Nog snackas det väl ändå ganska mycket om lärares arbetsmiljö? Man pratar om administration, för stora klasser, stökiga korridorer, gränsöverskridande vårdnadshavare, de översvallande arbetsuppgifterna, samvetsstressen, resursbristen, den oreglerade undervisningstiden, besparingarna, sjukskrivningarna och bristen på vuxna i korridorerna. 

Men vet ni vad som ekar tyst och ödsligt likt en avsvimmad gosskör i en smal ravin? Vet ni vad vi aldrig någonsin tycks tala om men som långsamt äter upp våra inälvor inifrån? Äh, jag tar bladet från munnen!

Lärares digitala arbetsmiljö – när ska vi prata om den?

Sörjer självdöda lektioner

När ska vi prata om kopiatorer som trasslar med papper, som blinkar på konstiga ställen, som låser sig, bråkar eller helt enkelt struntar i att kopiera när det är fem minuter kvar till lektionsstart och allting hänger på dessa papper? 

När ska vi prata om o-m-ö-j-l-i-g-a digitala plattformar som kräver multipla klick för att hitta in, som buffrar, hänger sig, ligger nere, som spottar ut en och tvingar en att logga in tusen gånger varje dag? Kan vi ta en tyst minut och sörja alla lektioner som självdött för att elever inte lyckats hitta uppgiften i den digitala ytan, för alla arbeten som bara försvunnit, för alla lösenord som plötsligt slutat fungera, för varenda himla gång ett batteri laddat ur och inte en enda laddare finns att tillgå någonstans? 

Hitta styrka tillsammans

Kan vi också andas i påse och våga tänka på mängden av olika digitala system och informationskanaler vi utsätts för dagligen? De är så många! 

Kan vi tillsammans hitta styrkan att prata om känslan när projektorn slutar fungerar inför ögonen på 28 väntande barn, när filmen från UR hackar värre än gamla mormors löständer, när ljudet plötsligt och oförklarligt dör under hörförståelsen, när det plötsligt inte går att koppla upp sig på storskärmen?

Då blir jag obstinat

Kan vi snälla vara lite uppfriskande öppenhjärtiga och tala ut om hur många gånger vi spottat barnförbjudna ord mot våra maskiner? Kan vi någon gång lyfta diskussionen om hur ofta den digitala arbetsmiljön gör jobbet svårare, trögare och mer besvärligt?

Missförstå mig rätt. Jag är inte emot skolans digitalisering.

Missförstå mig rätt. Jag är inte emot skolans digitalisering. Jag är härligt fisljummet svensk och tycker att lagom är bäst. Jag gillar digitalt och jag gillar analogt. Men jag är akut allergisk mot digitala system som inte fungerar, som skapats och köpts in av människor som inte själva befinner sig i skarpt läge med eleverna. Jag blir obstinat när kostsamma produkter försvårar arbetet istället för att underlätta.

Läraryrket dras med besvärande arbetsmiljörelaterade problem. I labyrinten av bristfälliga läromedel, dålig ventilation, obefintlig ställtid mellan lektioner, höga krav och ett svällande mentorsuppdrag måste vi också prata om vår digitala arbetsmiljö. 

Vi måste ta den på allvar också. 

Det är själsdödande

I en samtid där varje skola har en skolplattform, där varje unge har en egen digital enhet och där en stor del av vårt arbete förväntas ske uppkopplat måste det för tusan flyta fläckfritt.

Det är enormt själsdödande att slåss mot system som inte fungerar. I stort och i smått. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Här stoppas lärarnas matlådor: ”Sjukt stressigt”

Hur bra koll har du på elevernas emojispråk? Quizguide för lärare

Resultathetsen: ”Ta ansvar för det du kan påverka”

Mannerheim: Förstelärarreformen gör mer skada än nytta