Maria Wimans tjocka bok med 700 berättelser från skolan lämnades över till utbildningsminister Simona Mohamsson.
Maria Wiman: Jag hoppas hon läser våra dyrköpta berättelser
Krönika ”Nu sitter jag här, kollrig i kolan och undrar vad som egentligen hände. Det var ett försök att överbrygga glappet mellan beslutsfattare och vardagens realitet”, skriver Maria Wiman efter att ha lämnat över boken ”Berättelser från skolan” till utbildningsminister Simona Mohamsson.
Maria Wiman: Jag hoppas hon läser våra dyrköpta berättelser
Här skriver man krönikor vecka efter vecka. År ut och år in allteftersom de gråa håren växer, rynkorna fördjupas i fejjan och tantfläsket samlas kring höfterna.
Man skriver och skriver. Man vill desperat få kontakt med de där beslutsfattarna.
Och rätt som det är uppenbarar sig ett gyllene tillfälle! En utbildningsminister lovar bort en dag med sig själv till förmån för Musikhjälpen. Jag och tusen andra tog tillfället i akt. Vi hjälptes åt att vinna. 56 500 kronor var ett jäkla brakpris (ja, egentligen skänkte vi över 120 000 – så stor var desperationen – men det är en annan krönika).
Flexibelt som en ångvält
Nu blev det i och för sig inte riktigt en heldag. Datumet bestämdes visserligen för över en månad sedan. Jag hade ordnat med vikarie för mina eftermiddagslektioner, tagit tjänstledigt för att följa med till utbildningsdepartementet på eftermiddagen. Jag hade samlat in sjujädra massa människors berättelser, jobbat dag och natt för att sätta ihop allting till en bok, tryckt hela kolossen med god framförhållning för att Simona skulle få berättelserna i sin hand på förbestämt datum.
Men i torsdags fick jag veta att den dödsviktiga presskonferensen om skärpta regler för medborgarskap kommit emellan vilket gjorde att halva dagen försvann. Den rara pressekreteraren undrade om jag ville byta datum. Men jag hade ju förberett mina elever, fixat eftermiddagens lektioner, tryckt en förbaskad bok, tagit tjänstledigt. Läraryrket är ju lika flexibelt som en ångvält från Sovjet.
Jag valde att behålla datumet med den dyrköpta läxan att om en politiker auktionerar ut en dag med sig själv kan den dagen bli halv.
Fnissig av Säpos frågor
Nåväl. Simona kom till skolan! Allt var förberett minutiöst. Jag hade till och med blivit uppringd av självaste Säpo några dagar före. De ställde först massor av relevanta frågor ur säkerhetssynpunkt. Men sedan blev samtalet helfestligt. Jag fick frågor om det är mycket klotter i korridoren och ruffigt språk mellan eleverna. Då blev jag alldeles fnissig. Det är ju liksom Sveriges största arbetsplats vi pratar om. Det är mitt jobb och mina elevers pliktskyldiga vardag.
Hur som helst, nu är dagen förbi! Eller dag och dag förresten. Det var 2,5 timmar i mitt klassrum och 50 minuters samtal på ministerns kontor. Sedan fick jag prata en timme med Lotta Edholm och det var det.
Hon lovade att läsa
Jag måste säga att Simona var himla fin med eleverna. Hon är på det stora en frisk fläkt. Själv hade jag fullt upp att maxa tiden. Jag menar, har man 50 minuter på ministerns kontor och HELA SKOLAN att prata om – då pratar man snabbt.
Jag försökte prata om de tysta barnen, hemmasittarna, de som faller mellan precis alla stolar. Jag försökte prata om vikten av relationellt ledarskap och mjuka värden. Jag försökte fråga vad man egentligen menar med no excuses-skolor.
Under hela vårt samtal lyssnades det intensivt. Sedan tog ministern emot de 1 400 sidorna med berättelser från verkligheten. Hon lovade att läsa. Jag hoppas att hon läser.
Boken ”Berättelser från skolan” finns som gratis pdf. På bara några dagar har den laddats ned 18 000 gånger.
Nu sitter jag här på kvällskvisten, kollrig i kolan och undrar vad som egentligen hände. Jag landar nog i att detta möte ska ses symboliskt. Det var ett försök att överbrygga glappet mellan beslutsfattare och vardagens realitet.
Och kvar finns berättelserna från skolan, som en påminnelse om att verkligheten inte låter vänta på sig.
Over and out. Nu har jag lektioner att planera.
LÄS MER:
700 vittnesmål om skolan: ”Svårt att värja sig”
