I juni klubbade riksdagen regeringens förslag om att reglera lärares undervisningstid och tid för planering. Äntligen!

Enligt en undersökning som Lärarnas Riksförbund genomförde 2019 hade lärarnas undervisningstid ökat med omkring tio procent sedan den reglerade undervisningstiden avskaffades i slutet av 1990-talet. Principiellt är den nya lagstiftningen därför ett stort steg i rätt riktning.

Sex rimliga invändningar

Samtidigt finns det rimliga invändningar mot lagstiftningens utformning. Här kommer några exempel:

• Undervisningstiden regleras inom ett intervall, snarare än genom ett tydligt tak för antalet minuter. Det ger huvudmännen möjlighet att slentrianmässigt lägga sig i den övre delen av intervallet.
• Lärare kan själva be om mer undervisningstid än vad intervallet medger. I kombination med individuell lönesättning skapar det skadliga incitament för lärare att undervisa mer än de egentligen orkar.
• Eftersom regleringen sker genom lag och inte genom kollektivavtal kan Sveriges Lärare inte driva förbättrade villkor på detta område i avtalsförhandlingar.
• Regleringen av planeringstiden kommer sannolikt att innebära att huvudmännen vill styra en större del av lärarnas arbetstid, vilket hotar förtroendetiden. Sveriges Lärare kan behöva ta en hård strid om det skydd för lärarnas tid som i dag finns i kollektivavtalet.
• Den reglerade planeringstiden för lärare i fritidshem och förskola är för knapp.
• Reformen är inte fullt ut finansierad av staten. Huvudmännen kan välja att skära ned på annat, exempelvis genom större klasser och mindre stöd, i stället för att skjuta till egna resurser.

Resultatet: Många sjukskrivningar

Det som oroar mig mest är dock inte de tekniska detaljerna utan att reformen ska genomföras inom ett system där politiker fortfarande kräver återkommande besparingar.

Under 1990-talet förändrades styrningen av utbildningssektorn radikalt. Regleringar av arbetsvillkor ersattes med målstyrning, konkurrens och individuell lönesättning infördes och politiker började kräva årliga åtstramningar under rubriker som ”effektiviseringskrav”. I praktiken innebär sådana effektiviseringskrav nästan alltid besparingskrav.

Syftet var glasklart: förskolan och skolan skulle bli bättre men billigare. Resultatet har istället blivit höga sjukskrivningstal bland lärare och ökade kunskapsskillnader mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund.

Ingen har lyckats förklara för mig hur detta ska gå till.

Under de senaste åren har en viss kursändring skett bland landets politiker, åtminstone på riksnivå, och flera av de styrmetoder som infördes under 1990-talet ifrågasätts från både höger och vänster.

Lagen om reglering av lärares undervisningstid och tid för planering är riksdagspolitikernas tydligaste försök att begränsa skadorna av nittiotalets reformer. Men ökad undervisningstid är bara ett symtom på en sjukdom som fortfarande finns kvar: föreställningen att möten mellan människor, till exempel undervisning och omsorg, ständigt kan effektiviseras.

Ingen av de politiker jag träffat har lyckats förklara för mig hur detta ska gå till. Samhället ger lärare en omöjlig uppgift. Inte undra på att vi ligger i toppen av sjukskrivningslistan.  

Så kan det lösas

Det finns sätt att komma ifrån den här problematiken. Kravet på ständigt minskade kostnader måste bort och nämndbudgetar och statsbidrag räknas upp i takt med kostnadsutvecklingen, så att minst samma verksamhetsnivå som året före kan upprätthållas.

Regleringen av undervisningstiden är ett viktigt första steg bort från den styrning som infördes under 1990-talet. Men så länge idén att undervisning och omsorg ständigt kan effektiviseras lever kvar kommer nedskärningarna bara att ta sig andra uttryck.

• Marcus Larsson är lärare och engagerad i tankesmedjan Balans.

LÄS MER:

Spelet om lärarnas tid: ”Seklets viktigaste reform”

Facket sågar C:s ”paus” med regleringen av lärarnas tid

Guide: Så mycket får lärare undervisa enligt de nya reglerna – frågor och svar