Utbildningsminister Simona Mohamsson, förläggaren Olle Grundin och Linnea Lindquist under releasen av boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”.
Rektor Linnea: ”Jag har svart bälte i dålig stämning”
Med sin nya bok skriver Linnea Lindquist om sin vardag i skolan och om varför hon tycker som hon gör.
Ledarskap
Anklagad för att ha tveksam elevsyn och för att gå skolkoncernernas ärenden skrev rektorn Linnea Lindquist en bok om sin vardag i skolan och om varför hon tycker som hon gör.
– Jag har svart bälte i dålig stämning men det är i de svåra samtalen förändring till det bättre sker, säger hon.
Redan namnen på kapitlen i rektorn Linnea Lindquist nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan” avslöjar en värld som hennes vassaste kritiker sannolikt inte vet så mycket om: ”Du får slå mitt barn”, ”14 år och gift”, ”Stympad på sommarlovet”, ”Du ska dö”, ”Att undervisa med livet som insats”…
I kapitlen redogörs till synes oöverstigliga kulturklyftor och normer, oförenliga med skollagar och med vett och sans. Elever som slits mellan förväntningarna i hem och skola, förtvivlade vårdnadshavare som slåss för hedersidéer anpassade för en annan plats i världen, lärare som blundar för det uppenbart felaktiga, brottsliga, som underlåter att rapportera sin oro.
”Jag var oerhört arg”
Men det är en del av den svenska skolan, den del där en tredjedel av eleverna inte kommer in på gymnasiet.
– Jag var oerhört arg när jag skrev delar av boken för det blev uppenbart för mig vilket otroligt svek skolan är mot eleverna. Vi låter dem misslyckas och jag kan ligga sömnlös och tänka på hur de ska gå för dem i livet när skolåren tar slut, säger Linnea Lindquist.
Ilskan lyser igenom och den riktas ogenerat mot dem som inte bara vill befästa det som Linnea upplever som ett svek utan som även beskyller henne och andra som efterlyser mer ordning och reda, disciplin, för att vara reaktionära och auktoritära på elevernas bekostnad.
– Jag blir provocerad av kritiken mot strukturerad och disciplinerad undervisning. Med dagens målstyrda skola lämnar cirka30 procent av eleverna i utsatta områden grundskolan utan gymnasiekompetens, det borde ju få de som kritiserar mig att fundera ”Vilka är vi att kasta stenar?”. Det vore bra om de ställdes till svars.
Kritik utan nyanser
Och det finns mer ilska och frustration.
– När vi inte kavlar upp ärmarna och gör det som krävs för att eleverna ska lämna grundskolan med fullständiga betyg signalerar det att vi är mer upptagna av vår självbild, och hur andra ser på oss, än att göra det som faktiskt krävs för att eleverna ska få den utbildning de har lagstadgad rätt till.
Samtidigt som hon skrev boken blev hon inbjuden på en resa till England och ett besök på en ”No excuses”-skola av Svenskt Näringsliv. ”No excuses” är känt för strikta regler och konsekvenserna om de inte efterföljs. Eleverna ska också prestera bättre mätbara resultat än andra skolor i samma områden.
Svenskt Näringsliv vill ha ”No excuses”-skolor i Sverige och jobbar för att ändra skollagen så det blir möjligt.
Linnea Lindquist gillade det hon såg, i alla fall delar av det. Men kritiken hon upplevde efteråt saknade hennes nyanser, anser hon.
– Jag utmålas felaktigt som en galjonsfigur för ”No excuses” och för friskolor. Det är jag inte. Friskolorna har ökat segregationen och skolpengssystemet driver på den utvecklingen.
De som gick i skolan på 80-talet känner igen det mesta.
Det hon såg och som hon uppskattade i England var istället något de flesta medelålders svenskar tänker på när de tänker på sin egen skolgång.
– Det handlar om strukturerad undervisning och jag tänker att det kan ligga ett missförstånd bakom kritiken. Att uttrycket ”strukturerad” triggar. Ingen lärare anser att de jobbar ostrukturerat. Det är konstigt att metoden ens kan väcka motstånd. De som gick i skolan på 80- och i början av 90-talet känner igen det mesta som helt normalt.
Gå på led, att läraren berättar vad man ska kunna, hålla tider, ge varandra studiero, att bli ”något” istället för ”någon”, såna grejer. Och att undervisningen sker på vetenskaplig grund.
– Undervisning på kognitionsvetenskaplig grund, ja. Att gå från ”kan inte” till ”kan” utan att använda får många ord. Ordmassorna gör det svårt för elever med brister i språket att förstå vad de förväntas kunna. Istället för att inventera elevernas förkunskaper får alla veta vad de ska kunna när lektionen är slut.
Gemensamt normsystem
På skolorna i de utsatta områden hon har erfarenhet från kommer eleverna från 20–30 länder. Alla med olika normsystem med de motsättningar det kan leda till behöver åtgärdas, menar Linnea Lindquist. Men att bara göra utanförskapsskolorna mer strukturerade och låta de andra lunka på i ullstrumporna vore en otjänst för de senare.
– Jag vill att skolan ska ge dem ett gemensamt normsystem, ett med studiedisciplin där man respekterar varandras rätt att lära sig. Det skulle gynna alla elever. Skolan vi har i dag gör det otydligt för både elever och vårdnadshavare vad som gäller.
Hon hävdar att hon har svart bälte i dålig stämning men ser ingen annan framkomlig väg än att adressera problemen och samarbeta.
– Nu sitter vi i den här båten och behöver ro den i land. Det hjälper ingen att förneka verkligheten men om vi hjälps åt tillsammans kan vi få ordning på skolan.
LÄS MER:
”No excuses”: Räddning – eller skola för zombier
