”Lärare utan gränser – ansvaret måste delas av fler”

Det finns i dag inga gränser för vad lärare ska ägna sin arbetstid åt. Att planera, genomföra och utvärdera undervisning har blivit en sekundär arbetsuppgift då samhällets alla utmaningar allt oftare hamnar i lärarnas knä. 

Det kan handla om konflikter mellan elever på sociala medier, elever med allvarlig psykisk ohälsa eller elever som lever i svåra livssituationer. Det kan också handla om elever som inte klarar av att vistas i ett klassrum, men där ansvaret för att eleven ska må bra och nå kunskapsmålen ändå läggs på läraren.

Pedagoger, psykologer, medlare...

Lärarna förväntas vara pedagoger, psykologer, medlare och trygghetspersoner – ofta på samma gång. Samtidigt som undervisningen förväntas hålla en hög nivå och anpassas efter varje elevs behov.

En stor del av vårt arbete har blivit att sitta i möten med vårdnadshavare, elevhälsa och socialtjänst. Vi fyller i enkäter och underlag till utredningar från BUP. Vi skriver utlåtanden och förväntas bidra med omfattande dokumentation. Vi dokumenterar, följer upp, återkopplar och samverkar – ofta långt utanför det som en gång definierade läraryrket. Uppdraget har blivit gränslöst.

”Viktiga möten”

Självklart är många av dessa möten viktiga. Omständigheter kan göra att vissa barn behöver omfattande stöd och samarbete mellan olika vuxna. Och självklart ska lärare också kunna lösa konflikter och bygga trygga relationer med sina elever. Men när mängden uppgifter ständigt växer utan att något tas bort blir konsekvensen att kärnuppdraget trängs undan. Tid som borde gå till undervisning äts upp av dokumentation och möten. I längden påverkar det både lärarnas arbetsmiljö och elevernas möjlighet att få en undervisning av hög kvalitet.

Detta är inget nytt. Vi alla vet att det är såhär det ser ut. Frågan är bara varför det fortsätter? Detta är ett rop på hjälp från oss som jobbar ute i verkligheten! 

”Hårdare värld”

Vi vet att våra barn växer upp i en hårdare värld fylld av ständiga intryck och ett oavbrutet informationsflöde från det digitala livet. Vi vet att tempot i samhället är högt. Vi vet att många barn tillbringar stora delar av sin tid utan närvarande vuxna och ofta lämnas ensamma med sådant de egentligen inte är mogna att hantera. Vi vet att förutsättningarna för trygghet, känsloreglering och återhämtning har förändrats. Vi i skolan ser konsekvenserna av detta varje dag. Men lösningen kan inte vara att lärarna ensamma ska bära ansvaret för barns mående, trygghet och sociala utveckling. Det ansvaret måste delas av fler. 

Det här är inte kritik mot föräldrar - vi kommer ingenstans genom att skuldbelägga varandra. Det är kritik mot ett system där lärarna förväntas bära ett allt större samhällsansvar. När läraryrket blir gränslöst drabbas till slut både lärarna, eleverna och deras familjer.

Josefin Gennerud, lärare, Kungsbacka

LÄS ÄVEN: 

Var femte lärare har alltid för hög arbetsbelastning

”Lärarnas tak har blivit kommunernas golv”