Lösningen: Så ska fler lyckas få godkända betyg

För drygt tio år sedan infördes extra anpassningar som en stödinsats inom ramen för den ordinarie undervisningen. Om det inte räcker med extra anpassningar ska särskilt stöd utredas och beslutas av rektor, enligt regelverket.

Som grafiken på nästa sida visar ökar – med några undantag – andelen elever med särskilt stöd i form av åtgärdsprogram ju högre upp i årskurserna de kommer.

Diagrammet visar också att andelen elever med åtgärdsprogram var betydligt större innan reformen om extra anpassningar infördes. Nedgången beror knappast på att behovet har minskat utan har snarare ekonomiska orsaker. Plus att en del av det stöd som tidigare registrerades som särskilt stöd numera ges som extra anpassningar.

Oklart med finaniering

I flera rapporter konstaterar Skolinspektionen att brister i arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd är ett återkommande problem i Skolsverige. Många elever får inte det stöd som de är i behov av, framför allt inte i tid.

I dagarna väntas riksdagen skrota den nuvarande regleringen kring extra anpassningar och tidiga insatser.

Samtidigt utlovar regeringen att elever – som är i behov av det – ska ges stödundervisning i ämnena svenska, svenska som andraspråk och matematik, och det i ett tidigt skede.

Hur det ska finansieras är ­mindre klart.

Kan inte täckas av lovskola

Pontus Bäckström, som fram till i våras var Sveriges Lärares samhällspolitiske chef, utredde häromåret på regeringens uppdrag hur elever i grundskolan som behöver mer undervisningstid ska kunna få det.

Han konstaterar bland annat att en stor del av eleverna som lämnar årskurs nio med betyget F i matematik saknar kunskaper motsvarande flera läsår för att nå ett E.

Det är kunskapsluckor som knappast kan hämtas igen via några veckors lovskola.

– Mycket av lärandet i skolan är kumulativt, kanske allra mest i matematik och språkämnena. Därför är det lätt hänt att den som har börjat sacka efter fortsätter att göra det om man inte gör något åt det tidigt, säger Pontus Bäckström.

– I stället för att försöka rädda upp någonting i efterhand, genom extra insatser under sommarlovet eller liknande, är det bättre att bygga in stödet som en del av det ordinarie utbudet.

Resurstimmar som stöd

Ju längre tid man väntar, desto svårare blir det att täppa till kunskapsluckorna.

– För att få så stor positiv effekt som möjligt bör förstärkningsundervisningen ges under terminerna och i anslutning till den ordinarie undervisningen, till exempel i halvklass eller mindre grupper.

I 1969 års läroplan reglerades hur många lektioner i veckan eleverna skulle ha per stadium och ämne. Timplanen angav hur många lärartimmar det skulle finnas.

– I flera ämnen och stadier, med tyngdpunkt i lågstadiet, var lärarnas veckotimmar fler än elevernas. Tanken var att överskottet, så kallade resurstimmar, skulle användas för att stödja eleverna.

– Det var i stor utsträckning upp till lärarna att avgöra hur det skulle ske, i form av halvklass eller genom en mindre grupp med ett urval av elever.

Testa under tre år

Regelverket liberaliserades med tiden för att helt avskaffas under 1990-talet.

I sin utredning föreslog Pontus Bäckström att vissa av principerna från Lgr 69 borde återinföras genom så kallad förstärkningsundervisning.

I dag är elevsammansättningen mer heterogen, spridningen mellan skolor större och det kompensatoriska behovet mer omfattande än för 50 år sedan.

– Det är svårt att veta vilken utformning av förstärkningsundervisningen som är bäst. Därför förslog jag att man under en treårig försöksperiod testar vad som är bäst; halvklassundervisning för alla eller förstärkningsundervisning i mindre grupp för ett urval elever.

”Lägger sig på miniminivå”

Förhoppningen är att resultatet kan ligga till grund för en timplanereform där tillgång till och förutsättningar för förstärkningsundervisning regleras.

– När det gäller tid till undervisning lägger sig huvudmännen ofta på miniminivån. Därför behövs det en tydlig infrastruktur och reglering kring förstärkningsunder­visningen.