För en tid sedan utlyste min skola tre förstelärartjänster. Trots att jag inte hyser särskilt höga tankar om reformen blev jag nyfiken: Hur går en ansökan till? Hur gör man för att sålla ut ”de bästa” på en skola? Vad krävs av en förstelärare?

Jag bestämde mig för att söka.

Processen var kort. Först skulle man göra en skriftlig ansökan och berätta vad man kunde bidra med på skolan. Jag skrev om mitt engagemang i skolfrågor och pedagogik. Om hur jag lade upp min undervisning med analog läsning, studieteknik, skönlitteratur och handskrift, utifrån det vi vet om ungas kognitiva lärande.

Jag skrev om att jag under många år gjort klassrumsreportage, populariserat forskningsstudier, intervjuat forskare och lärare, skrivit krönikor, bokessäer och författat läroböcker om undervisning och pedagogik.

Jag skrev om min roll i svensk skoldebatt, deltagandet i Svenska Akademiens panel vid Bokmässan 2024, om mina möten med politiker, om mitt bidrag till svenskämnet i de framtida läroplanerna och om de forskningsstudier jag läser på fritiden.

Vad grundade sig bedömningen på?

Nästa steg var att spela in en film. Vi fick ett ”case” där vi skulle ge råd till en stackars lärare vid namn Anna som inte fick ordning på sin bråkiga klass. I slutet av filmen skulle vi berätta om hur vi skulle ha anordnat en workshop om detta. Det hela var mycket pinsamt och krystat. Sedan skulle vi svara på några ”fördjupande frågor” där vi bland annat fick redogöra för hur vi tänkte ”leda” våra kollegor så att de utvecklades maximalt.

Sedan var processen över. Inga klassrumsbesök. Ingen observation av undervisningen. Ingen fördjupad intervju om ämneskunskaper, kunskapssyn, didaktik eller kunskapsresultat. Bara en film och några skriftliga svar.

Vad grundade sig bedömningen på? Ingen av kollegorna jag talade med visste. Men uppenbart var att många av oss hade en otillräcklig profil.

Som i Trollkarlen från Oz – fast tvärtom!

En av mina kollegor fick höra att han ”saknade de ledaregenskaper som krävs för en förstelärtjänst”, vilket är märkligt eftersom han varit förstelärare i tre år på sin förra skola. En annan kollega, doktor i kemi, som undervisat både på Chalmers och GU och även jobbat som forsknings- och utvecklingschef på ett bioteknikföretag, fick höra att han var ”för analytisk”.

Själv fick jag veta att mitt engagemang i svensk skoldebatt, mitt mångåriga skrivande om pedagogik och mina erfarenheter av att påverka skolfrågor på nationell nivå inte ansågs göra någon nytta på den egna skolan.

När jag begärde ut kriterierna (vilka vi inte fått i förväg) och bad att få bedömningen av min kompetens skriftligt, var dokumentet oroväckande likt det man får när man ber ChatGPT om hjälp.

– Det är som i Trollkarlen från Oz, fast tvärtom! utbrast min kollega, (han som är doktor i kemi och alldeles för analytisk för en förstelärartjänst.) Jag har en alldeles för stor hjärna, vår kollega har för stor erfarenhet av förstelärarskap och du Filippa, har påverkat svensk skola alldeles för mycket nationellt för att kunna göra något av värde lokalt.

Skrattanfall i lärarrummet

Vi fick ett skrattanfall där inne på lärarrummet. Det behövde vi. Men samtidigt är det illa att välutbildade, erfarna och engagerade lärare gapskrattar åt en reform som ska handla om att utveckla skolan. Ett skolsystem tar skada när lärare inte tar de artificiellt utformade karriärstegen på allvar.

Den här krönikan handlar inte om vilka som blev förstelärare och inte. Den handlar om reformen som sådan, vars uppdrag blivit otydligt, vars urvalsprocesser blivit godtyckliga och vars legitimitet inom lärarkåren är svagt. Mycket svagare än politikerna vill inse. Mina kollegor och jag är långt ifrån ensamma om vår erfarenhet.

Lärare från hela landet hörde av sig

När jag skrev på sociala medier om förstelärarreformen blev responsen enorm. Lärare från hela landet hörde av sig. Många ville berätta om sina upplevelser, men anonymt, vilket säger mycket om vår rädsla för repressalier. Lärarna beskrev situationer där förstelärarna blivit ”pedagogiska mellanchefer” i processer långt från undervisningen. Majoriteten vittnade om hur rektorerna valde ut personer ”de tyckte om” snarare än de mest skickliga lärarna.

Reformer måste bedömas utifrån vad de leder till i praktiken, inte vad de var tänkta att leda till.

Ett återkommande tema var att förstelärarna ofta skapar merjobb för kollegor genom att utsätta dem för en massa mer eller mindre genomtänkta projekt som aldrig utvärderas, för att legitimera sina 5 000 mer i månaden och sin titel. Lärare berättade om förstelärare i värdegrund, i baklängesplaneringar, i integration, i synliggörande av lärandemålen, i motivation och elevinflytande, i förhållningssätt och i goda relationer. Sverige har till och med haft en förstelärare i schack! Och en dataläcka visade att man på Academedia använt elevernas utvärdering av lärarna som en grund för tilldelningen av förstelärare. Hög kundnöjdhet genom kravlöshet och glädjebetyg kan alltså leda till en förstelärartjänst.

Återkommande kritik

Flera av lärarna beskrev att reformen skapat misstänksamhet, hierarkier och splittring ute på skolorna, snarare än professionell utveckling. Det är en kritik som återkommer i forskningen. En studie från Göteborgs universitet, visade redan 2017, att lärarkåren blivit mer hierarkisk efter reformen och att förstelärarna ofta uppfattas som skolledningens förlängda arm snarare än kollegornas representanter. IFAU:s rapport från 2024 visar att vanliga lärare i högre utsträckning funderar på att lämna yrket och inte anser att införandet av karriärtjänster bidragit till att kvaliteten i undervisningen har ökat.

Samtidigt lyfts en större SNS-rapport fram som bevis för att reformen varit framgångsrik. Men tittar man närmare på vad som faktiskt mättes (mellan åren 2010 och 2016) ser man att det främst handlar om arbetsmarknadseffekter som löner och personalomsättning. Däremot säger den ingenting om huruvida undervisningens kvalitet ökat eller om elevernas kunskapsutveckling blivit bättre. Inte heller om vanliga lärare upplever att de fått mer stöd i sitt arbete.

Förstelärarreformen infördes 2013 i ett försök att höja läraryrkets status, öka lönespridningen och skapa karriärvägar för skickliga lärare. Ambitionen var god. Men reformer måste bedömas utifrån vad de leder till i praktiken, inte vad de var tänkta att leda till.

Frågorna som bör ställas

Frågorna politiker och lärarfack behöver ställa sig är: Är ansökningsprocesserna kvalitetssäkrade? Utförs de på rättrådiga grunder? Har förstelärarreformen lett till skickligare lärare, bättre undervisning och högre kunskapsresultat? Har reformen gjort läraryrket mer attraktivt? Om inte, bör den skrotas och ersättas med höga tarifflöner utifrån lärares undervisningserfarenhet, ålder och akademiska meriter.

Lärarprofessionen behöver legitimitet, rättvisa och förtroende för att fungera. Just nu verkar förstelärarreformen sakna alla tre.

LÄS MER

Skolverkets nya besked: Då blir nationella proven digitala

Tioårig grundskola: ”För vissa är steget för högt”

Förslaget: Nationellt system för begåvade elever