Helmer är pirrig inför skolstarten. Han har en ny ryggsäck med Spiderman, nya inneskor och en egen vattenflaska. Det är fjärilar i magen. Skolgården har inget staket och nu ska han få lära sig att läsa, skriva och läsa.

Fröken märker ganska snart att Helmer har svårt att sitta stilla. Det är som att benen vägrar att foga sig. Han tappar lätt fokus, vill krypa på golvet, stå på huvudet eller dra söta Sonja i håret. 

I trean vet alla

I ettan knäcker klasskompisarna läskoden en efter en. Helmer tycker att det är förbaskat svårt, svårt att lära sig alfabetet och ännu svårare att forma bokstäver med pennan. Men Helmer kan springa fort, han kan få klasskompisarna att skratta halvt ihjäl sig – och han tycker om att leka kull på rasten.

I trean när det är nationella prov vet alla vuxna att det kommer att bli svårt för Helmer. Han har prioriterats i tid hos specialläraren, 60 minuter i veckan har han fått. Man har haft otaliga möten kring honom. Vårdnadshavare, rektorer, mentorer, speciallärare och kurator – alla har spenderat timmar i möten kring Helmer.

Det finns en massiv dokumentation. Incidentrapporter, pedagogiska utredningar, åtgärdsprogram. Ord i oändlighet i dokument i arkiv.

”Vad gör skolan?” suckar föräldrarna. ”Vad gör hemmet?” stånkar skolan. 

Han får sin diagnos

Helmer klarar inte treans nationella prov och i fyran får han en ADHD-diagnos. Men skolans resurser blir inte flera för det. Nu har specialläraren tid för honom 40 minuter i veckan. Det är knackigt med läsning, tråkigt med matte och på rasterna händer så mycket så fort. Mentorerna kliar sig i huvudet. 

Hur ska det bli med Helmer?

Jag är så jävla dum i huvudet.

I sexan ska Helmer få betyg. Han vet redan att han inte kan. Skolan har varit svår från början. Helmer har hamnat på snedden, han har irrat bort sig på snedspår. I betygskuvertet finns F i svenska, engelska och matte. Men han har betyg i slöjd, bild och idrott. ”Jag är så jävla dum i huvudet”, viskar Helmer till sig själv när ingen hör.

I högstadiet ska man läsa tjocka böcker och resonera i flera led. Helmer har gett upp helt. Han driver omkring i skolan, hänger med polarna, hittar på en massa skit i korridorerna. Han är det eviga samtalsämnet på elevhälsoteamets möten. ”Hur ska vi göra med Helmer?”, frågar man sig.

Och samma fråga ställer sig föräldrarna, lärarna, klasskompisarna. Och Helmer själv. Hur ska vi göra med Helmer?

I nian har Helmer F i nästan alla ämnen. Framtiden är förtvivlat oviss och han kommer inte in på gymnasiet.

Han fick bli en siffra

Det tragiska i historien om Helmer är att alla visste. Redan i årskurs ett kunde lärarna ana. I årskurs tre ville många dra i nödbromsen. I sexan hade Helmer ett rykte så etablerat att det blev en del av hans person. I nian visste alla att det var mer eller mindre kört för Helmer att klara de nationella proven.

Tio år i grundskolan är lång tid. Det fanns gott om utrymme att fånga upp och fånga in. Det fanns många vuxna kring Helmer med hjärtat på rätta stället. Ändå fick Helmer bli en siffra i statistiken.

Man säger att det saknas resurser. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Efter utredningen: ”Ingen lärare ska behöva stå ensam”

”Skolan behöver tänka om kring flickors ADHD”

Kuratorn: Fler lärare bättre för skolan än ny elevhälsa