Min morfar hade Anita och Televinken på LP-skiva. En riktigt repig krake till skiva var det. Jag minns hur jag låg på morfars hårda soffa och lyssnade på hacken. Samma sak sades om och om igen. Ibland loopade orden så att man blev kollrig. Man kom liksom inte framåt.

Jag får lite flashbacks till morfars gamla skiva när jag läser om eleverna som misslyckas i skolan, om att risken att dömas för brott ökar markant i samband med antalet F i slutbetyget. Det finns en otvetydig korrelation mellan skolmisslyckanden och kriminalitet.

Hack hack i skivan. Vi kommer inte framåt.

Vi vet vilka de är

Jag menar, vem är egentligen förvånad? Redan i lågstadiet märker vissa elever ut sig. 

Vi vet vilka de är. Barnen som har för små – eller alltid smutsiga – kläder, som kommer utan vantar på vintern och som aldrig har med sig ombyte till idrotten. Det är barnen som inte har med sig matsäck till utflykterna, som måste ta ett för stort ansvar över småsyskonen, som alltid äter glupskt i matsalen, som glömmer läxan och alltid blir extra utåtagerande innan loven.

Vi vet ofta precis vilka de är. Tidigt vet vi.

Det är ungarna vars vårdnadshavare inte kommer på föräldramötet, som sällan svarar på mejl eller ringer upp efter missat samtal. Det är ungarna som tidigt lär sig att bita sig i kinden, att ta lite skit, att spotta sig i de där förbannade nävarna.

Ändå hackar skivan

Ofta är vi en hel vuxenvärld omkring dessa barn, redan från deras första möte med barnavårdscentralen. Vi har varit runt, bredvid, intill ända sedan inskolningen på förskolan, till första dagen i grundskolan, hela vägen till den hjärtskärande avslutningen i årskurs nio. 

Så många vuxna kring dessa barn. Ändå hackar skivan. Vi kommer inte framåt.

Här behövs en hel armé av vuxna.

Man kan förstås skylla på hejdlöst mycket och orsakerna är säkert väldigt många. Men det går inte att komma ifrån att om dessa vacklande ungar ska ha en sportslig chans krävs en stabil vuxenvärld som inte viker en tum. Här behövs en hel armé av vuxna som ser, hör, känner av, fångar in och fångar upp.

Krävs ett tätt samarbete

I skolan handlar det om små klasser där lärarna hinner uppmärksamma snedstegen och lotsa tillbaka. Här ska man hjälpa varenda unge att lyckas, att hamna rätt. Här ska finnas speciallärare, kuratorer, socialpedagoger, vaktmästare, bibliotekarier, assistenter. Här är en gedigen fritidsverksamhet A och O.

Det krävs ett tätt samarbete med polis och socialtjänst. Efter skoldagen ska det finnas fritidsaktiviteter, kulturskola och ungdomsgårdar. Det ska finnas fältassistenter, skolsociala team, nattvandrare. Det krävs för höge Farao en hel överbefolkad by för att uppfostra ett barn.

Det kommer andra kostnader

Om hemmen sviker måste vi vara extra många andra som är där med livlinor, första hjälpen och flytvästar.

Man kan muttra om kostnader. “Vad dyrt det skulle bli”, kanske man kan tänka. Om man är en sådan där som räknar budget i mandatperioder och glömmer att som man sår får man skörda. 

För det är också dyrt med ungdomsfängelser, dyrt med brottsoffer, dyrt med vuxna som lever parallella liv i utanförskap. Ja, det är fruktansvärt kostsamt med människors trasiga liv.

Ibland undrar jag varför morfar inte bara köpte en ny Televinken-skiva. Jag menar, det hade varit värt pengarna på sikt. Om inte annat för att slippa hacken. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här