Läraren Fridolin: ”Det här har blivit min plats”

När vi ska fotografera Gustav Fridolin på hans arbetsplats, Stockholms Stadsmissions folkhögskola på Kungsholmen i Stockholm, blir det lite svårplanerat på grund av en vattenläcka på skolan.

– Gamla rör … säger Gustav Fridolin när vi träffar honom, och när han fortsätter att ge bakgrunden får vi också en talande bild av sakernas tillstånd:

– Folkhögskolan som utbildningsform är ju på svältkur, och det är svårt för alla att hitta bra lokaler någorlunda centralt. Samtidigt är det viktigt att det finns folkhögskola för hela regionen, och då är det bra att några ligger i stan. Så vi har hamnat här i Stadsmissionens egen kåk, ett fint gammalt hus som faktiskt byggdes som skola en gång i tiden, och som renoverats ordentligt. Men rören … de är fortfarande gamla.

”Krävs mer än läckande rör”

Gustav Fridolin beskriver en robust trotjänare till skola, som höll verksamheten uppe under hela pandemin.

– Så lite vobbliga golv och nya renoveringar kan vi ta med god vilja och några inlånade extrasalar. Det krävs mycket mer än läckande rör för att stoppa oss!

Sedan förre utbildningsministern Gustav Fridolin som miljöpartist lämnade riksdagen för drygt fem år sedan har han jobbat heltid här. Praktiskt taget hela verksamheten är uppbyggd runt allmän kurs, där vuxna läser in gymnasieämnen. Gustav Fridolin undervisar dessa klasser tematiskt för att ge eleverna behörighet i historia, religion och samhällskunskap, och är en del av ett delat mentorskap på skolan, vilket innebär att han har ett gäng deltagare som han jobbar lite extra med.

– Samtidigt är jag en av de tolv lyckligt lottade folkhögskollärare som får försöka mig på att gå forskarskola, så en del av min tjänst ägnar jag åt att slita mitt hår över en avhandling om vad det egentligen är vi gör här i folkhögskolans allmänna kurs, och varför det funkar …

Måste vara närvarande

När du kom tillbaka igen från politiken och ministeruppdraget, vad kände du då? Hur går man tillbaka från det stora nationella offentliga uppdraget till det ”mindre”, mer direkta och ”anonyma” – känslomässigt?

– Jag var nog orolig att det skulle vara en större grej än det var. Lärarjobbet är ju rätt bra för det där, man kan inte riktigt springa runt i det blå och fundera på hur det hade varit annars. Jag måste vara närvarande, med deltagarna och med kollegorna, annars funkar det inte.

Och du har inte tröttnat?

– Tvärtom, jag älskar verkligen jobbet. Vi är ett bra lärarlag och jag får vara med när människor kämpar och överträffar sina egna förväntningar. Det är stort. Inte så att jag vill ha åren i politiken ogjorda, jag gjorde vad jag kunde för att satsa på skolan och jag tror att alla har ett ansvar att försöka förändra den här världen till det bättre, om vi kan. Men det kan jag faktiskt göra här också. Och lite har jag ju fått mitt liv tillbaka sedan jag lämnade politiken.

Om du jämför dig som lärare i dag med hur du var när du var helt nyexad, hur har du vuxit? Har du övergett moment i undervisningen som inte funkat?

– Jo, men det är väl klart man hoppas att man lärt sig en del. Samtidigt är ju varje grupp deltagare unik i fråga om bakgrund, intressen, ålder och framtidsplaner, så det är inte jättemycket så att man kan hålla fast vid vissa moment. Det mesta vi gör måste vi utveckla för, och tillsammans med, just de deltagare vi har för stunden.

Hur var du själv som elev, och vad kände du inför skolan som barn?

– När jag var tio år fick min mor en stroke­, och hon låg ofta och mycket på sjukhus efter det. Men när annat kunde vara jobbigt så fanns skolan där. Jag fick på många sätt den skolgång jag önskar att alla barn skulle få, särskilt när annat runt omkring är tufft. Jag mötte vuxna som trodde på mig, som gav mig extra chanser och samtidigt någonstans förmedlade ett värde i att lära sig nya saker.

Förhör vid sjuksängen

Kände du ändå inte en ensamhet i att inte kunna dela skolgången med din mor fullt ut?

– Alltså, även när mamma var sjuk så kämpade hon för någon sorts trygghet och normalitet. Jag minns hur hon rätt många gånger förhörde mig inför prov vid sjukhussängen.

Läste du mycket böcker?

– Ja, biblioteket var väldigt viktigt för mig. Där kunde jag ofta sitta och läsa om en bok jag redan visste att jag tyckte om – eller prova en helt ny genre. En av mina döttrar har ärvt det där, och hennes lärare låter henne ibland ta upp en bok och läsa när hon tycker det blir för stökigt runt omkring henne.

