Under våren har skolledaren och skoldebattören Linnea Lindquist släppt sin bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”. Det är en högst personlig bok om hennes tid som lärare och rektor i skolor som befinner sig i socioekonomiskt utsatta områden. 

När boken kom ut genererade den en del reaktioner och synpunkter från politiker, ledarsidor och diverse mediekretsar. Linnea Lindquist har sedan dess gästat en del poddar, intervjuats i olika sammanhang och fått mycket uppmärksamhet för att hon har vågat lyfta på locket till en kastrull som länge har legat och puttrat i den pågående och hätska debatten om svensk skola, förortsproblematik, integration och hedersnormer. 

Förorsproblematik som känns igen

Alla som arbetar eller har arbetat i skolor med typisk förortsproblematik kommer att känna igen sig. När jag läste igenom boken, sida för sida, satt jag mest och bara nickade instämmande. Linnea Lindquist skriver tidigt i boken att hon ”har svart bälte i dålig stämning” då hon i rollen som rektor vågar lyfta de svåraste och mest känsliga frågorna. Hon gör det med bestämdhet och ärlighet, hon är rak och hon talar direkt till vårdnadshavaren om frågor som hedersnormer, barnäktenskap, om barn som har normbrytande beteende, om svordomar, bråk, kriminalitet och så vidare. Det är upplyftande läsning för mig som lärare på flera plan.

Det är upplyftande eftersom Linnea Lindquist är en sådan rektor som varje skola behöver och efterfrågar. Istället för att prata om problemet så vill hon istället agera för att lösa problemet. Hon räds inte för att vidta faktiska åtgärder och hon gör det med den fasta övertygelsen att det är läraren som styr och ställer i klassrummet, att det är läraren som är den pedagogiska experten och att det är rektorns plikt att freda läraren från allt det som stör undervisningen och som upptar värdefull tid från läraren när hen ska planera, bedriva och efterarbeta sina lektioner. 

Skolan är viktig och utbildningen blir en biljett bort från utanförskap

En av de mer kontroversiella inslagen kring Linnea Lindquist och hennes bok är hennes öppna stöd för den omtalade ”No excuses”-modellen som används i vissa skolor i England. Om man kortfattat ska redogöra för vad arbetsmetoden menas – vilket inte är så enkelt – så innebär det att en skola inte ska ursäkta dåligt beteende hos elever (eftersom man ställer höga krav och har höga förväntningar). Skolan är viktig och utbildningen blir en biljett bort från utanförskap och därför måste en skola agera skyndsamt och tydligt när normbrytande beteenden uppstår. 

Rent önsketänkande

Jag som själv har arbetat i över tio år i några av Göteborgs förortsskolor kan inget annat än hålla med om det som lyftes fram i boken. Men att vi i Sverige blint och okritiskt ska implementera en modell som används i England, som för övrigt har en väldigt annorlunda skolkultur från vår egen, är rent önsketänkande. Däremot kan vi inspireras av metoden och omarbeta den efter svenska skolseder och vanor. (Detta är något som Linnea Lindquist för övrigt påtalar när hon beskriver ”No excuses”-modellens arbetsmetoder och fördelar.)

Fler skolledare bör ha den inställning och övertygelse som Linnea Lindquist uppvisar. Ord är vind. Den är tillfällig och den kan i bästa fall svalka en person för stunden. Men handlingskraft väger tyngre än alla ord i världen. 

LÄS MER:

Rektor Linnea: ”Jag har svart bälte i dålig stämning”

Larmsiffror avslöjar stora språksveket i skolan

Elever från rika familjer har oftare behöriga lärare