Poddparet som försvann – nu öppnar de för comeback

Anna och Philip skrattar avfärdande åt liknelsen vid ”rockstjärneliv”, men är den så långsökt? En gång åkte de ju till och med fast i tullen i London.

– Vi skulle föreläsa på Bett Show, världens största ed-tech-mässa, när Philip stoppades i tullen. De trodde han bar på en bomb. Men det var ju bara vår nya inspelningsutrustning, berättar Anna Sterlinger Ahlring, som under sex år drev ”Anna och Philips lärarpodcast” tillsammans med Philip Hjalmarsson.

Det var Sveriges största skolpodcast som gav dem priset ”Årets insats” inom offentlig sektor och inte sällan placerade den sig på topp-20-listan alla kategorier.

Så varför slutade ni?

– När jag skulle få mitt andra barn fanns inte tiden att podda, eftersom jag också jobbar heltid i Djurgården Skolidrott. Och Anna skrev böcker och föreläste och byggde hus med familjen. Det kändes naturligt att sluta, säger Philip.

Anna fortsätter:

– Vi poddade ju 300 veckor i sträck! Det spelade ingen roll om det var jul eller nyår eller födelsedagar eller andra livsavgörande händelser … dop eller bröllop. Vi släppte alltid ett avsnitt. Så frågan är kanske den omvända, varför vi var så ihärdiga. Men vi slutade på topp, och många nya skolpoddar hade startat efter oss så vi kunde luta oss tillbaka och lyssna på andra.

Philip och Anna träffades när de blev kollegor på Utsäljeskolan i Huddinge 2013. Efter ett år hamnade de i samma arbetslag, Anna hade mellanstadiet och Philip undervisade i idrott.

– Philips positivism passade min personlighet, säger Anna. Att han var så lösningsorienterad, alltid med en positiv agenda, och alltid med eleverna i fokus. Han var den där kollegan man känner att man alltid kan komma till när man haft en jobbig dag, han lyfte en med sin glädje.

– Och vice versa! kontrar Philip. Jag fastnade för hennes energi och förmåga att spinna vidare på mina idéer utifrån hennes kompetens och erfarenheter.

Hur blev ni ett poddpar?

– Det kom från mig eftersom jag var tidig poddlyssnare, säger Philip. Och Anna behövde ingen lång startsträcka för att haka på, hon var redan van vid att föreläsa och göra saker utanför yrkesramarna.

– Vi ville lyfta fram många goda exempel och skapa en positiv vi-känsla kring skolan, säger Anna. Lite naivt, kanske, särskilt i början när nästan bara Anne och Bibi lyssnade … våra mammor!

Tog central roll i skoldebatten

Men det gick fort framåt, särskilt från det att de började ta in politiker som gäster. Då var podden ständigt topp 3 på poddtoppen i utbildningskategorin, vilket ledde till de första sponsorerna och en central roll i skoldebatten.

Kanske förstärktes den rollen också av miljökänslan i programmen de första åren, då de brukade sätta upp mikrofonen därhelst de träffade sina gäster, på mässor, på restauranger och kaféer, ena veckan hemma hos Anne-Marie Körling, nästa vecka i bilen, ”i hundra graders värme”.

– Vi har poddat i en städskrubb också, minns Anna. Som Rita Skeeter och Harry Potter!

Att alltid rikta strålkastaren mot det som inte fungerar är fel väg.

Fyra år har gått sedan sista avsnittet, men så fort de träffas igen, som under den här intervjun och fotograferingen, börjar idéer utbytas och växa fram. De låter precis som … ett rutinerat gammalt poddpar.

– Ja, kugghjulen börjar visst snurra direkt, säger Anna. Och det är väl klart att vi har tankar på en comeback … håll utik till sommaren! Det finns mer att prata om i Skolsverige än någonsin. Men skoldebatten har blivit så polariserad sedan vi slutade, styrd av personer som inte alltid har verkligheten nära, fylld av populistiska förslag som sägs vara till för att hjälpa mig som lärare, alla lika vansinniga.

”Låt lärare vara lärare”

I podden hade Anna och Philip ett mantra: ”Låt lärare vara lärare.” Det, och den där optimistiska peppen som programmet alltid utstrålade, tycker de behövs ännu mer i dagens läge.

– Alla vet att större resurser till skolan är ett måste för att skapa bättre förutsättningar för både lärare och elever. Men överallt nu låter det som om skolan är på ruinens brant, i fritt fall, ett brinnande inferno … och så ser verkligheten sällan ut. Att alltid rikta strålkastaren mot det som inte fungerar är fel väg att gå, säger Anna.

Podden var tänkt som en motpol till den negativa mediebilden, med utgångspunkt i förebilder och goda exempel, ”klassrummets vardagsmagi”.

– När vi lyfte fram kloka lärare och deras arbetssätt visade vi också beslutsfattare vad som faktiskt behövs, vad vi gör, och hur vi löser situationer. Det behövs inga obs-klasser, utkastade elever eller kostnadseffektiva quick-fixar för att få elever att lyckas, säger Anna.

