Sluta fjamsa om presenter – den finaste gåvan är gratis
Krönika ”Av alla skolans gigantiska jätteproblem kan ju inte blomman eller ”världens bästa lärare”-muggen vara värda att ödsla energi på”, skriver Maria Wiman.
Skolavslutningar är väl fina grejer ändå? Jag blir alltid lite töntigt högtidlig, klär mig i finklänning och håller tal. När det är dags att släppa iväg elever på nya äventyr fulgråter jag så snoret forsar.
Ibland får jag presenter. Ja, jag har fått både ditt och datt genom åren. När jag var nyexad i 25-årsåldern fick jag en burk klimakteriepiller ”för kvinnan mitt i livet”. En annan gång fick jag en bok om kärlekens ädla konst. Jag har fått blommor, doftljus, choklad, té, vin och jordgubbar. Många gånger har jag fått helt underbara handskrivna brev, vykort och teckningar. Eller vitsippor som plockats i dikeskanten på väg till skolan.
Jag vårdar det ömt
En gång fick jag ett fantastiskt silversmycke av en klass. De hade gått ihop och köpt tillsammans. Jag vet inte om alla hade bidragit lika mycket och det ger jag också blanka fasen i. Högst troligt var det en ambitiös klassförälder som initierat en mejltråd innehållande ett swishnummer. Men det lägger jag mig som sagt inte i. Jag vårdar smycket varmt och ömt.
Detta har tydligen blivit en grej nu. Huddinge kommun har gått ut med riktlinjer som statuerar att “eventuella insamlingar till presenter till skolpersonal bör undvikas”. I Karlstad har man en “tydlig policy om att avslutningsgåvor till personal inte ska förekomma”.
Vet ni vad jag tycker om det där? Jag tycker att det är fjams.
Jag tror att vi alla har full förståelse för att vi har olika ekonomiska förutsättningar.
Av alla skolans gigantiska jätteproblem kan ju inte blomman, ”världens bästa lärare”-muggen eller klimakteriepillren vara värda att ödsla energi på. Det pågår ju så ofantligt många oförklarliga knasigheter i vårt skolsystem. Ja, till och med riktig korruption!
Tror ni att jag ljuger kan ni läsa boken ”De gränslösa” av Marcus Larsson och Åsa Plesner. Där får ni läsa hisnande historier om politiker som fattar beslut om skolpengen och sedan själva blir ägare av skolkoncerner för att plocka ut skolpengen de själva fattat beslut om. I jämförelse med detta fenomen är väl att lärare får ett par grillvantar eller en handtvål på examensdagen ett minimalt problem?
Det är den finaste gåvan
Jag tror att vi alla har full förståelse för att vi har olika ekonomiska förutsättningar. Detta gäller alltså även klassföräldrar som vill skrapa ihop till avslutningsgåva. Har man fingertoppskänsla ber man inte om hundra kronor per barn utan kanske om en frivillig slant i valfri storlek. Jag vill dessutom påstå att den finaste presenten en lärare kan få är alldeles gratis, nämligen en kram, en teckning eller ett litet brev.
Alla sådana här tramsklausuler stör mig eftersom de tenderar att ta fokus från de riktiga jätteproblemen. Man ser inte skogen för att man har så fullt upp att navelskåda alla träd. Det blir en missvisande låtsasdebatt.
Problemen är större än så
I Karlstad understryker utbildningschefen att skolan ska vara avgiftsfri. Nu vill jag inte vara den som är den, men om vi ska vara petnoga, är ju problemen i så fall större än chokladhjärtan på avslutningen.
Ta det här med idrottskläder till exempel. Helst ska man ha kläder för alla väder och skor som passar både ute och inne. Och när det är dags för simtest förutsätts det att man äger lämplig badkostym. Det är superdyrt. För att inte tala om skolor som uppmanar elever att ha inneskor, vattenflaskor, pennskrin eller fika på utflykten.
Där snackar vi mycket kosing!
... men det vill jag inte ha
Snart är det skolavslutning och – vem vet – kanske får jag en present? Kanske en hembakad kaka, en jättelång kram eller en petunia?
Jag blir glad alldeles oavsett (förutom om jag får ett till exemplar av boken ”Konsten att hålla kärleken vid liv – 42 tips” – den har jag nämligen redan fått en gång och jag blev inte särskilt glad ens då).
