Podd-profilerna har hela Sverige som klassrum

Det här handlar om två saker som visserligen sitter ihop, tätt som kunskap och pedagogik, men som ändå visat sig oförenliga – att vara historielärare och att göra Sveriges största historiepoddar.

– Det blev omöjligt att få ihop ”P3 Historia”-jobbet med en halvtidstjänst som lärare, så för fem år sedan satte jag klassrummet på paus, säger Cecilia Düringer.

Daniel Hermansson startade ”Historiepodden” 2014 parallellt med heltidsjobbet som lärare och vittnar om en liknande gradvis process:

– Det fungerade i två och ett halvt år, eftersom både jag och Robin Olovsson, som jag gör podden med, var singlar i en stad där vi nästan bara kände varandra. Vi gick på ren entusiasm och prånglade ut ett avsnitt i veckan. Förstår knappt hur det gick till! Men när det började kännas tyngre under 2016 började vi förhandla ner våra ­lärartjänster.

Hon saknar undervisningen

Daniel Hermansson var nere på 40 procent när han slutade helt i februari 2022. Det gav honom tid att också färdigställa sin bok ”De kom, de såg, de segrade”, utgiven i år men i vardande sedan studierna i Linköping för 15 år sedan; om fältherrar under antiken och vad som drev dem i deras karriärer.

Cecilia Düringer känner viss tvekan inför att någon gång återvända till läraryrket.

– Jag saknar verkligen undervisningen, men inte skolan som överbyggnad, att läsa långa bedömningsinstruktioner för nationella provet eller planera övergripande temadagar.

– Så känner jag också, säger Daniel Hermansson. Den svenska skolan mår dåligt som system. Under mina 13 år som lärare har jag sett lärares självständighet beskäras, glädjebetyg växa fram under press från rektorer som oroar sig för skolans konkurrenskraft, frånvaro av vettiga läromedel och en helt orimlig arbetsbörda i antal kurser och extra anpassningar.

– För att vara lärare i dag måste man lita på att man vet att man gör vad man kan för så många elever som möjligt. För det krävs ett slags självkorruption där läraren måste göra det enklare för sig själv och ignorera viss administration och dokumentation. Men ingen kommer undan skolan, alla samhällssektorer påverkas av hur den fungerar, och en dag kanske min längtan tillbaka till klassrummet ändå tar överhanden.

Hur såg er respektive väg in i läraryrket ut, och när började historieintresset? Att döma av era jobbprioriteringar gissar jag att historieintresset kom först och lärarplanerna sedan?

Cecilia: – Rätt, men i mitt fall litteraturhistoria först. Jag sladdade in i skolans värld efter att ha bott utomlands ett tag, behövde ett jobb när jag kom hem och tog ett lärarvikariat i svenska. I klassrummet på Bernadottegymnasiet sa det pang bom bara klick! Jag ville inte gå därifrån när min första lektion var slut. Sedan blev jag kvar i yrket i nästan 15 år och skaffade utbildningen längs vägen.

Daniel: – För mig började det med seriealbum med historisk anknytning – Asterix, Lucky Luke, Tintin. På gymnasiet växte historieintresset med kunniga och sociala lärare som förebilder. Efter ett års ungdomspraktik i en mellanstadieklass i Ringarum, där det kändes stort bara att få vara en del av elevernas vardag, blev det komvux och sedan lärarutbildningen i Linköping.

När Daniel Hermansson väl upptäckte skolan blev den viktigare än historieintresset – inte minst som det dröjde flera år innan hans ens fick en kurs i historia.

– Det är ju ett gigantiskt överskott på oss! Som en rektor sa till en klass när jag stod bredvid: ”Såna som Daniel växer på träd, det finns massor av dem.” Han hade tyvärr rätt eftersom min kombination med historia är samhällskunskap.

Men Daniel Hermansson hade även läst in geografi, vilket gav ett jobb 40 mil från hemmet i Norrköping. Sex år på Borgarskolan i Gävle följde.

