Så slopades metodiken: ”Många analyser blev det”
Erik Cardelús vill ge erfarna lärare mer makt över lärarutbildningarna.
Debatt
Erfarna lärare åkte ut. Historiker och genusvetare blev ”inne”.
”Många analyser blev det, av varierande kvalitet”, skriver Erik Cardelús.
Nu slår han ett slag för metodiken – och ger sina tre tips till politikerna som ska reformera lärarutbildningen.
Metodik kallades det en gång i tiden – konsten att undervisa. Jag minns mina första år som anställd på lärarutbildningen, tidigt 2000-tal och känslan av hur vinden vände. Metodiken, en erfarenhetsbaserad bästa praxis, var på väg ut. In kom ett mer teoretiskt innehåll som skulle höja statusen för lärarutbildningen, med mer forskning och forskare. Men vilken forskning skulle dominera? Praktiskt-professionellt inriktad eller teoretiskt-akademiskt inriktad forskning? Effektstudier eller fallstudier?
”Trängdes undan”
I efterhand vet vi: det blev mer Vygotskij än Willingham. Analyser av genus, klass och etnicitet dominerade, medan metodiken trängdes undan. Parallellt föll antalet lärarledda undervisningstimmar på lärarutbildningen ner till så lågt som fyra timmar i veckan. Och karriären inom lärarutbildning gick via forskningen, inte via det praktiska yrkeskunnandet och närheten till skolan.
Teoretiskt torrsim
I bland undrade studenter hur Foucault, Bourdieu och Vygotskij kunde hjälpa dem i klassrummet. Det klagades på teoretiskt torrsim. Många äldre kollegor – icke-disputerade men med enorm undervisningserfarenhet – marginaliserades till förmån för andra akademiker – etnologer, filosofer, genusvetare, historiker med flera – personal som hade svårt att få anställning på sina ursprungsinstitutioner. En expert på modernistisk fransk poesi blev professor, en genusvetare inriktad på Judith Butler styrde över forskningen, idéhistoriker ägnade sig åt Kant, Foucault och Bourdieu i en ny miljö.
”Namndroppande”
Många analyser blev det, av varierande kvalitet. Ibland blev det extra mycket akademiskt namndroppande, modebegrepp och forskarjargong, en inverterad pedagogik där konkret gjordes till abstrakt, en ”Kejsarens nya akademiska kläder”.
Samtidigt stormade det kring skolpolitiken. Utbildningsminister Jan Björklund sköt skarpt mot ”flumskolan” och lärarutbildningen. Under tidigt 2000-tal attackerades lärarutbildningen från två olika håll. Dels ville diverse akademiska intressen komma åt det stora myndighetskapital som tillhör lärarutbildningen, dels fanns det intressenter som svartmålade lärarutbildningen för att vinna skolpolitiska poänger och positioner.
”Tiger utåt”
Så vad ledde striderna till? Lärarutbildningens företrädare tenderade att samtala internt och tiga utåt. Debatten dominerades av andra – några nationalekonomer och neurovetare, en professor i spanska och några skolprofiler som vågade kommunicera tydligt. Idag 20 år senare står lärarutbildningen i ett nytt korsdrag. Regeringen aviserar stora förändringar, där kognitionsvetenskap och ämnesdidaktik ska få mer plats. Striden om prioriteringar, positioner och myndighetskapital trappas upp.
Hur utfallet blir, kan bara framtiden visa. Ändå kan tre åtgärder vidtas redan nu, oavsett partifärg och pedagogisk falang.
- Höj antalet undervisningstimmar för lärarstudenterna.
- Gör det vetenskapliga innehållet mer metodiskt inriktat.
- Värdera anställda med en levande skolerfarenhet och låt den mest meriterade personalen engagera sig i undervisningen på ett mer konkret sätt.
Erik Cardelús, fil dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.
LÄS ÄVEN:
Krav på C-betyg – varannan lärarstudent inte behörig
Beskedet: Så blir nya lärarutbildningarna
