”Hur gör man i en digital tid full av AI, AR och algoritmer samtidigt som man också vill värna nötandet, det ihärdiga och analoga?”, skriver Maria Wiman.

En gång blev jag helgonförklarad. Det var när jag under en rastvakt visade upp mina mästerliga färdigheter i hopprep. Jag drog igenom hela mitt register. Det var dubbelhopp, sicksackhopp, enbenshopp, supersnabba hopp och hopp med höga knän. En ring av djupimponerade flickor med öppna munnar och glittrande ögon samlades omkring mig.

– Hu..hur...huuur kan du det där? stammade någon fram på darrig röst.

Jag förklarade minutiöst och detaljrikt. Jag berättade om en barndom utan internet i en familj där det stora hushållet delade på en gammal tjock-tv som visserligen visade färg men där alla färger skiftade i grönt. Jag berättade högtidligt att på 80-talet fanns det strängt taget inte så mycket annat att göra än att hoppa sig fördärvad. Kväll efter kväll hoppade jag hopprep. Jag övade. Finslipade. Misslyckades och gav mig fasen på att bli bättre. Uthållighet och mängdträning. 

Vi måste förstå att vi behöver lära våra elever att vara analoga i en digital tid.

Och titta på mig!  20 år senare stod jag där, som erkänd hopprepsdrottning omgiven av trettio nyfrälsta fans i 10-årsåldern. Det var ett stort ögonblick.

Det sägs att dagens elever har rekorddålig uthållighet. Åtminstone om man ska tro Ämneslärarens stora enkät, besvarad av 5000 lärare, där en övertygande majoritet är helt överens. Hela 93% uppger att elevernas uthållighet har försämrats de senaste åren.

Vi hade en endaste datamaskin

Det finns säkert många förklaringar till det. Digitaliseringens frikostiga dopaminkickande spelar såklart in. Jag menar på min tid, den sk “hopprepstiden”, hade vi en endaste superfräck datamaskin att dela på i klassrummet. Den hette Compis och vi gjorde ett schema över när man fick sitta och knappra på den. Jag minns att den hade ett svenskt tangentbord och på en av knapparna stod det “utplåna”, den vågade jag aldrig trycka på.  På högstadiet hade vi en datasal med halvknarriga dumburkar där man kunde chatta med främlingar och på gymnasiet hade vi datakunskap en timme i veckan där vi fick ta datakörkort (jag kör fortfarande pekfingermetoden). Idag har alla ungar en digital enhet i skolan, en i fickan och minst en hemma.

Vi vet idag att uthållighet ofta betyder mer än talang när det kommer till att uppfylla våra mål. Och här finns inga genvägar. Skolan måste träna dagens barn i att bygga hårda pannben, att härda ut även när det är dödstråkigt och att bita ihop när det är svårt. Men vi måste också vara ödmjuka inför tiden vi lever i. Den snurrar fort och vilt och det måste vi förhålla oss till. Jag måste erkänna att jag är lite vilsen här.

Jag är osäker på hur vi ska hitta rätt i allt det spretiga. Det känns som att vi lärare blir lite lämnade till vårt öde att lösa problemen själva. Men det här är svåra grejer och vi behöver långsiktig vägledning. Hur gör man i en digital tid full av AI, AR och algoritmer samtidigt som man också vill värna nötandet, det ihärdiga och analoga? 

Vi måste också möta denna generation

Vi vet att vi ska läsa böcker med svåra ord, reda ut tuffa begrepp tillsammans, träna oss i att orka även när det är tungt. Vi ska berömma processen, medvetandegöra utvecklingen och betona vilka potential som finns bara man håller i. Men vi måste också komma ihåg att denna generation inte minns en tid utan internet och digitala verktyg. Vi måste också möta dem där.  

Jag tror att det kommer att finnas massor av hopprepsdrottningar även i framtiden. Men vi måste lyfta frågan om hur vi ska nå fram. Vi måste förstå att vi behöver lära våra elever att vara analoga i en digital tid. Och tvärtom! Vi behöver både och. 

Lite som att ett riktigt bra dubbelhopp förutsätter att man är ganska vass på att också hoppa jämfota. Ja, det sista är direktcitat från en skolgårdskrönt hopprepsdrottning.

LÄS MER:

Wiman: ”När ska man förstå att lärare inte är superhjältar?”

Per Kornhall: Demokratin kan hotas av teknikens faror

Skolverkets förslag till läslista – ”Tung litteratur”