyste också en riskbedömning och det slutade med att inga barn flyttades. Men i stället fick vi ännu fler barn – som straff – trots att det fanns andra avdelningar som inte var fulla. En annan gång när jag, som då var skyddsombud, tog upp att det fanns en tystnadskultur, sa chefen att jag inte hade belägg för det eftersom ingen nämnt det i medarbetarenkäten. HR var med på mötet och sa att rektorn kämpade på så hårt och att jag därför skulle tänka på vad jag sa. Men vi andra då?”

Förskollärare, kommunal förskola:

"Jag har ifrågasatt våra gruppstorlekar, huruvida vi följer läroplanen, barnkonventionen och våra styrdokument. Men det får man inte göra, de vill att man är tyst. Jag har blivit inkallad till chefen flera gånger. En gång sa hon att nästa samtal blir inte roligt för dig. När jag frågade om det var ett hot svarade hon ’Uppfattade du det så?’ Utbildningen på högskolan lever i sin egen bubbla, man får inte lära sig hur det ser ut i verkligheten. Jag har jobbat på förskolan sedan 1990-talet och utbildade mig 2014. Jag tycker bara att det har blivit värre under åren, det verkar inte finnas någon ände på det hela. Jag upplever att jag har straffats lönemässigt för att jag säger till, men jag fortsätter att kämpa för barnens och mina kollegors skull.”