– Underbara år! Det rådde en familjekänsla mellan elever och lärare. Många av eleverna kommer jag alltid att minnas vid namn.

Cecilia Düringer beskriver ”P3 Historia” som ”förklädda historielektioner”, och Daniel Hermansson pratar om ”Historiepodden” som ett sätt att få prata vidare om allt som inte hinns med i historiekurserna.

– Vi paketerar en torr beskrivning av en viss tid invävd i ett människoöde, säger Cecilia. Vår utmaning är att inte bli tråkiga.

Ett förhållningssätt inte olikt lärarens. Hon tänkte likadant med sin lärobok ”Punkt Litteraturhistoria” – att presentera ett för många tonåringar svårtillgängligt innehåll på ett lättsammare sätt men med bibehållen respekt för ämnet.

Det viktigaste för Daniel och hans poddkollega Robin är att de själva har roligt.

– Det kan vara djupt ostrategiskt ur lyssnarsynpunkt att prata om okända belgiska konstnärer eller medeltida reformatörers religiösa hårklyverier, men ämnena bestäms av vad vi råkar vara nyfikna på för stunden, det är så vi behåller lusten.

Daniel Hermansson framhåller fördjupningen som den största skillnaden mellan podd och klassrum – att en sådan är helt omöjlig i skolan ”där man kan behöva bränna igenom tusen år på några veckors lektioner”, medan de i podden ”kan prata i en timme om en avgränsad händelse på slottet i Vadstena 1559”. Han framhåller även själva tonen:

– Vi varvar vårt otvungna tilltal mot varandra med ibland ganska träiga och knepiga teorier och begrepp som vi försöker redovisa. Historia är spännande och underhållande men kan också vara svårt, och det tycker jag att det ska kunna vara även i vår podcast. Så på det sättet är det en förlängning av lärarjobbet.

Hur står det till med intresset för historia i skolan och i samhället i stort?

Cecilia: –Både i grundskolan och på gymnasiet ingår en rätt stor klump teori, som historiebruk och källkritik, som brukar tas emot med begränsat engagemang. Men berättelser om det förflutna går många i gång på. Det finns ett helt gäng historiepoddar, tidningshyllorna har historiemagasin på längden och tvären och SVT storsatsar på Sveriges historia i höst. Alla politiska läger har ett intresse för historia, som i alla tider använts som medel för att skapa samhörighet eller splittring och för att stärka eller försvaga olika grupper.

Daniel: – Historia verkar vara ett intresse många lägger sig till med när de blir äldre och deras eget liv återfinns i historien. I skolan har jag noterat att många killar som kan ha svårt för andra ämnen kan gilla historia. Samtidigt tycker jag att Sverige generellt är nutidsfixerat, har en övertro på att samtiden alltid är bäst.

Allmänbildning är en bra jordmån om man vill odla kritiskt tänkande.

Hur skulle ni hisspitcha varför historia är ett så fundamentalt viktigt ämne?

Cecilia: – Kanske känner man sig lite mindre ensam när man har en relation till historien? Historisk kunskap som en sorts bearbetning av den tunga existentiella bördan av att vara människa, liksom. Och kännedom om historia kan liksom andra kunskaper göra oss svårare att dupera. Allmänbildning är en bra jordmån om man vill odla kritiskt tänkande.

Daniel: – Historisk medvetenhet är vad som skiljer oss från djuren. Det är som att ha ett förlängt minne, som om du levt tidigare liv – erfarenheter du själv kan bära med dig. På det sättet kan du se mönster och göra kopplingar mellan förr och nu. I min bok argumenterar jag för att ökade kunskaper om till exempel antiken är önskvärt för att kunna navigera i nuet och påminnas om hur en begränsad period kan medföra både demokrati och rättigheters uppgång och fall. Historien kan lära oss att inte ta saker för givna.

– Att lära känna personer från historien och hur de hade det är också en lektion i ödmjukhet som sätter ens eget liv i perspektiv. Snart är vårt rafflande nu en del av historien.

