Jag är 35 år gammal och har aldrig haft en paus.

Eller har jag det?

Det är en fråga som har börjat snurra i mitt huvud. Under mina år i förskolan kan jag inte minnas att jag haft de där korta pauserna på för- och eftermiddagen som jag föreställer mig finns på andra arbetsplatser.

En romantiserad bild

I min föreställning sitter någon i en skön soffa med en kopp kaffe. Kanske småpratar man med en kollega eller tittar ut genom fönstret. Några minuter då man inte behöver göra något särskilt innan arbetet fortsätter.

Jag vet förstås inte om det verkligen ser ut så i andra yrken. Kanske är bilden romantiserad. Men kanske har jag också en alltför snäv bild av vad en paus är.

För jag lämnar ju barngruppen ibland. Jag går till skrivaren för att hämta papper, tar hand om disken efter lunchen eller förbereder något inför eftermiddagens undervisning. Ibland går jag ut på gården för att ordna något medan barnen är inne.

Det är ju avbrott från det jag nyss gjorde. Jag byter miljö, får röra på mig och slipper kanske en stund den ljudnivå som annars följer mig genom dagen.

Skulle det kunna räknas som pauser?

Det här är skillnaden

Jag började läsa arbetstidslagen och upptäckte skillnaden mellan rast och paus. Under en rast behöver vi inte stå till arbetsgivarens förfogande. Huvudregeln är att vi inte ska arbeta mer än fem timmar i följd utan rast, och den räknas normalt inte som arbetstid.

En paus är något annat. Den är ett kortare avbrott som räknas som arbetstid. Enligt lagen ska arbetsgivaren ordna arbetet så att vi kan ta de pauser vi behöver utöver rasterna.

Men hur många minuter handlar det om? Hur ofta ska vi pausa? Och vad ska vi göra under tiden?

Jag märker att jag går runt i cirklar.

Lagen ger inga exakta svar. Arbetsmiljöverket anger däremot att det är rimligt med en paus efter högst två timmars arbete. Bedömningen av vilka pauser som behövs ska också ta hänsyn till behovet av vila och återhämtning.

Det fick mig att fundera ännu mer.

Kanske är promenaden till skrivaren precis det avbrott jag behöver. Några steg genom korridoren, en annan miljö, en stund utan barnens frågor alldeles intill mig.

Fast jag går sällan genom korridoren utan att något händer. En kollega har en fråga. Ett barn behöver hjälp med en dragkedja. Och även om ingen stoppar mig vet jag att mina kollegor har fått fler barn att ansvara för medan jag är borta.

Var går gränsen?

Det är inte säkert att jag tänker mindre på arbetet bara för att jag lämnat rummet.

Samtidigt är det kanske orimligt att tänka sig att återhämtning alltid kräver stillhet. Ibland är det skönt att göra något praktiskt, något som inte kräver samma uppmärksamhet som arbetet i barngruppen.

Jag märker att jag går runt i cirklar.

För det jag försöker förstå är var gränsen går mellan ett avbrott i en arbetsuppgift och en paus från arbetet.

Det kanske betyder mer

Vissa dagar kommer jag hem märkligt trött i huvudet, trots att dagen inte varit särskilt fysisk. Jag har lyssnat, samtalat, observerat, löst konflikter och fattat mängder av små beslut. Ofta flera samtidigt.

Kanske är det därför frågan har börjat intressera mig. Inte för att jag längtar efter en extra kopp kaffe, utan för att jag undrar vad som händer med vår förmåga att vara uppmärksamma när vi aldrig riktigt får släppa uppmärksamheten.

Men jag vill heller inte avfärda vardagens små avbrott. Kanske betyder de mer än jag tror.

Ger samma återhämtning?

Det jag saknar är möjligheten att veta skillnaden. Att få uppleva en arbetsdag där en kort paus inte samtidigt är ett tillfälle att hinna med ytterligare en uppgift. Där jag inte behöver fundera över om jag borde skynda mig tillbaka.

Först då kanske jag skulle kunna avgöra om promenaden till skrivaren ger mig samma återhämtning.

Så jag vet faktiskt inte längre om jag kan säga att jag aldrig har haft en paus under mina år i förskolan.

Men jag vet att jag aldrig har gått till skrivaren utan ett ärende.

LÄS MER:

Myndigheten uppmanar: Ta rast i november

Så ska du göra när det inte finns rum för vila

Kan jag skippa rasten för att få sluta tidigare?