Anpassningarna slopas: ”Liten skillnad i praktiken”
Elisabeth Allmér varnar för att de skrotade extra anpassningarna inte gör så stor skillnad.
Debatt
De extra anpassningarna slopas för att ge bättre stöd till elever med behov, och minska lärarens arbetsbörda.
Elisabeth Allmér varnar för att den verkliga skillnaden blir liten för lärarna.
Vi lärare får ofta höra att lösningen på skolans utmaningar är fler anpassningar, tidigare insatser och mer individualisering.
I klassrummet ser verkligheten annorlunda ut.
Jag undervisar i en skola där 30-50 procent av eleverna i vissa klasser har någon form av extra anpassning. Samtidigt finns elever som redan kan innehållet och har rätt att utmanas vidare.
”Omöjligt uppdrag”
När en stor del av klassen behöver anpassningar och resten stimulans, blir uppdraget omöjligt att genomföra inom ramen för en vanlig lektion. Konsekvensen blir att elever halkar efter, tappar tron på sin förmåga eller slutar anstränga sig.
Extra anpassningar var tänkta som ett första steg innan mer omfattande stöd sätts in. Forskning och lärares erfarenheter visar att anpassningar kan göra undervisningen mer tillgänglig, men leder sällan till djupare lärande om inte undervisningen förändras i grunden.
Samtidigt har skolans uppdrag vuxit. Allt fler elever behöver stöd i sådant som koncentration, uthållighet, att följa instruktioner och att samarbeta – färdigheter som också måste läras. Det ska ske i ett klassrum med upp till 30 elever, samtidigt som undervisningen ska drivas framåt med stora skillnader i elevernas kunskaper och förutsättningar.
En förändring på pappret
Då krävs helt andra förutsättningar.
Avskaffandet av extra anpassningar, en förändring på pappret – men inte i praktiken
Lagändringen i ”Förbättrat stöd i skolan” innebär att begreppet extra anpassningar ska tas bort och i stället rymmas inom det som kallas ledning och stimulans.
Det kan vid första anblick låta som en förändring men i praktiken är skillnaden liten.
”Behoven är desamma”
Anpassningarna ska fortfarande göras, behoven i klassrummet är desamma.
Läraren ska genomföra dem i klassrummet.
En tydlig skillnad är att dokumentationskraven minskar. Men när insatser inte längre behöver dokumenteras blir det också svårare att systematiskt följa upp vad som faktiskt fungerar.
Risken är uppenbar: att vi inte löser problemet – utan bara gör det svårare att se.
Vi står därför inför ett vägval.
Antingen fortsätter vi att bygga ett system där allt fler lösningar läggs på en redan pressad undervisning, där anpassningar förväntas kompensera för strukturella brister.
Två val
Eller så vågar vi erkänna att anpassningar har en gräns. När allt fler elever behöver omfattande stöd i koncentration, uthållighet och arbetsförmåga räcker det inte att tala om särskilt stöd. Då måste vi diskutera hur undervisningen organiseras och vilka förutsättningar som krävs för att alla elever ska lyckas.
Det kräver ett tydligt ledarskap - inte bara i klassrummet utan på alla nivåer i skolsystemet.
Ett ledarskap som vågar prioritera, skapa hållbara strukturer för lärare att lyckas och som ser skillnaden mellan att ge stöd och att faktiskt möjliggöra lärande.
Lärare fattar svåra beslut varje dag. Nu är frågan om våra politiker är beredda att göra detsamma. Vågar erkänna problemen, deras orsaker – och fatta de obekväma beslut som krävs?
Elisabeth Allmér, högstadielärare i matematik och teknik, Stockholm
LÄS ÄVEN:
Riksdagen: Ny typ av stöd – extra anpassningar skrotas