Det låter som om hon tryckt på startknappen för en podd-comeback när hon fortsätter:

– De goda exemplen kan visa hur lärare kan arbeta utan att exkludera elever till en oviss tillvaro i korridorerna eller någon obs-klass. Vi kan visa hur vi med vår kunskap, utbildning och profession får elever att lyckas, när vi får ägna all vår tid till det vi kan och är bäst på.

Anna Sterlinger Ahlring kommer från Huddinge och en ”trygg och inrutad uppväxt” med en pappa som var konstnär, jobbade som lärare, sjöng och skrev böcker, och en mamma som öppnade förskola, drev barngymnastik, hade skogs-Mulle och drev kurser och fortbildningar i yllebroderi och sömnad.

– Så jag blev likadan som dem, det var givet att man skulle undervisa, ha många järn i elden och tala inför folk. Min lågstadielärare Eila Eskola betydde också massor. När podden hade Lärarprisets grundare Beata Kull som gäst visade det sig att hon också hade haft Eila på lågstadiet, 15 år senare i en helt annan del av Sverige! En magisk lågstadielärare som påverkat oss båda med sin lugna trygghet.

– Sedan påverkades jag också mycket av min SO-lärare på högstadiet, det var kanske därför jag själv blev just SO-lärare, i kombination med mitt stora historieintresse.

”Två helt olika lärarliv”

Man skulle kunna tro att Annas mångsysslande är en effekt av podden, men det är snarare tvärtom. Redan 2011 var hon med och tog fram Huddinge kommuns program kring entreprenöriellt lärande och it, ELIT, vilket gav henne en ”Årets lärare”-utnämning inom området. Hon jobbade på Ung företagsamhets nationella kansli, med inriktning mot grundskolan och började föreläsa åt Lärarfortbildning redan 2012.

Hur påverkade poddandet era lärarjobb?

– Jättemycket, före och efter podden är liksom två helt olika lärarliv, säger Anna. När man i varje avsnitt träffade en eller två nya personer blev man liksom lite klokare varje vecka. Man fick ta del av en annan persons bra idéer, det var som sex års fortbildning med hundratals lärare, rektorer, skolchefer, skolverk, fackligt anslutna, politiker och andra människor runt skolan som våra privata föreläsare.

– Mitt jobb hade inte varit detsamma utan poddandet, fortsätter Philip. Alla dessa samtal och möten var ovärderliga, och jag bär med mig det i jobbet nu också.

De nämner Malin Larsson som en ”magisk gäst”, efter att hon fått Svenska Akademiens svensklärarpris. Ett annat avgörande möte var det där avsnittet 2015 med Beata Kull, när hon var i färd med att starta Lärargalan. Det ledde till att Anna blev styrelseledamot där och har varit med sedan starten av både Lärargalan och Stiftelsen Beata.

En annan poddgäst var Karin Boberg, som Anna sedermera skrivit tre lärarböcker och blivit lärarkollega med, på Malmsjö skola i Grödinge, där hon i dag jobbar som högstadielärare i svenska och SO.

”En röd tråd från barnaåren”

Philip växte upp i Tyresö där idrotten tidigt gav livet mål, mening och sociala sammanhang.

– I skolan var jag den där eleven som alltid pratade rakt ut i stället för att räcka upp handen, men efterhand fick starka, tydliga, gränssättande lärare fason på mig. Jag minns särskilt Henrik, matte- och NO-lärare på högstadiet, med värme. Lärarna följde också upp veckovis med mina föräldrar hur jag artade mig … klart jag blev skötsam då.

Efterhand fick starka, tydliga, gränssättande lärare fason på mig.

Båda hans föräldrar var lärare, även om hans pappa jobbade som advokat under större delen av sitt yrkesliv, så när Philip i 20-årsåldern slagit ur hågen att bli golfproffs började han vikariera på samma skola i Tyresö som hans mamma jobbade.

– Det kändes självklart att stanna i skolans värld, och att så småningom utbilda mig till lärare i idrott och hälsa. Det var en röd tråd från barnaåren, sporten och det sociala kring det. Nu ville jag hjälpa unga att växa som människor på samma sätt som lärarna hjälpte mig som elev.

Philip är verksamhetschef för Djurgården Skolidrott, som har uppsökande verksamhet i ett trettiotal Stockholmsskolor. Via Skol IF, skolornas egna skolidrottsföreningar med över 9 000 barn och ungdomar som medlemmar, skapar föreningen mängder av fysiska aktiviteter innan, under och efter skoldagen.

– Drivkraften och målet är att undanröja de trösklar som kan hindra barn och ungdomar från att delta i fysisk aktivitet, oavsett om de är ekonomiska, geografiska, kulturella eller psykologiska, och sätta så många barn och ungdomar i rörelse som möjligt, säger Philip. Allt handlar om det personliga och aktiva mötet, att skapa inkluderande möjligheter för alla.

Precis som hans och Annas podd. Den börjar snart röra på sig igen.