Emma har skapat ett kreativt kaos på Gotland

– Det var omkullvälta bänkar, saxar som flög, ­konflikter om högt och lågt …

Emma Widegren beskriver sin första tid som lärare. Det är snart två decennier sedan. Ung och fullpumpad med energi och idéer såg hon möjligheter i kaoset. Hon började med de där bänkarna: alla började hjälpas åt att släpa dem till nya platser. En ommöblering gjorde barnen direkt delaktiga i klassens nystart.

– Det sista de behövde var en högljudd vuxen som skrek åt dem. De behövde motsatsen, ”hitta hem”. Vi började med dramalek och massagesagor och byggde en grupp där alla fick anledning att lita på varandra.

”Otroligt givande att undervisa”

I stället för stöket fick Emma Widegren ett nytt fundament av positiva upplevelser på plats.

– Vi lade annan undervisning åt sidan under en period, det var precis vad barnen behövde där och då. Konflikterna minskade, nya vänskapsband formades. Det blev sedan otroligt givande att undervisa dem.

Hon hade börjat jobba som förskollärare direkt efter lärarutbildningen, men varit hemma en tid med sonen som opererats för en hörselnedsättning. Då kontaktades hon av rektorn på hennes tidigare VFU-skola som akut behövde någon som kunde komma in och ta en grupp i tre dagar: ”Du känner ju till personalen och kan våra rutiner, och du gjorde ett så bra jobb under din VFU.”

I dag är barnen från den där första, stökiga klassen vuxna.

– Ibland möter jag dem på stan. Det är alltid nära till en kram och ett skratt inför minnena vi har tillsammans: massagesagorna, sockerdricksträdet, mattelektionerna i skogen, dikterna och utställningarna …

Det blev lättare och lättare

Flera år och klasser senare fick Emma Widegren frågan om hon inte kunde dokumentera sina trygghetsskapande insatser i klassrummet, och så inleddes hennes parallella yrkesbana som författare.

– Jag väntade mitt fjärde barn och var sjukskriven på grund av foglossning, så det var inga problem att hitta tid för bokskrivande.

Men precis som det första lärarjobbet blev den första boken en extra tuff utmaning, med en nyfödd bebis som inte tog hänsyn till mammas deadline för korrekturläsning. Å andra sidan innebar det en effektiv crash course – nästa bok, och nästa efter det, gick lättare.

– Det var aktivitetsboxarna ”Rastlekar” och ”Samspel och empati”, båda med fokus på att skapa en trygg barngrupp. Jag var fortfarande föräldraledig och tyckte det var smart att passa på. Jag pluggade någon kurs på universitetet också.

Ditt skrivande är inte bara i bokform, det tangerar ofta pedagogiska material?

– Ja, mina tankar snurrar ofta kring verktyg och hjälpmedel. Ett spel här, ett arbetsblad där, en uppgift i läsförståelse, utematte med praktiska uppgifter … Vilka mål ska de svara mot, hur ska progressionen se ut? Jag har alltid sett det som självklart att anpassa material utifrån arbetssätt och elever, och har alltid delat med mig av idéerna.

Detta skedde först via en blogg och sociala medier. Därefter via företaget Skolmagi, som föddes för sex år sedan. Emma Widegren hade då lärt känna likasinnade lärare runtom i Sverige – några delade material via molntjänster, andra via bloggar, och Emma Widegren hade startat ett Instagramkonto som ett slags förlängning av lärarrummet där hon kommunicerade med kreativa kollegor.

Det hade blivit lite väl många bloggar att hålla reda på, så en kväll vid middagsbordet började Emma Widegren spåna på att samla materialen på en sökbar sida. ”Det vore coolt om vi var fem, sex lärare som delade material på samma ställe … kanske åtta?”

Emma Widegrens man Michael, som är systemtekniker, började bygga en sida samma kväll. I dag finns 1 300 lärare och 30 000 delat material på sidan. Förra året hade Skolmagi.nu 1,8 miljoner unika besökare.

– Ändå driver vi det fortfarande hemifrån köksbordet, precis som det började, säger Emma Widegren. Precis som vårt nystartade bokförlag.

Ja, nu finns även förlaget Magi på hemadressen, ett gammalt stenhus i Stenkyrka på norra Gotland. ­Addera renoveringar och trädgårdsarbete utöver de fyra barnen … hur hinner hon?

– Det är därför jag nu tagit tjänstledigt från skolan för att pröva mina vingar som läromedelsförfattare på heltid. Jag har jobbat som lärare i 18 år, ett yrke som inte går att lämna på arbetsplatsen när man går hem. Det är ju så böckerna och materialen blivit till, jag har alltid tänkt skola dygnet runt. Och när jag förra året fick idén till en ny serie barnböcker insåg jag att jag behövde skapa lite luft omkring mig för att hinna med allt.

