Maria Wiman i SVT:s Aktuelltstudio för att prata om skojbråken i skolan.
Maria Wiman: Skojbråk är sällan speciellt skoj
Krönika ”Det är skillnad mellan att bygga en avancerad hinderbana och att langa en stenhård isbumling i nacken på sin klasskompis”, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Skojbråk är sällan speciellt skoj
När jag gick i lågstadiet hade vi en linbana på skolgården. Den stod på en kulle och för extra schwung kunde man ställa sig på staketet och störta ut med en sjujädra fart. På rasterna var det coola killarna i sexan som bossade över linbanan. De brukade knuffa på oss småglin när vi skulle åka. Ibland puttades de jättehårt.
På skoj såklart. Allt var bara på skoj. Det var så skojigt att vi som var små till växten slutade att åka linbana helt. För lillkillen som ville vara med i tuffa gänget var det så skojigt att han bröt ett ben.
Det finns många nackdelar
Häromdagen gick svenska idrottslärarförbundet ut med budskapet att skojbråk borde vara tillåtet i skolan. Det finns tydligen massa fördelar med skojbråk, bland annat förbättras barns motorik. Brottningsmatcher och snöbollskrig är typiskt bra aktiviteter om man ska tro på förbundets experter.
Kruxet i kråksången är väl att det också finns väldigt många nackdelar med skojbråk. En, enligt mig, ganska problematisk aspekt är att de sällan är speciellt skoj för alla inblandade. Tvärtom faktiskt.
Sällan på lika villkor
Ofta är de så kallade skojbråken maktkamper där man har “roligt” på bekostnad av någon annan. Det är ett sätt att kraftmäta, att växa i status, att göra sig större för att någon annan blir mindre. Det sker sällan på lika villkor, det är ofta förtäckta kränkningar - och skojet går ofta överstyr.
Om jag finge en slant för varje gång jag skrivit en incidentrapport eller tröstat en gråtande gosse efter ett frejdigt skojbråk, hade denna krönika skrivits från Mauritius på ett paraplydrinkskladdigt tangentbord.
Riskfylld lek är något annat!
Idrottslärarförbundet pratar också om vikten av riskfylld lek. Men det är något annat! Låt ungspolingarna åka iskana, klättra upp i höga tallar och hoppa från skrovliga klippor för höge Farao! Att ta ut svängarna är viktiga lärdomar. Men – och det här är viktigt – det är en anmärkningsvärd skillnad mellan att bygga en avancerad hinderbana och att langa en stenhård isbumling i nacken på sin klasskompis. Vi måste hålla isär äpplen och päron här.
Man kan göra sig himla rolig över detta såklart. Man kan raljera. Vad kommer härnäst liksom? Ska vi vira in barnen i bubbelplast, lägga dem i gipsvagga i preventivt syfte och klä in skolgården i bomull? Höhöhö. Hur mesigt kan det bli va?
Men jag tycker faktiskt att skolan måste vara stelbent och fyrkantig här. Så länge skojbråken riskerar att – för en enda elev – leda till otrygghet och känslan av att vara utsatt så är det inte värt risken.
Fick revansch i linbanan
Nu är jag personligen inget grovmotoriskt underverk (kanske på grund av bristande linbaneåkning 1988) men jag vet att det finns massa konstruktiva sätt att öva upp sin rörlighet. Man kan till exempel gå balansgång, leka “inte nudda golv” och åka sparkcykel i full kareta. Ja, det tycks finnas massa sätt som inte inbegriper maktspel och otrygga raster.
I julas besökte jag mitt barndomshem. Och vet ni vad jag gjorde? Jag åkte linbana som att det inte fanns någon morgondag! Denna gång kunde inga stentuffa 12-åringar skrämma bort mig där jag åkte med vindens fart! Vilken revansch ändå.
LÄS MER:
Podcast: Riskfylld lek – utmanar alla
Riskfyllda lekar är bra för barns hälsa