Cecilia: – Historia är en läxa i mänsklighet! Framtiden kommer att ställa oss framför liknande skrank som Gustav Vasa eller den svenska samlingsregeringen under andra världskriget. Dessvärre kan vi inte räkna med att mänskligheten som grupp är så läraktig att den undviker historiska misstag.

Har ni några favoritexempel just nu på hur historia är användbart för att förstå världen i dag?

Cecilia: – Jag klurar en del på hur framtiden blir för dagens globala proletariat, den stora grupp av människor som sliter för usla löner under gräsliga förhållanden i industrier som producerar fast fashion, dataprylar och annat slit-och-släng. Situationen med farlig arbetsmiljö, barnarbete, låga löner och långa skift påminner om läget i fabriker, i gruvor och på byggen i Europa under industrialiseringen. Kommer en upprepning av organiseringen och rättighetsrörelserna som gav arbetare en drägligare tillvaro i vår del av världen, eller är det kapitlet av historien avslutat?

Om vi inte längre är överens om vad som faktiskt hänt har vi ett demokratiproblem.

– Det är också spännande att ifrågasätta om vi själva verkligen, som det ofta sägs, lever i den största förändringen i mänsklighetens historia. Kanske blir digitalisering, AI och trådlös kommunikation en historisk brytpunkt, men om vi jämför med industrialiseringen som epokgörande skifte, som genomgripande förändring av samhället och individers liv, har vi i vår tid ännu inte sett vår sysselsättning omstruktureras i grunden, majoriteten av befolkningen migrera mellan landsbygd och städer eller medborgerliga rättigheter stöpas om i grunden. 

– Kanske kommer AI-utvecklingen att leda in mänskligheten på ny mark, kanske kommer den att ses som en del av den industriella revolutionen och klämmas in i samma epok som det sena 1800-talet.

Daniel: – Just nu är rusernas utvandring från dagens Sverige på 800-talet och erövring av Kievområdet relevant. Skandinaver och slaver blandades i ett rike som utvecklades till Ryssland. Rötterna går till Kiev­riket, vilket dagens Ryssland använder som argument för ett anfallskrig 1 200 år senare.

– Historia kan användas som argument för politik. Politiskt eller ideologiskt historiebruk, kallas det – eller missbruk, kanske. Historiska förklaringar och förvanskningar blir allt vanligare i konspirationsteorier. Visst kan historia tolkas olika, men när en diktator eller ett parti har ett egenintresse i att använda historien, till sin fördel eller som slagträ mot någon annan, ska man vara vaksam. Då är det bra om fler känner till det källkritiska begreppet tendens. Vad har den här personen, ledaren eller organisationen för intresse i att säga som den gör? Den moderna historievetenskapen kom till på 1800-talet och lanserade källkritik, som är mer relevant än någonsin som metod och begrepp.

– Att vara oenig om en värdering är normalt och har alltid förekommit, men om vi inte längre är överens om vad som faktiskt hänt har vi ett demokratiproblem. När två sidor har olika verklighetsbeskrivningar om en demokratisk valutgång är vi på samma sluttande plan som Rom under första århundradet före Kristus, då den romerska demokratin och republiken gick i graven.

Cecilia Düringer instämmer om vikten av att träna elever i källkritik och historiebruk.

– Men verktygen är inte användbara utan en stabil bas av ”innantill-kunskaper”. Faktaplugg har inte stått så högt i kurs de senaste decennierna, och jag kan verkligen förstå drivkraften bakom att vilja ge ungdomar verktyg att analysera, men risken är att det slår över åt andra hållet i en kunskapslös skara av unga som ”tänker kritiskt” utan förmåga att bedöma vad som är rimligt och inte att ifrågasätta.

LÄS MER:

Cecilia Düringer: ”Jag är en vanlig lärare”

På spåret-finalisten om lärarhyllningen: ”Aldrig tråkigt”

Cecilia Düringer är hela Sveriges historielärare