Linnea Lindquist: ”Att vända en skola är som att koka en gryta”

Maqlobeh är arabiska för ”upp- och nedvänd” och en maträtt från Mellanöstern. Man kokar ihop ris, grönsaker och kyckling och vänder på hela klabbet innan servering så att grönsaker och kyckling ligger på toppen.

– När man ska vända den upp och ner måste man vara snabb så att den inte går sönder, säger Linnea Lindquist, biträdande rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg, om sin favoriträtt.

– Och det är samma princip när man ska vända en skola. Du måste ha alla ingredienser, en stabil arbetsorganisation med rutiner, en utbildad laguppställning och en verklighetsförankrad budget. När du har lagt alla ingredienser i samma gryta är det dags att snabbt göra vändningen.

Har ingredienserna på plats

Av samma skäl går det snabbt att läsa Linneas nya bok ”Att vända en skola”. För att hon i egenskap av både rektor och skoldebattör nu har alla ingredienser på plats. Dels problemformuleringarna kring skolsystemet som känns igen från hennes aktivism via nätverken Skoltwitter och Skolledarupproret. Dels reformförslagen kring skolpeng, strukturersättning och betyg som började ta offentlig form under förra årets valrörelse.

Och så basingrediensen hon inte dragit fram i debatten tidigare – manualen från den egna verksamheten för att, som hon säger, ”vända Hammarkullsskolan från en frånvalsskola till en tillvalsskola”.

– Allt jag gör har eleverna i fokus. Deras skolvardag måste fungera oavsett systemets brister. Vi måste framför allt förstå hur systemet påverkar eleverna med tuffast förutsättningar att klara skolan.

Jag har en viktig princip: ett nej är ett långsamt ja.

Hur hinner du med både debatten och verksamheten?

– Jag gör allt jag kan i min vardag på skolan för att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt och må så bra som möjligt – och allt jag kan på min fritid för att skapa opinion för att förändra systemet i grunden. Jag har en viktig princip: ett nej är ett långsamt ja. Både i verksamheten och i skolsystemet.

Det här att du nu via boken börjat prata väldigt mycket verksamhetsinnehåll, trots att, som du skriver, ”det är det jag sagt att jag inte ska göra” – ger inte det en glimt av din ledarstil och dina professionella kvaliteter? Flexibiliteten, prestigelösheten, att göra vad som krävs för att hela tiden hitta den just nu bästa framkomliga vägen?

– Jag tänker inte på hur jag leder skolan och mina medarbetare. Jag är så här.
Jag spelar ut hela mitt register och försöker lösa de problem som uppstår och hitta den ultimata organisationen där lärarna orkar och eleverna tidigt lär sig läsa. Mina medarbetare har ett oändligt tålamod som står ut med mig!

Boken beskriver en skärningspunkt mellan systemfel och skolan som fått ordning på det egna systemet. Hur mycket handlar om dig som person, om dina egenskaper? Envisheten och uthålligheten, förmågan att övertyga huvudman som säger tvärnej, och få med dig personalen. Det här ”är du”?

– Klart det påverkar! Jag är dotter till en tjurskallig mamma som alltid sa att ”ser du något som inte fungerar, se till att lösa det”. Det har hjälpt mig att inte bry mig om vad andra tycker så länge det gynnar eleverna. För mig finns det inget som heter ”ge upp”. Å andra sidan blir även detta en del av problemet. Vi måste bygga ett skolsystem som inte kräver att man för att lyckas som lärare eller rektor gör mycket mer än vad uppdraget ålägger en.

Hur var din personlighet när du själv gick i skolan? Finns det en linje du följt som människa?

– Som barn var jag blyg och hade inte många kompisar eftersom jag var sjuk med blödningar och smärta från tidig ålder. Jag blev retad för att jag hade kläder som mamma sydde och var töntig. Men när jag var 12, 13 år engagerade jag mig i en musikklubb i Sundsvall och en tjejjour. Då fick jag sammanhang att växa och ta mycket ansvar i. Då utvecklades de här dragen hos mig.

Schemaläggningen är nyckeln

Förutsättningarna för Linnea Lindquists eget skolbygge är ovanligt konkreta – i ett utsatt område där eleverna har andra modersmål än svenska handlar allt av nödvändighet om språket, om att läsa och skriva. Organisationen är en konsekvens av dessa förutsättningar.

Det ena har hela tiden lett till det andra, utifrån vad som fungerat och resulterat – i dag till exempel ett väloljat tvålärarsystem i vissa klasser där schemaläggningen är nyckeln till allt och rollerna alltid delade mellan helklass och specialundervisning.

