Läraren: ”Matematiska problem är en njutning”

Klassrummet och flygplanet. Två platser där man brukar behöva lägga undan sin mobiltelefon.

Men inte nödvändigtvis när man är med fysikläraren Susanne Tegler.

– Ta fram era mobil­telefoner! kan hon säga under en lektion.

– Och om ni sitter i ett flygplan som rullar ut på startbanan … kom ihåg att ta fram mobilerna! kan hon säga under en annan.

Men så har hon också förklarat för eleverna att det finns sensorer som mäter acceleration i mobilerna.

– Nu kan ni följa vad som händer när planet startar, säger hon entusiastiskt. Hur piloterna först testar motorerna genom att dra på lite gas … och sedan drar på fullt! Med diagrammet i mobilen kan ni räkna ut vid vilken hastighet planet lyfter.

Upp och ner i hissen

Och när eleverna sitter redo med mobilerna har Susanne Tegler förberett sig genom att stämma träff med en ansvarig för Malmöskyskrapan Turning Torso, som låtit henne åka upp och ner i hissen några gånger, 54 våningar, och med utgångspunkt från mobilen räkna ut allt från hissens maxhastighet till byggnadens höjd.

– Den uppgiften introducerade jag först för Wallenbergs fysikpris, som är den svenska uttagningstävlingen till Fysikolympiaden, men nu använder jag den i undervisningen som en uppgift som eleverna löser i par. Här skulle även mobilens tryckmätare komma till användning – ju längre upp man kommer i Turning Torso, desto lägre tryck.

De här exemplen från Susanne Teglers lektioner på gymnasieskolan Spyken i Lund, där hon även undervisar i matematik, beskriver också varför Kungliga vetenskapsakademien tilldelat henne årets Ingvar Lindqvistpris i fysik – för att hon, som juryn motiverar det, ”med hjälp av eget material och laborationer knyter fysiken både till vardagliga problem och aktuella händelser”.

Mina uppgifter, de är verkligen jag.

När Vi Lärare träffar Susanne Tegler för det här porträttet fiskar vi, som vi alltid gör, efter de där finaste anekdoterna från klassrummet, de dråpliga, tänkvärda eller hjärtevärmande elevmötena som också berättar om henne som människa. Men det går trögt.

– Anekdoter är min sämsta gren! beklagar hon. Om någon berättar en historia för mig i dag kommer jag inte att kunna återberätta den i morgon.

Men de där karakteriserande berättelserna från klassrummet kommer ju ändå. Så fort vi pratar lektionsinnehåll.

– Mina uppgifter, de är verkligen jag. De har ofta sitt ursprung i att jag ser en bild eller läser en artikel på nätet eller någon tidning eller bok och börjar undra över saker. Mycket i vår omvärld kan förklaras med kunskaperna man får i gymnasiefysiken.

Sufflerar med frågor

Susanne tegler tar fram ett foto på ett märkligt lutande hus. Hon har visat det för sina klasser och ställt ledande frågor som tar narrativet, nyfikenheten och logiken vidare till själva uppgifterna.

– Någon upptäcker att det inte är huset utan kameraperspektivet som är snett, och så går man vidare – hur gör de på vintern när det är halt? Vad händer om en bil kommer på glid i backen? Och varför har de betong och inte asfalt på vägen?

Hon bläddrar vidare bland bilderna, ofta med rymdmotiv, och sufflerar med frågor:

– 2019 landade en rymdsond på asteroiden Bennu … men hur ”landar” den när gravitationen är så liten? Varför ligger det massor av satelliter i en ring på ett ganska stort avstånd från jorden? Hur mäter man kroppsmassan på människor som tillbringar lång tid på Internationella rymdstationen, ISS, när inte en vanlig personvåg fungerar? Hur värmer man elektronik på månen så den fungerar när det är minus 170 grader på natten? Hur lång är natten på månen? Varför låter musikinstrumenten så olika fastän de spelar samma ton?

Ämnespassionen är total. Susanne Tegler lever för fysik och uträkningar. När hon inte jobbar med det i skolan så gör hon det på fritiden, då hon är aktiv inom Fysikersamfundet. I deras undervisningssektion är hon med och ordnar fysiklärarträffar med studiebesök, föredrag och laborationer, och hon arbetar ideellt både med den svenska uttagningen till Fysikolympiaden och med experimentella naturvetenskapliga tävlingar för elever inom EU.

– Varje år när vi är färdiga med den svenska uttagningen, där gymnasie­elevbidrag från hela landet bedömts av ett trettiotal lärare under en helg, går vi ut och äter på kvällen. Allithop är en unik möjlighet att prata med både gymnasie- och universitetslärare från olika delar av landet.

