”Kompletteringar av betyg skadar likvärdigheten”

“Vad behöver jag göra för att höja mitt betyg?”

Du ska över tid uppvisa kunskaper om det centrala innehållet på en nivå som motsvarar betygskriterierna. Det är dock endast svaret på frågan i teorin.

Av Skolinspektionens rapporter om likvärdig och rättvis betygssättning att döma, är svaret i praktiken ofta snarare godtyckliga kompletteringar. Dessa uppges som ett av skälen till avvikande resultat mellan nationella prov och slutbetyg, i granskningarna av såväl huvudmän som rektorer.

Skillnaden mellan teori och praktik

Problemet existerar i vår mening även för ämnen utan nationella prov. Skillnaden mellan teori och verklighet leder till försämrad likvärdighet, samtidigt som det riskerar att bidra till betygsinflation. Därför måste kompletteringar, för att få eller höja ett betyg, användas mer varsamt i svensk skola.

När vi befinner oss mitt i betygssättningen brinner det i diverse skolforum. Frågor om kompletteringsuppgifter och hur mycket som är rimligt att hjälpa en elev som har missat nästan hela kursen är ständigt omdiskuterade inom lärarkåren. Den här typen av kompletteringar, som ska täcka hela betygskriterier, tenderar att skapa en typ av mekanisk avprickning som Skolverket, i sina allmänna råd om betygssättning, avstyrker ifrån.

Vidare riskerar ovanstående att leda till en form av pedagogik där eleverna hela tiden ska skapa en produkt som bedöms, snarare än att lärande ses som en process. När vi sitter med vår planering i Samhällskunskap 1b försöker vi skapa en progression.

Eleverna behöver erhålla grundläggande kunskaper om demokrati och diktatur, innan de lär sig om olika valsystem. Likadant börjar eleverna sitt lärande i svenska med grundläggande litteraturvetenskapliga begrepp innan de gör en analys på Strindbergs Röda rummet.

Allting sker i en process där svårighetsgraden successivt ökar. Att eleven får skriva och lämna in en text vid kursens slut, där ett specifikt kriterium ska uppfyllas, är en fälla som vi själva tidigare har fastnat i. Rimligtvis borde dock lärandet ske i en viss ordning för att kunskaperna ska bygga på varandra.

”Strider mot riktlinjerna”

Kompletteringsuppgifter i syfte att höja enskilda betygskriterier strider även mot Skolverkets riktlinjer om en holistisk summativ bedömning. Om den samlade bedömningen som utförts över lång tid och vid ett flertal examinationstillfällen är att eleven inte uppfyller betygskriterierna för ett visst betyg, kan då en enskild kompletteringsuppgift mot kursens slut magiskt förändra denna helhetssyn?

Kanske är svaret ja på frågan, men det skapar återigen en bedömningssyn som bygger på mekanisk avprickning. En mer intressant fråga är i så fall: kan eleven verkligen visa så pass mycket mer kunskap vid ett enskilt kompletteringstillfälle, att det avgör hela skillnaden mellan två betygsnivåer?

 En annan farhåga är att formen som kunskapen ska redovisas i, byts ut till en icke likvärdig sådan vid kompletteringstillfället. I en studie av Mark Huxham med flera, framgick exempelvis att universitetsstudenter konsekvent presterade bättre vid muntliga än skriftliga examinationer. Resultatet, tillsammans med faktumet att forskningsläget i övrigt är ovisst, bör åtminstone föranleda en försiktighetsprincip. Således bör kompletteringar motsvara tidigare examinationer i konstruktion och svårighetsgrad, för att de med säkerhet ska kunna anses vara likvärdiga.

Så påverkas kurser utan nationella prov

I kurser med nationella prov ska detta då utformas på kort tid, eftersom provet skrivs när kurserna börjar lida mot sitt slut. Lägg därtill att elever ibland får hjälp av läraren med vad exakt som hen behöver visa och förbättra inför kompletteringstillfället. Sammantaget bör i så fall samtliga elever ges den möjligheten, om den summativa bedömningen ska bli någorlunda rättvis.

I en utopi där tid inte var en begränsande faktor låter detta önskvärt, men så ser knappast verkligheten ut för lärare. Rimligare är då att vi hanterar kompletteringar med varsamhet och konstruerar dem i linje med tidigare examinationer. Det blir både mer likvärdigt, rättssäkert och arbetsmiljövänligt.