Hur gick vägen från den egna skolgången och fram till lärarutbildningen? När visste du att du ville bli lärare?

– När jag lämnade politiken första gången hade jag skrivit en bok som bland annat handlade om muren Israel byggde, som redan då skar av palestinierna från mark, olivlundar och vatten. I och med det blev jag inbjuden till flera universitet för att prata med studenter, och trots att jag hade suttit i riksdagen var jag ofta nervös inför de mötena. Jag tror att det var något slags bildningsångest – jag som inte hade en enda högskolepoäng, vad hade jag på ett universitet att göra?

”Jag var ofta nervös, jag tror att det var något slags bildningsångest.”

– Min mamma hade jobbat som sekreterare och resande säljare, och hade tagit över byns klädaffär innan hon blev sjuk. Pappa var brandman. Så uni­versitet kändes avlägset. Men min brorsa hade brutit mark och pluggat vidare – till lärare förstås. Det betydde nog något. Och till slut tröttnade min dåvarande fru på mitt klagande, anmälde mig till högskoleprovet och sedan till kurser som hon trodde jag skulle gilla.

”Sedan var jag fast”

– Det var så jag fick ämnes­kompetensen. När en folkhögskola nära mitt boende behövde vikarie provade jag … och sedan var jag fast. Något år senare hade jag folkhögskollärarexamen.

När man hör dig berätta om allmän kurs på ”folkan” får man nästan känslan av att det varit ödesbestämt att du skulle hamna här. Vad är det som är så unikt?

– Alla som kommer till allmän kurs har ju olika bakgrunder. En del har gått igenom trauman eller blivit sjuka i tonåren. Andra fick inte rätt stöd. En del har gått på friskolor där pengarna försvann till girigbukar, och så plötsligt stod de utan examen. En del har jobbat några år men behöver bli färdiga med gymnasiet för att få ett nytt jobb. Många bär med sig en erfarenhet av skolmisslyckande, och tror att det inte kommer att gå den här gången heller. När man lyckas bryta igenom den känslan, och de kan bevisa för sig själva att de faktiskt kan ... ja, då händer något. Det är stort.

Han har hittat hem

– I går satt jag i utvecklingssamtal med en deltagare som läst in hela gymnasiet och en del av grundskolan här. Ibland vet jag att hon tyckt att det har varit tröstlöst, hon har tappat fokus, fått lämna oss en gång, kämpat sig tillbaka, och nu är hon så nära. Och så säger hon plötsligt: ”Nu fattar jag ju vad det går ut på!” Och tycker till och med att det är kul.

Gustav Fridolin har helt enkelt hittat hem, inte bara som lärare utan kanske framför allt som just folkhögskollärare. När han säger att folkhögskolan ”har blivit min plats” är det inte bara ett konstaterande, det finns patos i orden.

Efter politiken hade han först svårt att ”hitta rätt öppning”, han fick ett erbjudande om att söka pengar för ett projekt och kände tydligt att den vägen in i den typiska postpolitiska karriären var fel väg. Så det var vägskälet. Plötsligt var vägen rak och enkel. Tjänsten dök upp på Arbetsförmedlingens webbsida, Gustav Fridolin fick jobbet, och han kan inte tänka sig att lämna det.

– Jag har funderat en hel del på varför jag tycker så mycket om att vara på folkhögskola. Lite tror jag att det handlar om att det är en av få platser där man fortfarande får vara lite olika. Med skolvalet och kon­kurrensen så blir ju barn och ungdomar sorterade, och det blir så likriktat. Likadant mellan olika stadsdelar. Storstäderna i Sverige är faktiskt några av Europas mest segregerade.

– Men här hos oss sitter en barnskötare i min ålder och pluggar tillsammans med en ung kille från förorten och en innerstadstjej på 25 som tagit sig ur en tuff tid, och … det är liksom inget konstigt. Där vill jag vara.

”Det är en sjujäkla lyx”

Där får vi en perfekt slutpunkt för intervjun, men Gustav Fridolin vill utveckla det lite till:

– Det finns så många jobb som är till för någon annan, där någon annan tar det mesta av det du jobbat ihop, säger han.

– Men till folkhögskolan kan vuxna komma ett par år bara för sin egen skull och jobba för att bli lite klokare, få lite mer makt över sina liv och världen omkring dem. Och när man tänker på det så är det en sjujäkla lyx att få vara med på ett hörn när människor gör den resan.

LÄS MER:

Gustav Fridolin blir lärare igen: ”Jag har längtat”

Här är magister Fridolins nya liv som lärare

Gustav Fridolin hoppar av: "Längtar efter att undervisa"