”Programmet ska vara som en historielektion”

– Det är klart att vi med coronapandemin upplever historia just nu. Vi som lever i dag har aldrig varit med om något liknande. Men hur vi kommer att skildra den i historieböckerna vet vi inte. Kanske som början på nästa ekonomiska depression?

Cecilia Düringer är några minuter sen från ett möte med redaktionen för P3 Historia. Det är mitt under coronakrisen och redaktionen planerar kommande avsnitt. Efter viss tvekan har vi bestämt oss för en kopp kaffe i verkliga livet och ses på en folktom restaurang.

– Många frågar mig om historiska paralleller just nu, fortsätter hon. Men det är fruktlöst att försöka använda historien som facit. Ingenting tar någonsin slut. När något dör spirar något annat i dess ställe, men vad är omöjligt att säga.

Cecilia Düringer är historieläraren som lyft in klassrummet i radiostudion, och som redan premiäråret 2017 vann ”Stora Radiopriset” i kategorin ”Årets rookie”. Varannan vecka, året om, publiceras ett nytt avsnitt med en viktig historisk person i fokus – känd eller mindre känd. Med hjälp av dramatiska vändpunkter i denna människas livsöde berättar hon både underhållande och folkbildande om stora och små skeenden. De senaste 54 minuterna om Axel von Fersen går under rubriken ”Kärleksaffärer, revolutioner och en vrålande lynchmobb”.

– P3 Historia är rappt och snärtigt, säger Cecilia Düringer. Men ju närmare i tiden en händelse ligger, desto svårare blir den att skildra på det viset. Det går att vara distanserad inför digerdöden, men inte inför corona. Just nu är allt viktigt, varenda människoöde.

Cecilia Düringer kommer ursprungligen från Östgötaslättens landsbygd.

– Det var platt och blåste alltid … Jag var en blek och tanig bokmal som växte upp på cykel i motvind.

Hennes föräldrar saknar högre utbildning, men uppmuntrade tidigt till läsning. Grundskolan beskriver hon däremot som ett ”förfärligt ställe” där den som var för duktig riskerade stryk.

– Det var epatraktor och hembränt som gällde. Bara töntar gjorde läxan. Jag höll mig i stallet och lånade alla böcker som fanns i bokbussen. Vändningen kom när jag började gymnasiet i Linköping och fick kompisar som öppnade dörren till film, konst och litteratur. Och lärare som bjöd på riktiga kunskapsupplevelser.

Son barn ägnade sig Cecilia Duringer mest åt hästar och böcker. Senare blev det studier i litteratur, innan hon blev historielärare. Foto: Oskar Omne

Litteratur- och historiestudier på universitet ledde efter vissa omvägar så småningom till en lärarexamen.

– På mitt första jobb hade jag turen att få världens gulligaste klass, en tvåa i gymnasiet, som är den bästa årskursen. 17-åringar är så supersmarta, allt fastnar i deras mjuka och plastiska hjärnor och de kan vidareutveckla resonemang till oanande höjder.

”Elever och föräldrar frågar efter kvittot på kunskap, inte efter kunskapen i sig.”

Cecilia Düringer beskriver den oöverträffade lyckokänslan i att hjälpa en elev att hitta nyckeln till förståelse. Och glädjen i att själv bli överraskad av en elevs insikt eller tolkning.

– Det är ett privilegium att få omge sig med ungdomar som är så snabbtänkta och roliga - och ibland dryga! Man måste vara på tå för att få hänga med dem. Samtidigt är jobbet väldigt krävande. Fem lektioner per dag, man är ständigt på väg, måste läsa på, göra planeringar, stå i rampljuset, utvärdera. Jag kan titta på mina radiokolleger och tänka: ”Ni skulle inte klara en dag som lärare.”

I arbetet med P3 Historia hämtar hon mycket från sin lärarerfarenhet. Framför allt när det gäller att hitta intresseväckande ingångar.

– Programmet ska vara som en historielektion. Med skillnaden att vi är fyra personer som arbetar med det under två veckors tid. Det är en lyx. Som lärare har du max två timmar på dig och det är omöjligt att skapa en briljant berättelse till varje lektion.

Cecilia Düringer har en längtan efter att undervisa. Men finns det något i jobbet hon skulle vilja välja bort?

– Bedömningen, säger hon utan att tveka. Jag hatar inte betyg, men dagens system är problematiskt. Elever och föräldrar frågar efter kvittot på kunskap, inte efter kunskapen i sig. Jag är väl inte heller överförtjust i konferenser och uppstartsdagar med lekar och sådant där …

Hon tycker att elevernas intresse för historia är överlag stort.

– Inte alla jublar över källkritik eller att plugga in franska revolutionens förlopp. Men i grunden brukar alla vara nyfikna på vad som har hänt – och varför. Däremot är det inte så bra ställt med själva kunskaperna. Vilket inte är konstigt, de är ju tonåringar. Men som gymnasielärare var det uppenbart att olika grundskolor håller väldigt olika nivå. Jag kunde aldrig räkna med att eleverna hade några förkunskaper alls, bortsett från om Förintelsen.

Klockan har blivit sen eftermiddag och vi avrundar samtalet. Cecilia ska hem och dyka ner i Erik Petersons biografi över Kristian II, research inför nästa avsnitt.

P3 Historia har ungdomar som främsta målgrupp, men fansen finns i alla åldrar och programmet växer stadigt i popularitet. Avsnittet om Gustav III är den största succén hittills med en halv miljon lyssningar.

– Varför …? Enligt min producent är det sexstrulet, att det sägs att kungen fick be sin hovstallmästare om hjälp för att få fram en tronarvinge. Själv är jag lite mer traditionell och tror att det är mordet som säljer.

Avsnitten som skildrar rösträttskämpar och filosofer har glädjande nog också många lyssningar, men inget säljer som kungar, död och bedrövelse, förklarar Cecilia Düringer.

– Det gör inget. Om folk får historiekunskaper på kuppen ger jag dem gärna lite sex och mord också.