Vlachos: Det perfekta betygssystemet finns inte på riktigt
Jonas Vlachos skriver att det perfekta betygssystemet bara finns i idévärlden.
Debatt
Betygsutredningen vill se en kalibrering: Lärarnas betyg justeras efter resultatet i de nationella slutproven.
Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, menar det är nödvändigt.
”Inte för att lärare inte kan bedöma, utan för att Sverige inte kan ha tusen olika måttstockar och sedan låtsas som om resultatet är likvärdigt”.
Det finns en särskild sorts debatt som börjar med ett faktiskt problem och slutar med att alla kräver en lösning som bara finns i Platons idévärld. Så är det med betygen.
Det nuvarande betygssystemet konstruerades inte för att hantera urval och alla vet numera att det inte heller fungerar för detta syfte.
”Närmar sig korruption”
Samma kunskaper ger inte samma betyg. Lärare pressas från alla håll och i ett system där skolor tävlar om familjernas gunst blir höga betyg inte bara ett resultatmått, utan också ett säljargument. Det kan kallas generös bedömning, men när betyg blir ett konkurrensmedel börjar det närma sig korruption.
Ändå är många kritiker av regeringens betygsförslag mest upptagna av att den föreslagna modellen inte är perfekt. Det stämmer – den är inte perfekt, men det är en märklig invändning mot en reform av ett system som är djupt orättvist. Det är som att vägra laga ett hål i taket eftersom det under vissa speciella förutsättningar kan regna in genom sprickan i fasaden.
”Lärarna fortsätter”
Kärnan i förslaget är enkel: Lärarna fortsätter att sätta betyg. Dessa betyg försvinner inte, men när de ska användas för urval – till gymnasiet eller högskolan – kalibreras de mot skolans resultat på nationella slutprov.
Proven ersätter alltså inte lärarnas bedömningar, utan används för att göra betygen jämförbara. Elevens individuella provresultat räknas också in i meritvärdet.
Lärarnas betyg försvinner inte
Modellen bygger på att lärarbetyg innehåller värdefull information. En lärare ser eleven över tid, i fler situationer och i fler delar av ämnet än vad ett prov kan göra. Ett rent examensprov skulle därför kasta bort information. Det kan låta rättvist eftersom alla skriver samma prov, men rättvisa är inte bara att mäta alla på samma sätt. Ett smalt mått kan ge större millimeterrättvisa, men sämre urval om det fångar mindre av vad som faktiskt spelar roll.
Detta är inte särskilt exotiskt. I många andra länder kombineras lärarbedömningar med externa prov. Det märkliga är att Sverige så länge låtit nationella urval bygga på lokala måttstockar och sedan häpet konstatera att resultatet inte är nationellt likvärdigt. Det är som att låta varje skola trycka pengar som sen löses in mot samma växelkurs.
”En svaghet”
En vanlig invändning är att systemet gör att elever kan påverkas av andra elevers resultat. Det är sant. Tänk en högpresterande elev på en betygsgenerös skola: hon har faktiskt de kunskaper som hennes höga betyg anger, men hennes skola har gett alltför höga betyg till andra. Då kan hon dras ned av skolans genomsnitt.
Detta är en svaghet som inte bör viftas bort. Utredningen bakom betygsreformen analyserar inte varje tänkbart fall, men den analyserar bland annat risken att högpresterande elever dras ner mer än andra. Slutsatsen är att de i genomsnitt inte missgynnas av systemet. Det utesluter inte enskilda orättvisa fall, men det är inte heller ett argument för att behålla ett system som är systematiskt olikvärdigt mellan skolor.
”Fullt av godtycke”
Dagens system är fullt av godtycke, men orättvisorna är svårare att se. Eleven på en skola som är strikt i betygssättningen får inte ett brev där det står: ”Beklagar, din skola använder en hårdare måttstock än konkurrenterna.” Hon får bara ett tråkigt besked från antagningsmyndigheten. I dag låtsas vi att olika skolors betyg är jämförbara och följden blir att elever på betygsgenerösa skolor ges företräde. I det nya systemet sker kalibreringen öppet, centralt och efter en regel.
Problemet med nuvarande system är att lärarna fått ett omöjligt uppdrag. Lärare är ofta bra på att bedöma sina egna elever, men de kan inte ensamma skapa en nationell måttstock. Ändå förväntas de bedöma brett, stå emot press, vara konsekventa över tid och på något magiskt sätt ligga i linje med tusentals andra lärare som de aldrig träffat. Reformen bör därför inte jämföras med ett ideal där varje antagningsbeslut blir rättvist. Det låter fint, men det är inte alternativet.
”Måste fungera”
Risker finns förstås. Undervisningen kan styras för mycket mot proven. Proven måste hålla hög kvalitet. Central rättning måste fungera. Små skolor och ovanliga elevfall måste hanteras klokt och reformen måste följas upp. Att ett system kan behöva justeras är emellertid inte samma sak som att det bör avvisas.
Här finns något större än betygen. I Sverige har vi ofta svårt att hantera konflikter mellan legitima värden. Lärarnas professionella bedömning, elevernas rättssäkerhet, skolans breda kunskapsuppdrag och behovet av jämförbara meritvärden är alla viktiga. Då måste vi väga dem mot varandra, utan att låtsas som att själva avvägningen är ett övergrepp.
”Betydligt mer rättvist”
Det föreslagna betygssystemet är inte en frälsningslära. Det gör meritvärden mer jämförbara. Det minskar möjligheten att dölja svaga prestationer bakom snälla betyg. Det tar bort den skarpa godkäntgränsen som kan stoppa elever på orimliga sätt. Och det bevarar informationen i de lärarsatta betygen, utan att låta dem ensamma bära urvalet till nästa utbildningsnivå. Det skapar inte perfekt individuell rättvisa, men det är med all sannolikhet betydligt mer rättvist än i dag.
Detta är kanske skolpolitikens mest förbisedda insikt: ett bättre system behöver inte vara felfritt. Det räcker långt att det är bättre än det vi har och att felen inte längre göms bakom lokala måttstockar, välvilliga tolkningar och den eviga förhoppningen att alla nog menar ungefär samma sak med “goda kunskaper”.
Det gör de inte och därför behövs kalibrering. Inte för att lärare inte kan bedöma, utan för att Sverige inte kan ha tusen olika måttstockar och sedan låtsas som om resultatet är likvärdigt.
Jonas Vlachos, skolforskare och professor i nationalekonomi, Stockholms universitet
LÄS ÄVEN:
Beskedet: Nya betygen skjuts upp ett år
Efter utredningen: Så blir det nya betygssystemet
