Minns ni John Hattie? Han var verkligen i ropet ett tag. Han skrev tegelstenstunga böcker med metastudier i början av 2000-talet. Många kloka grejer kom han fram till. Bland annat menade han att tydlig undervisning är bra och att lärare bör ha en god relation till sina elever. 

Men av alla dessa boksidor, slutsatser och intressanta funderingar var det remarkabelt nog bara en enda sak som tycktes krascha som en rymdraket i beslutsfattares och huvudmäns små skallar. De plockade liksom ut några illvilligt placerade rader och gjorde dem till sina egna. 

Tack för ingenting

Jag vet inte hur många gånger jag har bevittnat olika överordnade chefschefer säga saker i stil med: ”Enligt Hatties studier har storleken på klassen ingen betydelse”. Eller i snitsigare formulering: ”Det finns metastudier som faktiskt säger att klasser kan vara nästan hur stora som helst. Det är undervisningen som spelar roll.”

Men bomber och granater, Hattie. Tack för ingenting.

Jag vet att hans slutsatser egentligen säger något annat. Om man inte bara plockar russinen ur den egna budget-i-balans-kakan alltså. Egentligen säger ju Hatties studier något förenklat att hur man undervisar är viktigare än storleken på gruppen. Men det är ju bara för dem som orkar läsa bortom rubrikerna.

Då blir behover fler

Hur som helst måste man egentligen inte vara beryktad forskare för att konstatera vissa grundläggande grejer i livet. Jag kan till exempel med största enkelhet berätta att klasstorlek har en jäkla betydelse. Det vet alla som någon gång har haft en lektion.

Det är kanske inte lätt att förstå om man har en tjänst vid ett skrivbord på dagarna. Men jag vet. Jag befinner mig i skarpt läge nämligen. I en stor klass blir den ensamma läraren väldigt liten. Det ligger liksom i sakens natur att i en stor klass blir behoven flera.

Hur exakt det ska gå ihop fattar jag inte riktigt.

I en stor klass behöver Henke en extra muntlig instruktion, Nisse, Jocke och Robban behöver påminnas om att komma igång med uppgiften, Eva har datastrul, Lisa har varit sjuk och behöver extra genomgång, Penny har tappat bort sina hörselkåpor, Jonte har haft en konflikt med Bettan och måste byta plats, Sussie måste påminnas om sitt läkarbesök, Vera har ont i magen och ingen hinner se blyga Lotta. Det säger sig själv – metastudier eller ej – att man inte räcker till. Om klasstorlek saknade betydelse hade ju mindre undervisningsgrupper varit helt onödiga.

Då blir det tyst på dem

Nu händer det dock grejer. Vår utbildningsminister Simona Mohamsson har lovat en – surprise! – utredning av klasstorlekar i skolan. Även Socialdemokraterna tycks vara inne på samma linje.  Det vore ju förbaskat fint om det kom någon slags tydlig reglering. Hur exakt det ska gå ihop fattar jag inte riktigt. Många skolor är ju redan trångbodda så var ska vi placera ut alla dessa sköna 20-elevs-klasser? Och om klasserna ska bli mindre OCH lärarnas arbetstid ska bli reglerad – hur många fler personer måste då egentligen anställas?

Men jag ska inte vara en buttergök. Jag tänker drömma stort om en tid där det finns tydliga riktlinjer för hur stor en skolklass kan vara. Då blir det slut på allt babbelibång från förnöjda överhuvuden som läst tre rader av Hatties metastudier och morskt hävdar att klasstorlek är helt irrelevant.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Stora barngrupper gör lärare sjuka: ”Oerhört stressande”

Den nya skolan – här är reformerna för lärare

Larmet från varannan lärare: Grupperna är för stora