Uppmaningen inför valet: ”Skippa polariseringen”
Erik Cardelús uppmanar till nyansering i skoldebatten inför valet 2026.
Debatt Erik Cardelús går vägen via spegelneuronerna, den evolutionära förklaringen till att vi berörs av andra människor, för att stoppa det han kallar vantolkningar av relationsarbete i skoldebatten: ”Det är utanförstående debattörer, skolpolitiker och skrivbordspedagoger som odlar dessa villfarelser”.
Spegelneuroner känner nog många till, att vi är evolutionärt programmerade att beröras av andra människors mimik, gestik och ansiktsuttryck. Alla har vi nog sett hur bebisar börjar gråta när någon rör sig hotfullt och skriker, eller skrattar och ler när omgivningen gör det. Här förklaras att vi bryr oss om andra och vill vara i gemenskap. Här finns också grunden till allt moraliskt och etiskt tänkande och handlande, från vaggan till graven.
Vad betyder då spegelneuronerna för skolan och läraryrket? De förklarar den gamla insikten – eller klyschan – att relationer och prestationer går hand i hand. Vår motivation att prestera i en otrevlig grupp sjunker, på samma sätt som Caligula-takter inte ger goda prestationer, allra minst i ett demokratiskt samhälle där man är mån om sin värdegrund.
”Räcker inte”
Ändå visar motivationsforskningen att goda relationer inte räcker för att vi ska prestera väl, utan att det krävs framåtdriv, att vi utmanas, upplever framgångar och utvecklas kognitivt. Men är detta nytt? Nej, inte alls. Alla vet vi att prestationer och relationer samspelar, liksom ramar och kramar, tough love, den goda triaden utmaning, utveckling och utvärdering. Så denna djupt mänskliga insikt uppfanns inte av dagens utbildningsforskare, fortbildningskonsulter och skolpolitiker, utan finns i allra högsta grad med oss (speciellt lärare) sedan urminnes tider.
Utanförstående debattörer
Därför är den till synes eviga böljegången i skoldebatten så tröttsam: att grupperingar gaddar ihop sig och vantolkar den andra parten med fraser som: ”dom vill gå tillbaka till en känslolös och mekanistiskt lydnadsskola” eller ”dom vill ha en kravlös flumskola.”
Efter över 30 år som lärare – på olika nivåer – har jag aldrig sett att dessa antingen-eller-mekanismer egentligen finns i skolan, utan inser att det främst är utanförstående debattörer, skolpolitiker och skrivbordspedagoger som odlar dessa villfarelser och villospår, ofta för göra sig märkvärdiga och skapa någon sorts vi-mot-dom-dynamik.
”Osakliga påhopp”
I höst har vi som bekant riksdagsval, ett val som säkerligen kommer att innebära en del osakliga påhopp och retoriska rallarsvingar. Men låt oss nu skippa denna polarisering och politisering när vi talar om något så viktigt som skolan. Visst är vi homo sapiens med våra spegelneuroner, skapade till att söka oss till en gemenskap – en flock. Annars hade vi inte överlevt ute på savannen. Men dagens moderna kunskapssamhälle är ingen savann; vi kan använda vårt förnuft och välja bort gemenskaper, konformistiska åsiktspaket och vantolkningar av motparten. För inga utsvultna lejon och maktlystna fiendestammar kastar sig över oss bara för att vi tänker själva. Tvärtom: självständigt tänkande är demokratins livsnerv.
”Ramar och kramar”
Så, vad kan spegelneuronerna säga oss mer i dessa vackert grönskande examenstider? De kan förklara att det är högst naturligt att vi blir starkt berörda när vi ser hoppfulla unga människor springa ut på skolgården med fina examenskläder och studentmössor. Unga människor som har utvecklats genom ramar och kramar, genom tough love, genom prestationer och relationer i samverkan. Spegelneuronerna förklarar också att det är både gott och naturligt att släppa en liten tår varje gång vi hör ”Den blomstertid nu kommer”.
Erik Cardelús, fil dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm
LÄS MER:
”Dags att avliva myten om relationer och lärande”
Forskaren: ”Att lärande kräver goda relationer är ingen myt”
Filippa Mannerheim: Begreppet ”relationer” har blivit grovt feltolkat
Debatten om relationer: ”Att ställa krav är att bry sig”
