Hårda kritiken: Staten dumpar lärares löner

Universitets- och högskolesektorn är kärnan i såväl demokratin som det samhällsbärande kunskapsbygget. En stark utbildnings- och forskningssektor spelar en avgörande roll för Sveriges konkurrenskraft, samhällsutveckling, utbildningskvalitet och demokratiutveckling.

”Urholkade arbetsvillkor”

Trots detta är hela sektorn kraftigt underfinansierad. Det tvingande produktivitetssavdraget och marknadiseringen av lokalhyror är exempel på systemfel som skapar dessa missförhållanden. Ytterligare ett missförhållande är att den systematiska urholkningen av arbetsvillkor och löneutveckling för universitetslärare, något som undergräver kvaliteten i både utbildning och forskning samt möjligheten att utbilda nya lärare som starka försvarare av demokratin. En spiral som måste vända uppåt, inte fortsätta nedåt. 

Kraftigt underfinansierad

Debatten om lärarlöner har länge fokuserat på grund- och gymnasieskolan. Artiklar i Vi Lärare beskriver en situation där lärare upplever en alltför hög arbetsbelastning och en löneutveckling som inte speglar utbildningens krav eller yrkets samhällsrelevans. Halva lärarkåren anger att deras arbetsbelastning är ohanterlig, med konsekvenser för både undervisningens kvalitet och lärarnas hälsa, vilket försvårar rekrytering och behållande av kompetens i skolan. Statistik visar dessutom att lönerna för lärare som grupp har halkat efter jämfört med andra yrken, vilket ytterligare försvårar rekrytering till en redan pressad sektor. 

”Avancerad handledning”

Universitetslärare delar många av dessa utmaningar, dock med strukturella särdrag som gör dem särskilt utsatta. Arbetsuppgifterna omfattar inte bara undervisning, utan också avancerad handledning, kursutveckling, forskning, publicering och kvalitetsarbete. Efter pandemin har kraven på flexibilitet och pedagogisk kompetens ytterligare ökat, då undervisning sker i hybridformat med stora krav på förberedelse och anpassning till digitala miljöer. 

Löneutvecklingen för universitetslärare är inte i nivå med dessa krav. En genomsnittlig universitetsadjunkt som oftast har minst en examen på avancerad nivå kombinerad med många år i yrket ligger på en medellön kring 45 000 kronor per månad, vilket är i linje med en gymnasielärare.

Samtidigt tjänar lektorer och professorer visserligen mer, men nivåerna varierar kraftigt mellan ämnesområden och institutioner. Dessa har också doktorsexamen kombinerade med flera års erfarenhet.

”Systemrisk”

Modellen med ett statligt lärarlönelyft som tidigare införts för lärare i grund- och gymnasieskolan har visat positiva effekter på arbetsnöjdhet och minskad personalomsättning inom dessa grupper. Trots viss kritik har dessa satsningar bidragit till att delvis kompensera för decennier av löneeftersläpning.

Den nuvarande situationen innebär inte bara en rättvisefråga för dem som dagligen undervisar och handleder studenter på avancerad nivå, den utgör också en systemrisk för svensk högre utbildning. Utan konkurrenskraftiga löner riskerar svenska lärosäten att förlora talang både internationellt och nationellt och få svårare att upprätthålla utbildnings- och forskningskvalitet. I längden undergräver detta Sveriges förmåga att svara på framtida samhällsutmaningar. 

”Sveriges framtid”

Ett statligt lärarlönelyft för universitetslärare är därför en nödvändig del av en övergripande strategi för att säkerställa pedagogisk kvalitet, jämlik lönestruktur och långsiktig rekryteringsförmåga i hela utbildningssystemet. Endast genom ett sådant helhetsgrepp kan vi möta de krav som ställs på utbildning i samhället där vi också vill att erfarna och välmeriterade lärare tar steget och sprider sin kunskap till studenter, för Sveriges framtid. I nuläget blir det ett lönetapp för en sådan lärare att undervisa vid ett universitet.

Vi hör hela tiden att staten inte ska vara löneledande (vilket ofta bygger på en misstolkning), men just nu är staten lönedumpande.