Kritiken: ”Därför är No Excuses-retoriken farlig”
Sabina Standfuss varnar för system som lägger allt ansvar på individen.
Debatt
No Excuses-retoriken är både förenklad och farlig. Det menar Sabina Standfuss, som skriver att förslagen avlastar systemet men lägger ansvaret på individen.
”Ett förhållningssätt som passar de elever som redan klarar sig – men som lämnar resten efter”, skriver hon.
Den växande ”No excuses”-retoriken i skolpolitiken är inte bara förenklad – den är farlig. I kombination med regeringens förslag om förändrade läroplaner och tidigarelagda prov riskerar den att slå hårdast mot de elever som redan har det svårast.
Var finns den seriösa diskussionen om likvärdig bedömning? Var finns ansvaret för de elever som redan från lågstadiet utvecklar problematisk skolfrånvaro? Eller har vi bestämt oss för att dessa elever helt enkelt ska sorteras bort i effektivitetens namn?
”Vill gå längre”
Redan i dag har nationella prov en avgörande roll i praktiken, oavsett vad styrdokumenten säger. Lärare vet det, elever känner det. Och nu vill regeringen gå ännu längre – med prov redan i årskurs 3 som i praktiken riskerar att styra elevernas fortsatta skolgång.
Vad hände med insikten att barn utvecklas i olika takt? Vad hände med skolans uppdrag att möta elever där de befinner sig?
Ett uttryck för misstro
Att identifiera behov är självklart nödvändigt. Kartläggning och tidiga insatser är avgörande. Men att förvandla detta till screening i provform för sju–nioåringar är inte ett uttryck för omtanke – det är ett uttryck för misstro. En skrämmande sådan.
Och samtidigt fortsätter vi att blunda för elefanten i rummet: bedömningens godtycklighet.
Tio bedömningar
Ett konkret exempel: en och samma elevtext i engelska, avidentifierad och bedömd av flera lärare. Resultatet? Allt från F till A. Tio lärare – tio olika bedömningar. Det är inte rättssäkerhet. Det är ett lotteri.
Så länge detta består är talet om likvärdighet tomt. Elevens framtid formas inte av systemet, utan av personen framför klassrummet – den som letar brister och sätter gränser, eller den som ser potential i varje elev, tror på utveckling och faktiskt öppnar dörrar.
I detta läge framstår “no excuses” som vad det egentligen är: en retorik som lägger ansvaret på individen och avlastar systemet. Ett förhållningssätt som passar de elever som redan klarar sig – men som lämnar resten efter.
De elever som inte passar in i mallen riskerar att mötas av en skola som inte längre frågar “vad behöver du?” utan istället konstaterar “du lever inte upp till kraven”.
Det är inte en skola för alla. Det är en skola som sorterar.
”Allas ansvar”
Alla elever är allas ansvar. Det kräver ett gemensamt, relationellt förhållningssätt där professionella bedömningar stärks – inte förenklas bort – och där stöd sätts in innan misslyckanden cementeras i statistik och provresultat.
Annars riskerar vi att bygga ett system som är effektivt på att mäta – men dåligt på att förstå. Och ännu sämre på att ge varje elev en verklig chans.
Sabina Standfuss, grundskollärare
LÄS ÄVEN:
Rektor Linnea: ”Jag har svart bälte i dålig stämning”
”Oroande trenden: Symbolpolitik för skolan”
”No excuses”: Räddning – eller skola för zombier
”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”
Friskolan: ”Låt oss använda No excuses fullt ut”
Slutreplik: ”No Excuses stärker eleverna”
