Debatt: Vem finns förskolan till för?

Det pratas ofta om att dagens föräldrar ställer orimliga krav på förskolan. Men något som sällan diskuteras är de krav som förskolor i sin tur ställer på föräldrar. Någonstans på vägen tycks det ha glömts bort att förskolan inte enbart är en pedagogisk verksamhet, utan även en samhällsservice för att föräldrar ska kunna arbeta och studera.

Som både förälder och pedagog har jag under de senaste 15 åren sett en förändring i hur relationen mellan förskola och hem formas. Det som tidigare ofta präglades av öppenhet, flexibilitet och dialog har i allt högre grad ersatts av fasta ramar och tydliga gränser. Redan vid inskolningen möts föräldrar av information där tonen inte sällan är kategorisk. Intentionen är säkert att tydliggöra, men det sätter även tonen för hur relationen mellan hem och förskola ska förstås: som enkelriktad snarare än ömsesidig.

”Ett pedagogiskt och ideologiskt problem”

Det finns en större fråga här, bortom önskemål om sovrutiner och samtal som låser sig: Har vi tappat bort att förskolan är en verksamhet som ytterst vilar på förtroendet från barnens vårdnadshavare? Förskolan kan ha hur bra pedagogik som helst men utan föräldrar som känner sig lyssnade till, trygga och sedda, kommer verksamheten sakna den grund den behöver stå på. Jag är uppvuxen med inställningen att ”utan barnen och föräldrarna, finns ingen verksamhet”. Den tanken tycks allt mer ha trängts undan till förmån för en slags intern logik där verksamhetens struktur är viktigare än dess relationer.

När en förälder ställer frågor eller framför önskemål, ses det ofta som ett ifrågasättande. Men att föräldrar engagerar sig, uttrycker behov och föreslår lösningar utifrån barns perspektiv borde inte uppfattas som kritik utan som ett uttryck för det samarbete förskolan så ofta säger sig vilja ha. Problemet är att samarbetet alltför ofta villkoras av att det sker på förskolans villkor. Det är inte bara opraktiskt, det är ett pedagogiskt och ideologiskt problem.

Förskolan måste vara självkritisk

En grundbult i förskolans uppdrag är det systematiska kvalitetsarbetet. Det handlar inte bara om att utvärdera mål och resultat, utan även om att reflektera över den egna praktiken – att som pedagog och verksamhet kontinuerligt granska sig själv. Det förutsätter en förmåga till självkritik och en öppenhet för att föräldrar och barn kan ha (andra) perspektiv som förskolan behöver ta in och agera efter.

Här ser jag en växande diskrepans. I dokument, planer och presentationer låter det många gånger fint och välformulerat. Men alltför ofta realiseras det som står inte i det faktiska mötet. Istället möts föräldrar av låsta rutiner och en slags professionell självbild som lämnar lite utrymme för att ifrågasättas. Det blir fina ord på papper men utan verklig förankring i vardagen.

Självreflektion kräver mod. Det kräver att man kan se sin egen roll i relationer som inte fungerar, att man vågar ställa sig frågan: "Bidrar vi till det här problemet?" När detta perspektiv saknas, urholkas inte bara förtroendet från föräldrarna utan även den pedagogiska utvecklingen stannar av.

Åsa Morin
Förälder, förskollärare, specialpedagog och doktorand i pedagogik

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Dilemmat: Föräldrar vill att vi väcker barnen på vilan

Lindström: Det är vuxna som vill ha skärmar i förskolan – inte barnen

Podcasten Förskolan: Bör föräldrar hämta tidigt om de kan?