Så inga speciallärare? Du verkar ha strömlinjeformat verksamheten, rensat den på roller?

– Ja, det hänger ihop. En skolorganisation är föränderlig men vi börjar hitta strukturer som fungerar väl. Våra elever är i fasen att lära sig grundläggande skriv- och läskunskaper och då är inte speciallärare det vi främst behöver. Lärarna är oerhört skickliga i att lära eleverna att läsa, deras undervisning är kompensatorisk i sin konstruktion.

Det är helt olika yrken att arbeta i ett särskilt utsatt område och ett socioekonomiskt starkt.

Av samma skäl har du enbart grundskollärare i förskoleklass, inga förskollärare. Men i boken antyder du att om du jobbat i en skola med jämnare nivå på utmaningarna, där allt inte brinner och är akut på samma sätt, hade du kanske jobbat annorlunda?

– Jag hade nog inte fokuserat så uteslutande på språkutvecklingen om eleverna hade svenska som modersmål. Det hade säkert varit andra utmaningar med föräldrar och undervisningen hade varit helt annorlunda. Jag brukar säga att det är helt olika yrken att arbeta i ett särskilt utsatt område och ett socioekonomiskt starkt.

Du skriver att en skola behöver en stark ramstruktur, ett gemensamt arbetssätt, kan detta krocka med lärares självständighet och auktoritet?

– Allt det konkreta vi gjort, och som jag berättar om i boken, är utifrån kontexten att organisera en skola med en elevgrupp som växer upp i stor socioekonomisk utsatthet. För oss var det nödvändigt att samla oss och staka ut en väg framåt.

– Vi arbetar med elever som inte har med sig uppförandenormer vilket gör att vi måste ha en strikt struktur och gemensamma rutiner för att kunna upprätthålla trygghet och studiero. Vi behöver lära eleverna ämneskunskaper, svenska språket och uppförande samtidigt.

Ett stort kapitel i boken handlar om ”kulturkompetens” – om allt från att möta upprörda pappor med humoristiska fraser på arabiska till att besöka hem där man förlorat familjemedlemmar och beklaga sorgen. Nyligen skrev du på Twitter om föräldrastöd under ramadan?

– Ja, vi har inga föräldrar som vill att barnen ska fasta utan det är eleverna som vill det. De vill göra som sina föräldrar. När vi säger till eleverna att de inte får fasta och föräldrarna får samma direktiv så hjälper det föräldrarna.

Du är också djupt engagerad i iranska kvinnors rättigheter i Iran och mot hijabtvånget där. Hur funkar dessa frågor hos er – elever som bär hijab eller har restriktioner kring gymnastik?

– Vi har inte några elever som måste bära sjal heller, eller som inte deltar i något undervisningsmoment. Eleverna vill göra som sina föräldrar. Vi upplever inte att de är tvingade. Om eleverna tar av sig sjalen är det inte någon förälder som säger att de ska ta på sig den. Mitt stöd för kvinnornas revolution i Iran handlar om det iranska folkets rätt till frihet och demokrati.

Vilka är de viktigaste byggstenarna för att en skola ska lyckas hålla kursen och ramverket bli så där stabilt?

– När rektorer hör av sig till mig för att få råd om hur de ska hantera underskott svarar jag att om du inte kan stå för verksamheten och följa lagstiftningen – returnera arbetsmiljöansvaret till din chef! Då vandrar ansvaret formellt upp i organisationen tills det når politikerna med pengapåsen.

– Rektorer ska inte bita ihop och må dåligt i det tysta. Säg ifrån, stå upp för din verksamhet! Om inte vi står på oss kommer någon annan att stå på oss. Sätt en plan på kanske fem år och sedan delmål. Var ute i verksamheten, lyssna på medarbetarna, lär känna eleverna. Då kan vi rikta resurserna dit de behövs mest. Jag tänker ofta att jag behöver vara en grindvakt mot yttre störningsmoment.

Du beskriver skollagen som rena arbetsverktyget, men läroplanen är frånvarande i boken?

– Ja, det är medvetet eftersom detta är en bok som främst handlar om att organisera för

kompensatorisk undervisning och inte specifikt undervisningens innehåll, även om jag delger några scener kring det för att läsaren ska förstå vad kompensatorisk undervisning är.

Har du fått någon inspiration från Finland? Det finns stora paralleller mellan hur finsk skola står på ett specialpedagogiskt fundament och hur ni jobbar med integrerad specialundervisning och särskilt stöd?

– Ja, jag hade önskat att Sverige tänkte mer som Finland, som i högre grad än Sverige är en reglerad skola och där läraryrket är attraktivt. Det går inte att få ett attraktivt läraryrke så länge vi har en incitamentsstruktur som bygger på marknadsprinciper. I Finland sjösätter man inte nya skolreformer tre gånger per år och framför allt litar huvudmännen och staten på lärarnas kompetens.

