”Tydliga strukturer behöver inte betyda hårdare skola”
Setayesh Kormi Nouri ser hur skolans vardag kan hindra elever från att ta ansvar.
Debatt
Elever kommer oförberedda eller lämnar uppgifter halvfärdiga – men den stora frågan kanske inte är varför, skriver Setayesh Kormi Nouri.
I stället efterlyser hon en närmare granskning av system vi tar för givna.
”Jag hann inte klart på lektionen.”
Det är egentligen en ganska oskyldig mening. Ändå har jag börjat fundera på vad den säger om de förväntningar som har vuxit fram kring skolarbetet.
För ibland tycks den inte bara betyda att tiden tog slut, utan också: då fortsätter arbetet nästa gång det finns schemalagd tid.
När blev lektionstid i praktiken gränsen för skolarbetet?
”Organisera eget arbete”
Det här är inte ett argument för stora mängder läxor. Elever har olika förutsättningar utanför skolan och utbildningssystemet måste självklart ta hänsyn till det.
Men utbildning handlar också om att successivt utveckla förmågan att organisera sitt eget arbete: att repetera något man inte förstått, ta reda på vad man missat vid frånvaro, hålla reda på sitt material och ibland avsluta det som inte hanns färdigt.
Det är små saker, men tillsammans formar de bilden av vad det innebär att vara elev.
Stöd är en grundläggande del i utbildningen
Samtidigt har ett system vuxit fram där mycket behöver fångas upp inom den schemalagda undervisningen. Material ordnas, information upprepas och nya tillfällen skapas när något inte blivit färdigt.
Det är ofta både rimligt och nödvändigt. Frågan är snarare vilka förväntningar som uppstår när dessa lösningar blir en självklar del av strukturen.
Stöd är en grundläggande del av utbildningen. Men även välmenande strukturer påverkar hur människor agerar.
”Elever anpassar sig”
Om systemet regelbundet kompenserar för sådant som glöms eller skjuts upp kan behovet av egen planering bli mindre tydligt. Om arbetet nästan alltid förväntas rymmas inom lektionstid blir det också naturligt att betrakta just den tiden som hela arbetsramen.
Det handlar därför mindre om att fråga varför elever inte ”tar ansvar” och mer om vilka beteenden systemets utformning faktiskt uppmuntrar.
Elever anpassar sig, precis som vuxna, till de ramar de möter.
”Tränas stegvis”
Självständighet uppstår inte automatiskt med åldern. Den behöver tränas stegvis och inom tydliga ramar.
Vad förväntas efter frånvaro? Vad händer när ett arbete inte hinns färdigt? Vilket ansvar ökar med elevens ålder?
När sådana frågor saknar gemensamma principer hamnar mycket ansvar på både elever och enskilda lärare att själva tolka och lösa.
Tydligare strukturer behöver inte innebära en hårdare utbildning. Tvärtom kan de skapa trygghet och göra det lättare för elever att successivt bli mer självständiga.
”Strukturer förändras”
Kanske är den viktigaste frågan därför inte varför vissa elever kommer oförberedda eller lämnar arbeten halvfärdiga.
Den är: Vilka beteenden har utbildningssystemet gjort naturliga?
Om de praktiska ramarna signalerar att skolarbetet börjar när lektionen börjar och slutar när klockan ringer, är det förståeligt att elever anpassar sig efter det.
Kultur skapas inte bara av individer. Den formas också av system.
Och ibland behöver strukturerna förändras för att beteendena ska kunna göra det.
Setayesh Kormi Nouri, legitimerad gymnasielärare i svenska som andraspråk och matematik
LÄS ÄVEN:
Läraren om omöjliga scheman: ”Konstant övertid”
Guide: Så mycket får lärare undervisa enligt de nya reglerna – frågor och svar
