Skolverket har kanske inte alltid varit så noga med vad man menar med kollegialt lärande och redovisat grunden för det, och vad gäller att slippa gå på onödiga möten håller jag med om det. Få saker är så de-motiverande som att bli beordrad att sitta av meningslösa möten.

Och det är nog ganska vanligt i skolans värld. Men möten behöver ju inte vara dåliga. Det blir tydligare om jag hårdrar argumentet till att man aldrig ska gå på möten. Det skulle innebära att en lärare under hela sin karriär ska vara en ensam satellit som lär sig bara av trial and error i de klassrum hen råkat hamna i.

Men det menar kritiker av kollegialt lärande sällan. De vill att man under sin karriär ska lära sig av sina kollegor, man ska bara inte behöva gå på möten för att göra det. Men – om mötena handlar om att lära sig av och med sina kollegor – om att tillsammans lösa problem (eller realisera nya möjligheter) – om de leds av lärare och handlar om undervisning?

Stödet är starkt

För det är vad kollegialt lärande är; att man tillsammans och systematiskt undersöker sin egen undervisning. Det vetenskapliga stödet gagnar både elever och lärare, är starkt (så klart) och växer hela tiden.

Jag tänker inte ta upp en massa vetenskapliga artiklar här (det har jag gjort på andra ställen) men vill lyfta att man ser effekten i boken ”Organisera för skolutveckling” (av bland andra Maria Jarl), där de skolor som förbättrade sig under lång tid karaktäriserades av samarbete kring undervisning.

Jaana Nehez på Jönköpings högskola visar i sin alldeles färska forskning att skolor som förbättrar undervisning gör det genom att arbeta nära klassrummet och med tre nyckelkompetenser – att observera, samtala och bedöma undervisning tillsammans.

Trivsel och trygghet

Maria Nilsson skrev 2017 en avhandling som dessutom visar att trots att kollegialt lärande kan ta tid, trivs lärare som arbetar med det bättre på jobbet och känner sig tryggare.

Att systematiskt lära sig av och med sina kollegor är en viktig del av lärares profession. I sådana möten kan man behöva ha någon som utmanar en och får en ut ur sin bekvämlighetszon. Men, och här kommer en avgörande förutsättning: det blir inte kollegialt lärande för att man kallar ett möte för det. Finns inte lärarengagemanget, systematik, att man gillar att bli utmanad och utvecklas, då kan det bli helt onödig tidspillan och egna lektionsförberedelser bättre använd tid.

Så – som så ofta finns djävulen i detaljerna.

LÄS ÄVEN:

Forskning: Därför faller kollegialt lärande ofta platt i praktiken

Kollegialt lärande döms ut som ovetenskapligt

Per Kornhall: Föräldrar ska inte påverka – bara välja

Per Kornhall: Yrkets status åkte ut som barnet med badvattnet