– Fysikersamfundet har också varit vägen in i EOES för mig, European Olympiad of Experimental Sciences, en tävling i fysik, kemi och biologi för årskurs 9 i grundskolan och årskurs 1 i gymnasiet. Jag har varit med som fysikmentor i Portugal och Tjeckien och översatt tävlingsproblem. I år missar­ jag Luxemburg, eftersom det krockar med Ingvar Lindqvist-prisutdelningen i Stockholm.

”Bibliotek är en fantastisk inrättning”

Hur var du själv som elev i skolan? Man anar en fysiknörd redan då?

– Boknörd i alla fall, jag läste mängder med böcker redan då. Mina föräldrar tog regelbundet med min bror och mig till biblio­teket och lånade kassar fulla med böcker om allt möjligt. Bibliotek är en fantastisk inrättning!

När kom det naturvetenskapliga ­fokuset?

– På högstadiet, då blev det mycket matematik, fysik och teknik. Jag hade mycket lättare för matematiskt-logiskt tänkande än att lära mig saker utantill. Jag kan fortfarande njuta av att lösa ett svårt matematiskt problem, och träffar regelbundet tre kollegor och stämmer av ett antal matematiska problem som vi arbetar med mellan träffarna.

Jag kan fortfarande njuta av att lösa ett svårt matematiskt problem

– Sedan hade jag egentligen velat börja på teknisk linje i gymnasiet men ville inte hamna i en klass med bara killar, så jag valde naturvetenskaplig. Men bytte efter ett år till teknisk och hamnade i alla fall som ensam tjej i klassen …

Kändes det ensamt att inte ha tjej­kompisar med samma intresse?

– Nej, det blev aldrig så dramatiskt, och om något så blev jag nog positivt särbehandlad som ensam tjej. Ingen av lärarna sa något om att jag satt och stickade vid genom­gångarna. Kanske tyckte de att spridningsrisken för beteendet var obefintlig…

Efter gymnasiet var läraryrket fortfarande väldigt långt bort för Susanne Tegler, som i stället hade en sextonårig karriär som civilingenjör i telekombranschen att se fram emot. Men undervisningen fanns där som en röd tråd.

På universitetet, efter första året på Teknisk fysik, fick hon en förfrågan om att arbeta som laborationshandledare, vilket fortsatte även efter examen.

”Jag valde mitt lärararbete”

Susanne Tegler arbetade också som övningsledare och höll i en kurs i ellära, för att sedan landa vid ett vägskäl – skulle hon anta ett erbjudande om en doktorandtjänst inom fysik eller pröva vingarna hos Telia Research?

– Jag var nyfiken på världen utanför skolan, så det fällde avgörandet. I början var jag systemingenjör, räknade på kapaciteten i trådlösa nätverk och var med i en europeisk standardiseringskommitté. Sedan planerade jag som gruppledare arbetet med mjukvaran i Sony Ericssons mobiltelefoner.

Så hur hamnade du till slut som gymnasie­lärare?

– Jag skulle nog inte säga att jag valde bort mitt civilingenjörsjobb, jag trivdes, arbetet var omväxlande och jag hade många trevliga kollegor. Men jag valde mitt lärararbete.

Hur föddes tanken på karriärbytet?

– Jag hjälpte grannarnas tre barn med gymnasiefysiken … då kom den tillbaka, dragningen till att undervisa. 2009 sökte jag till den kompletterande lärarutbildningen. Jag gick en termin på lärarutbildningen i Malmö och sedan i Halmstad för att få chansen att göra praktik på en gymnasieskola. Jag visste att jag ville undervisa i matematik och fysik på gymnasiet och praktiken kändes viktig för att få en bra start. Efter ett vikariat på Polhemskolan i Lund kom jag hit till Spyken, där jag nu stannat i tretton år.

Känslan efter första egna lektionen som lärare?

– Jag hade min första praktik på en högstadieskola i Landskrona och mitt första intryck var ”det här kommer jag aldrig att få grepp om”. Det händer så mycket på olika plan i ett klassrum. Men efterhand som jag fick egna grupper och blev tryggare i klassrummet var det lättare att slappna av och då var det också lättare att ha kontroll.

”Vänder och vrider på hur man kan tänka”

Susanne Tegler tog emot sitt pris under Ingvar Lindqvistdagen den 12 april vid Kungliga Vetenskapsakademins högtidssammankomst på Stadshuset iStockholm. I ett pressmeddelande inför utdelningen skrev akademien: ”De elever som hamnar efter bemödar hon sig om att fånga upp i ett mindre sammanhang för att upptäcka var svårigheten ligger.”

När vi frågar om detta får vi ännu en bild av passionen för fysik och undervisning.

– Efter prov, eller när jag på annat sätt märker att en elev ännu inte riktigt förstått viktiga delar, brukar jag bestämma möte utanför lektionstid med en eller ett par elever, säger Susanne Tegler. Ibland får de några uppgifter att förbereda innan som vi diskuterar och ibland diskuterar vi bara hur sambanden hänger ihop och vänder och vrider på hur man kan tänka.