Därför vill hon dubbla kemi med specialpedagogik

Samma mönster upprepade sig år efter år, med klass efter klass. Alltid samma fyra eller fem pratglada elever som ville hålla sig framme på lektionerna i kemi och matematik.

Ann-Kristine ”Anki” Normans upplevelse av att inte räcka till för alla elever växte som en klump i magen. Hon kunde inte se hela gruppen hon undervisade.

– Jag kände frustration, säger hon. Jag hade jobbat som lärare i över tio år och visste fortfarande inte hur jag skulle nå alla de där eleverna som hade svårigheter med matten, oavsett om de var ointresserade, hade dåligt självförtroende eller annat … jag hade ju inte ens en klar bild av vilka problemen var! Jag visste bara att jag måste göra något åt det. Ingen annan skulle ju göra det åt mig.

I det läget fanns bara en lösning: Fortbildning. Anki Norman läste först ett år allmän specialpedagogik i Luleå och fortsatte med speciallärarutbildningen i Umeå i 1,5 år, inriktning mot matematik.

– Man kan undra hur jag orkade, egentligen. Jag pluggade heltid, på distans, samtidigt som jag jobbade 75 procent – och samtidigt som jag var småbarnsmamma. Men man var ung på den tiden …

Det var dock inte den fysiska ­orken det hängde på. Alla som ­träffat och pratat jobb med Anki Norman, om så bara en kort stund, vet vad vi står inför här: ett ­klassiskt fall av lärarkall. Och i ­Anki Normans fall med ett närmast ­internaliserat krav på likvärdighet:

– Är man lärare lämnar man inga elever i sticket, så är det bara. Så jag utbildade mig inte till speciallärare för att bli speciallärare utan för att som ämneslärare och mentor på gymnasiet komma åt de special­pedagogiska verktygen. Jag visste ju vad jag ville åstadkomma: ­tydlighet och struktur som fångade upp alla. Det som är bra för elever i svårigheter är bra för alla elever. Men hur skulle jag nå dit? Hur skulle jag kunna synliggöra missförstånd och prata matematik med hela klassen, för hela klassen?

Vill lära sig allt

Anki Normans lärarkall ­kommer inte från ett vakuum. Det har samma grund som hennes val av naturvetenskapliga ämnen: ­hennes begär efter att veta hur saker hänger ihop.

– Jag gillar att förstå saker, vill verkligen lära mig allt! Som när vi byggde vårt hus när vi var unga, jag och min man. Vi ritade huset och lärde oss bokstavligt talat från grunden om gjutning och armering. Vi tog hjälp av dem som kan och försökte sedan själva. Precis som jag vill att mina lektioner ska vara. Och det var samma process som låg bakom att jag fortbildade mig. Jag har ett omättligt kunskapsbegär även som lärare!

Redan själva den akademiska situationen hon då satte sig själv i ”gav en skjuts” – att läsa forskning, reflektera, samtala med andra med liknande arbetssituationer och drivkrafter.

– Det är ju allt det där man inte hinner med löpande när man ­jobbar som lärare i dag. Men det är det bästa och viktigaste jag gjort. Många fler borde fortbilda sig specialpedagogiskt, och använda sig av kompetensen direkt i klassrummet! Det skulle också göra att specialpedagogiskt stöd skulle kunna sättas in så tidigt och brett att elever får hjälp tidigt i grundskolan och inte hamnar efter.

Lugn, tydlighet, struktur

Anki Norman menar att det är orimligt att så många elever på högstadiet och gymnasiet ska behöva särskild stöttning, och sitta enskilt eller i liten grupp.

– Jag är övertygad om att vi kan undvika den här utvecklingen om vi får till lugna lektioner med tydlighet och struktur för alla. Det kan inte vara upp till enbart tjänsteutövande specialpedagoger eller speciallärare. Det skulle lyfta skolan enormt om många fler fortbildade sig.

– Finns inte ämneskompetensen hos den special­pedagogiska ­personalen blir det mer träffsäkert om en mattelärare ger stöd i matte och en språklärare ger stöd i språk.

Den största aha-upplevelsen under fortbildningen fick Anki Norman när hon läste ”Handbok i formativ bedömning” av Dylan William och Siobhan Leahy, full av praktiska arbetssätt utifrån det formativa lärandets fem nyckelstrategier.

En kick i lärarkarriären som faktiskt rent fysiskt landar i klassrummet varje dag på Strömbackaskolan i Piteå när Anki Norman kliver in: de små kristallisationsskålarna hon alltid placerar på katedern förebådar inget kemiexperiment utan bär hennes metod. Närmare bestämt nyckelstrategi nummer två: att alla i klassen ska prata.

– Räcker man upp handen i mina klassrum är det för att få hjälp, aldrig för att svara på en fråga. Jag slumpar fram vem som ska svara. I början hade jag en digital slumpgenerator, men det blev för statiskt. Jag behöver kunna styra också. Många lärare kör med glass­pinnar med elevernas namn på, ett tips som kommer från Dylan William, men det blir för barnsligt på gymnasiet. Så jag landade i de här kristallisationsskålarna.

Eleverna ska vara trygga

Hela undervisningen bygger på delaktighet från eleverna.