Du skriver mycket om lärarnas professionalitet och akademiska legitimitet, och vikten av att ge dem mycket och självständigt ansvar. Men vi har ju en lärarbrist som spås öka inom överskådlig tid, och en lärarutbildning som i många år fått ihärdig kritik. Hur pålitlig är en genomsnittlig lärarkår som partner i utvecklingen av undervisning och likvärdighet?

– Jag utgår från att lärare är kompetenta och pålitliga tills de bevisar motsatsen.
Sverige måste uppvärdera läraryrket. Vi har en lärarbrist för att läraryrket förvandlats till ett riskyrke med höga sjukskrivningstal. Det enda sättet att motverka lärarbrist är att reglera lärarnas arbetsmängd. Vi måste gemensamt bestämma hur mycket tid lärare ska undervisa, i hur många och hur stora klasser, och hur många betyg lärare ska sätta. Och resurssätta utifrån det.

– Det är ett svek från lärar- och skolledarfacken att inte kräva reglerad arbetsmängd för sina medlemmar. De måste börja kämpa för tarifflöner och de måste utbilda alla sina medlemmar som skolsystemet. Varför strejkar inte lärare och skolledare varje gång arbetsmängden ökar, varför strejkar vi inte för tarifflöner och tvingande avtal med siffror?

Ingen annan yrkeskategori hade accepterat att bli behandlad som lärarkåren.

När Linnea Lindquist 2019 blev ett allmänt känt namn i skoldebatten, via proteströrelsen Skolledarupproret och det sociala nätverket som kallas Skoltwitter, kretsade det mesta kring en kritik av ”marknadsskolan”. Men i valrörelsen 2022 kritiserade hon att Socialdemokraterna ”tjatar för mycket om vinstuttagen”.

I boken förklarar hon detta indirekt med en genomgående bild av att skolans verksamhet och utveckling ska utgå ”från klassrummet, inte från konferensrummet”. För Linnea är politikers klåfingrighet samma sorts problem som pedagogiska trender – ideologi ställer sig lätt i vägen för en skola i elevernas intresse. ”Jag hatar NPM, jag hatar pedagogiska trender”, säger hon under våra samtal, och karakteriserar systematiskt kvalitetsarbete som ”svensk skolas största bluff och en del i kommersialiseringen av skolsystemet”. Men inte av ideologiska skäl. Hon står upp för lärarna.

”Behandlas som mindre vetande hjon”

– De behandlas som mindre vetande hjon när de i själva verket är högutbildade människor med ett enormt engagemang för eleverna. Ingen annan yrkeskategori hade accepterat att bli behandlad som lärarkåren. Om jag blev skolminister skulle jag börja med att riva upp förstelärarreformen och sedan säga till arbetsmarknadens parter att antingen kommer ni överens och reglerar lärarnas arbetsmängd i avtal med faktiska siffror och tarifflöner eller så blir det lagstiftning.

Man får känslan av att du får allt sämre ”tålamod” men den politiska debatten och att boken är kommen ur detta? Du återkommer ofta till att ”det finns ingen tid att förlora”.

– Jag vill ha fokus på utbildning och bildning. Jag vill att vi ska skapa ett skolsystem som ger eleverna ultimata förutsättningar att klara skolan. Nu leker vi butik med skolan där elevernas utbildning är på rea. Bara den som tjänar pengar på skolsystemet kan tycka att det är bra. Elevernas skoltid är här och nu, deras skolgång går inte i repris.

Med den kapaciteten och det genomslaget du har, känner du ett ansvar eller en press att leda kampen för reformer framöver?

– Jag vill inte leda någon kamp. Det är inte mitt ansvar som rektor. Jag vill att politikerna tar ansvar och löser det problem deras föregångare har skapat. Skolmarknaden är ingen naturlag. Det fanns ett skolsystem innan skolmarknaden och det kommer att finnas ett efter. Men just nu måste vi som verkar inom systemet göra det vi kan för att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt.

”Tänk mindre och jobba mer”

Detta är vad Linnea Lindquists bok ”Att vända en skola” handlar om. Att skolutveckling som den ofta bedrivs i dag är en ”myt”, och att alla som arbetar i skolan ska ”satsa på det som sker i klassrummet”.

– Tänk mindre och jobba mer och jobba med eleverna så kommer resultaten att förbättras, avslutar hon. Det är inte så svårt, egentligen.

LÄS MER: Så ska lärarlönerna påverkas av märket