Vågade kliva ur ekorrhjulet

Det var ett svårt beslut, Emma Widegren stötte och blötte det i månader, under långpromenader och med sin man och de närmaste vännerna.

– Sedan öppnade jag mitt senaste pensionsbesked och bestämde mig på stående fot. Där stod att jag hade 29 år som lärare kvar till pensionen. Jag har förstått att andra tycker det är som en evighet, men jag tänkte ”hjälp, bara 29 år, hur ska jag hinna testa allt jag vill?” Om jag ska hinna skriva böcker och göra alla material som ligger och väntar i mitt huvud, och se hur en sådan vardag skulle kunna se ut, ja då måste jag våga kliva ur ekorrhjulet.

I och med den första boken, ”Bygg din grupp trygg”, funderade Emma Widegren alltmer över samband mellan lärmiljöer och lärande, hur undervisningen påverkas av det fysiska rummet. Mycket kom till direkt praktisk användning i hennes skola.

– Från att ha varit tvåparallelliga, där varje lärare hade sitt eget klassrum med sin egen klass och ibland en resurs från fritids, organiserade vi oss i ”hemvister”, med hela årskursen i en klass, där två lärare gavs gemensamt ansvar för undervisningen. Vi fick tillgång till fler klassrum, och fritids blev en integrerad del av hela dagen.

– En del fick skrämselhicka, enorma klasser var allt de såg. Men möjligheterna kom med att vara många vuxna, som kunde dela upp ämnesansvaret, samtidigt som eleverna också ingick i mindre grupper. Vi tog bättre vara på allas kompetens, och till varje hemvist hörde två lärare, en förskollärare samt barnskötare och fritidspedagoger.

Den är hon mest stolt över

Detta ledde för Emma Widegren till ett försteläraruppdrag i att vidareutveckla lärmiljöerna och sprida idéerna till fler skolor och via kollegialt lärande. Något som finns destillerat i hennes senaste bok ”Rum för aktivt lärande”.

– Det är den jag är mest stolt över. Man kan säga att jag i den talar till mig själv som ung. Som ny lärare var jag fast besluten att klara mig själv och visa att jag var ”värdig” min titel som lärare. Är det något jag hade ­velat göra annorlunda så är det just detta, att inte stressa fram ett driv att vara så kunnig eller perfekt, jag borde ha vågat säga ifrån ibland också när något kändes jobbigt och jag behövde stöd.

”Jag släpade och slukade böcker”

Emma Widegren levde för skolan även som barn. När de andra barnen i ettan bokstaverade sig igenom sagorna om delfinen Deli och apan Affe läste hon ”Tordyveln flyger i skymningen”.

– På skolbiblioteket fick vi egentligen bara låna tre böcker i taget, men tanten som ansvarade såg min glöd och lät mig låna så många jag ville. Jag släpade och slukade böcker, läste i sängen och till frukost, i badkaret och när jag gick grusvägen hem från skolbussen.

I skolan kände hon sig hemma direkt. ”Skolan ­luktade böcker.”

– Jag var sju när jag bestämde mig för att bli lärare, och inte bara tack vare min roliga och snälla fröken utan för att jag älskade känslan i ett klassrum, känslan av att inget var omöjligt där, att det var en plats för alla.

Emma Widegrens första lärare i den lilla byskolan var egentligen förskollärare, vilket också skulle komma att forma henne.

– Kanske var det svårt att få tag på behöriga lärare, men oss barn gick det ingen nöd på, tvärtom. Andra lärare tyckte det var konstigt att vår fröken ritade upp dagens schema på tavlan, men hon förstod verkligen vikten av att skapa förutsättningar för att alla skulle hänga med. Hon var decennier före sin tid med visuellt stöd!

Först på gymnasiet kände Emma Widegren ett motstånd. Hon behövde kämpa med matten inför en lärare som sa: ”Det där kommer du aldrig att fatta, det går bara inte.”

– Jag pluggade extra flera timmar varje dag och bestämde mig för att bli mattelärare och ge elever det jag inte fick: en vuxen som trodde på dem, och en tro på sig själva.

Hon saknar ”dopaminkicken”

Just nu håller Emma Widegren på med att ta fram stora, visuella material kring tidig matematikinlärning i tre nivåer, för stationsarbete och samarbete. Liksom hennes nya material för undervisning utomhus är de lätta att differentiera och avsedda att bygga självförtroende. Men hon ser också framför sig att hon någon dag ska återvända till klassrummet. Hon saknar ”dopaminkicken”.

Vad tycker du kännetecknar en skicklig lärare?

– Oj, det är mycket mer än att planera perfekta lektioner. Det handlar om att värna relationen till eleven. En skicklig lärare förstår vikten av att fråga inte bara om matte, utan om hur det gick med hamstern eller tandläkarbesöket, och gå varv på varv runt skolgården och lyssna till hur det känns när mamma varit arg och druckit för mycket. Det handlar om att vara deras trygghet och visa att man ställer upp och finns kvar även när det är svårt.