– Det är en självklarhet, annars kan jag ju inte veta var eleverna ­befinner sig och hur jag ska anpassa undervisningen efter gruppen. För att det ska funka måste eleverna veta vad varje lektion går ut på. Vad ska vi lära oss? Vi kanske tar några typexempel på tavlan. Jag är alltid tydlig med att ha olika uppgifter på olika svårighetsnivå och välja typexempel som jag vet innehåller fallgropar.

Anki Norman är noga med att göra eleverna trygga med att inte alltid veta rätt svar när de får frågan, att svaren ändå hela tiden leder henne som lärare och dem som klass framåt.

– De vet sedan hur jag tänker: att om de svarar fel så ger det mig en värdefull signal om att det kanske är tio till som tycker det är svårt, och att jag måste forma om min undervisning där och då, kanske ge ytterligare ett förklarande exempel. Det här handlar om att ha effektiva klassrumssituationer som synliggör lärandeprocessen.

”Jag fick prestationsångest”

Ofta när hon har en ny klass med ambitiösa naturvetare berättar hon om sig själv, när hon var i deras ålder.

– NA- och TE-klasserna är ofta sammansatta av elever som är vana vid att ha varit ”bäst i klassen” på högstadiet. Och plötsligt går det inte lika lätt längre. Exakt så var det för mig när jag kom till gymnasiet. Efter att ha haft femmor i allt fick jag prestationsångest och blev stressad av att upptäcka att ”alla var så duktiga”. Jag fick svårt att sova.

– Tack vare sådana konkreta symptom kunde mina lärare och föräldrar se hur det var fatt och hjälpa mig att inse att jag måste sänka mina krav. När jag lärde mig slappna av blev skolan roligare, och lärorik på riktigt.

– Att berätta det här för mina elever blir en fin övergång till att prata med dem om vikten av mål­relaterade betyg, så att de förstår att de inte konkurrerar med ­varandra utan ska se varandra som läranderesurser och lära ­tillsammans. Betyg sätts utifrån vilka mål de når och inte vad kompisen presterar. Lyckas man med det så skapar det en fantastisk lärmiljö i klasserna. Eleverna mår helt enkelt bra i den gemenskapen.

Vann ”lärarnas Nobelpris”

Anki Normans tjänst är kombinerad: 80 procent ren undervisning i helklass inom matematik och kemi på NA- och TE-programmen, resterande 20 procent som ämnesinriktad speciallärare med enskilda eller mindre grupper av elever som har svårt att nå målen i kurser.

För att vara nybliven lärarkändis – hon vann ”lärarnas Nobelpris” i vintras, Ingvar Lindqvistpriset, höll ett bejublat tacktal och föreläste om sin undervisningsmetodik på Kungliga Vetenskapsakademien – är hon ovanligt fast förankrad i klassrummet. Men lite vill hon vara med och påverka i de större sammanhangen. Hon är delaktig i regeringens STEM-projekt regionalt samt ingår sedan många år i Skolverkets referensgrupp för de nationella proven.

– Skolan har redan tillräckligt svårt att rekrytera och står inför stora pensionsavgångar. Jag oroar mig över att många som skulle kunna bli lärare väljer ­andra vägar. Jag ser dem i mina klasser, hur många som helst som är fantastiskt sociala unga människor och duktiga i matte och ­naturvetenskap, och som kanske inte tar sig in på läkarlinjen eller vill läsa en jättetuff civilingenjörsutbildning. De skulle bli fantastiska mattelärare! Men det finns så många andra utbildningar som lockar med bättre lön och arbetsvillkor.

Trivs i klassrummet

Ingvar Lindqvistpriset vidgar­ ändå vyerna. Anki Norman är särskilt ­peppad på lärarnätverket med tidigare pristagare som träffas två gånger per år. Dem vill hon ta höjd för i arbetsschemat. Men det blir inte lätt för henne att slita sig från sina elever – hon ser varje missad lektion, varje sjukfrånvaro, som en förlust.

– Vilken skillnad det är om man jobbar som lärare i en universitetsstad som Luleå eller Umeå, då finns det alltid universitets- och högskolestudenter som vill hoppa in och vikariera. Men i Piteå, om jag är borta … förhoppningsvis finns det någon pensionär som kan tänka sig att komma in, men det är inte säkert.

Samtidigt är det ju i sällskap med de egna eleverna Anki Norman känner sig som mest tillfreds med sin yrkesroll.

– Att göra karriär inom skolan innebär ofta att man avlägsnar sig alltmer från eleverna. Man tar licentiatexamen, eller blir lektor på något universitet, eller rektor, eller får pris och börjar podda och skriva böcker och föreläsa på heltid …

Det lär inte Anki Norman göra. Däremot har hon en del att ta igen efter en omtumlande Stockholmsresa, så Ingvar Lindqvistpriset ­kanske får mellanlanda i ­klassrummet.

LÄS ÄVEN:

Därför prisas hon för sitt eget lokala vetenskapspris

Ämnesläraren: Prisad biologilärare om den perfekta exkursionen

Forskning: Undervisningen lyfter när NO-lärare stöttar varandra