Lärarna vittnar om extra anpassningar: ”Orimlig börda”
Ulrica Björkblom Agah har samlat lärares vittnesmål om extra anpassningar.
Debatt
Lärarnas anonyma vittnesmål om extra anpassningar omfattar krav på att le, krav på dokumentation och krav på ständiga avstämningar.
Ulrica Björkblom Agah, som samlat in dem, menar att det inte räcker med att skrota reformen. Hon kräver en kulturförändring.
Extra anpassningar – det som skulle vara riktade insatser för att stödja elever har i stället förvandlats till en anpassningshysteri där lärare tvingas ta på sig uppgifter långt utanför sin profession.
Jag uppmanade lärare att anonymt skicka vittnesmål om extra anpassningar till mig via olika forum på sociala medier. Vittnesmålen blottlägger med brutal tydlighet hur begreppet systematiskt har missbrukats och hur en destruktiv anpassningskultur tillåtits växa fram.
”Drabbar lärare”
Jag har sammanställt dessa berättelser i en pamflett med titeln ”Extra anpassningar – åren vi aldrig får tillbaka”, just för att det handlar om förlorad tid som drabbat både elever och lärare. Boken syftar till förändring och har skickats ut till politiker och andra sakkunniga.
Det måste bli tydligt för makthavarna hur anpassningskulturen har fått breda ut sig i skolorna och vilka konsekvenser den fått för undervisningen, arbetsmiljön och elevernas rätt till riktigt stöd.
Vittnesmålen visar hur lärare uppmanas att le för att öka elevens motivation, lärare som pressas att utföra uppgifter som helt saknar koppling till undervisning, lärare som tvingas dokumentera extra anpassningar som de inte ens gör för att upprätthålla en fasad av ett fungerande system. Lärare som tvingas ha avstämningar – både muntligt och skriftligt flera gånger i veckan trots tidsbrist.
Avskaffa anpassningskulturen
Boken visar att det finns rektorer som går så långt att de instruerar lärare att inte undervisa alls – ”utsätt inte Nisse för undervisning”. Läraren ska alltså helt abdikera från skolans kärnuppdrag, och allt detta sker under parollen: Extra Anpassningar.
Vittnesmålen är inte enstaka övertramp eller enskilda felbedömningar. De visar på en kultur där ansvar systematiskt flyttas bort från ledningen och där ”anpassningar” produceras som alibin för att skydda organisationen från kritik. Anpassningskulturen har gjort läraren till syndabock för problem som i grunden handlar om organisation och resurser.
Skrotar anpassningarna
Regeringen har nu meddelat att extra anpassningar ska skrotas till förmån för att det ska bli enklare för elever att få särskilt stöd. Det är i grunden ett välkommet besked. Men att avskaffa begreppet är inte samma sak som att avskaffa kulturen. Under mer än ett decennium har det vuxit fram en anpassningskultur som i många skolor kommit att styra verksamheten. Om den kulturen lämnas okommenterad riskerar samma arbetssätt att leva vidare under nytt namn.
Vi behöver därför inte bara avskaffa extra anpassningar – vi behöver avskaffa anpassningskulturen.
”Skarpa skrivningar”
Det krävs tydliga och skarpa skrivningar som begränsar rektorns, specialpedagogens och elevhälsans inflytande över undervisningens innehåll. Begreppet anpassningar måste regleras och förtydligas på ett sätt som inte lämnar utrymme för fortsatta lokala (miss)tolkningar. Framförallt måste lagstiftare och myndigheter tydligt markera att undervisningens innehåll och genomförande är lärarens professionella ansvar.
Under många år har anpassningskulturen påverkat lärares arbetsmiljö negativt och skrivits in i lönekriterier som ett sätt att kontrollera läraryrket. Lärare har i praktiken pressats att genomföra åtgärder som strider mot både regelverk och professionellt omdöme. Det är inte acceptabelt och det undergräver lärarprofessionens självständighet.
”Orimlig börda”
Det går inte att ha inkludering till varje pris och krav på individuella anpassningar för en majoritet av eleverna samtidigt som vi har 30 elever i samma klassrum. Detta leder till en helt orimlig arbetsbörda. Vi behöver freda läraryrket genom rimliga klasstorlekar och genom att återge läraren mandatet att leda undervisningen.
Detta uppnår vi bland annat genom att återföra specialpedagogisk kompetens till klassrummet. Skolan behöver använda specialpedagoger till faktisk undervisning snarare än till möten, analyser och dokumentation. Vi lärare behöver inte handledning – vi behöver speciallärare som kan arbeta aktivt med elever i behov av stöd.
Ulrica Björkblom Agah, lärare och ombud Sveriges Lärare
LÄS ÄVEN:
Riksdagen: Ny typ av stöd – extra anpassningar skrotas