”Det var då jag insåg – alla kan göra sitt bästa”
Henric Waehrens skriver om frågan som ändrade allt.
Debatt
Om man inte försöker, slipper man misslyckas. Så förhöll sig eleven Leo till skolarbetet.
Men i stället för att presentera krav och förväntningar, ställer läraren en fråga.
Den ändrade allt.
Så insåg Henric Waehrens att alla elever kan göra sitt bästa.
När AI kan sammanfatta ett svar på typ två sekunder, varför skall en 15-årig våndas i två veckor genom att undersöka motstridiga källor? Det känns ju som att använda en papperskarta när alla andra kör med GPS. Du kommer ju fram till målet mycket snabbare, men om vi ständigt förlitar oss på GPS för att åka genom en stad, skapar vi ingen inre kompass. Vi kommer fram snabbare, men den dagen skärmen slocknar är vi helt vilsna, för vi har inte byggt upp en egen karta.
”Lite sent”
Leo kom alltid lite sent till min lektion. Inte så sent att det blev en anmärkning, men alltid tillräckligt för att markera att han styrde sin egen tid. Han gled in med jackan halvvägs på och hörlurarna runt halsen, som om han var beredd att försvinna igen när som helst.
Jag lärde känna honom genom ursäkter
Jag hade lärt känna honom genom hans ursäkter. Inte för att han var otrevlig, tvärtom, han var charmig på ett rastlöst sätt, men han hade ett svar på allt, en förklaring redo som en sköld han bar framför sig. Leo ville helst inte försöka, för om man inte försöker kan man inte misslyckas, och om man inte misslyckas finns det inget att skämmas för.
När jag bad honom öppna boken sa han:
”Jag glömde glasögonen.”
När vi skulle jobba i grupp:
”Jag har svårt för vissa personer.”
När han skulle skriva en text:
”Pappas dator funkar inte.”
När jag bad honom läsa upp det lilla han faktiskt skrivit:
”Jag låter konstigt när jag läser högt.”
När han inte hade penna:
”Någon snodde den.”
När han inte räckte upp handen:
”Du tar bara andra ändå.”
Låta bli att vara
Alltid något. Alltid en förflyttning av ansvar en liten bit utanför honom själv. Det var som att hela hans identitet vilade på att aldrig riktigt behöva visa vem han kunde vara, bara vem han mera bekvämt kunde låta bli att vara.
No‑excuse‑skolans filosofi hade sagt: ”Inga ursäkter. Ansvar. Struktur. Punkt.”
Jag vet exakt hur det hade låtit. Fasta rutiner, tydliga gränser, inget utrymme för undfallande förklaringar. Leo hade fått ett blankt papper och en tydlig instruktion. Han hade tvingats. Politikerna verkar ha blivit glada?!
Men jag såg något i honom som gjorde mig tveksam till den sortens hårdhet. För samtidigt som Leo verkade oberörd, fanns där en ständigt närvarande vaksamhet. En osäkerhet som kröp under ytan som en tunn spricka. Han skyddade något. Sig själv, kanske. Ett bräckligt självförtroende. Ett hopp som blivit för skört för att användas.
En dag gjorde jag något annorlunda. Istället för att säga åt honom att sluta komma med ursäkter, bad jag honom berätta den riktiga anledningen till att han inte ville läsa sin text.
Den vanliga masken
Han tittade ner i bordet länge. Så såg han upp, utan den vanliga ironiska masken. ”Jag vet inte om det jag skrivit är… bra. Eller rätt”.
Det var första gången han inte bar sin sköld. Det var också första gången han faktiskt tog ansvar, inte för ett resultat, men för ett känslotillstånd. Och i det ögonblicket insåg jag något jag försöker minnas varje gång jag möter en elev som Leo. Att alla kan. Alla kan göra sitt bästa.
Henric Waehrens, lärare i SO och bild, Göteborg
LÄS ÄVEN:
