Det är tyst på skolan – och min själ har stämplat ut

Märker ni hur tyst allt blev? Ja, det är en sådan där tystnad man kan ta på. Inget spring i korridoren, inga hasande stolar, inget pennskrap mot pappret, inga bubblande fnissningar eller plingande datorer. En skola utan elever har mist sin själ.

Kvar finns bara vi, ett gäng urholkade dönickar till lärare som sitter med blicken fäst i fjärran och halvöppen mun. ”Vad var det vi skulle göra?” tänker vi. ”Hoppas att det inte var något viktigt, åh en fjäril flög förbi!, vilken årstid är det, vad heter jag nu igen?”.

Plötsligt var det julledigt

Vi har gått igenom läsårets sedvanliga livscykel. Någonstans i fjärran minns vi augustis fräschhet. Då kom vi tillbaka, solkyssta och med liv i blicken. Vilka idéer vi hade! Som vi saknade våra hjärtegull till elever! Så roligt vi skulle ha!

Sedan kom september och vi ångade på av bara farten. I oktober hade vi avklarat det första arbetsområdet, utvecklingssamtalen, de oräkneliga evighetslånga timmarna av vad som brukar kallas systematiskt kvalitetsarbete, den dagliga administrationen, mötena, uppföljningen på uppföljningens uppföljning.

När höstlovet kom var vi fullfjädrade zombies med glasartad blick och släpande korridorsgång. Sedan blev det plötsligt december och då speedades tiden osaligt upp. Allt skulle hinnas med! Betygen skulle sättas, arbetsområden skulle avrundas, det skulle bli myspys och rajraj, pyssel och Lucia och sedan poff blev det julledigt. 

Man dök upp glöggvarm och utsövd med vilda kreativa idéer.

I januari började allt om. Man dök upp glöggvarm och utsövd med vilda kreativa idéer om hur fantastisk vårterminen skulle bli. Sedan fylldes kalendern på. Det var möten med elevhälsan, schemabrytande aktivitetsdagar, APT om hallihallå vadå, utvecklingssamtal igen, administration och konflikthantering och rätt som det var blev det maj. Då blev det liv i luckan minsann! Nu ställdes allt på sin spets på samma gång. Arbetsområden skulle slutföras, bedömning skulle göras, allt som tidigare inte hade hunnits med skulle plötsligt absolut hinnas med. Det skulle planeras utflykter och samkväm, betygssnack och schemabrytande heldagar. Swoosh sa det medan lärarna slet ner fotsulorna i skolans korridorer och plötsligt tog allt abrupt slut.

Vi är bara skal

Nu är vi här. Några av oss är visserligen kvar rent fysiskt i skolbyggnaden. Det råder ingen tvekan om att vi sitter där vid våra skrivbord men den uppmärksamme iakttagaren ser att vi är blott skal. Vi är lallande tokar. Själen har stämplat ut för längesedan. 

I en logisk värld skulle vi ta vårt pick och pack och valsa hem nu. Vi skulle skyndsamt ta oss tid att lugna våra nerver och bota vår migrän. Vi gör ändå ingen nytta. Eller åtminstone inte jag. Jag sitter mest på en stol med uppsynen av en dåre och låter minuterna ticka förbi. Piffiga personer vill planera höstterminen, analysera betygsresultat, prata om könsnormer, språkutveckling och kollaborativt lärande. Jag nickar till var femte minut. Jag är inte den mest trimmade moppen i Finnspång, om man säger så.

Det är några dagar kvar till semester och jag ska tydligen flytta grejer till mitt nya klassrum. Jag ska utvärdera terminen. Någon säger åt mig att jag ska på ett möte.

Men mina kära elever har ju lämnat skolan. Och mitt hjul snurrar långsamt, så långsamt medan hamstern ligger liksom avsvimmad bredvid.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här