Läraren om nyckeln till läsning: ”Alla kan lära”

Anna-Linnéa Olsson är lågstadielärare på Rösjöskolan i Sollentuna norr om Stockholm. Foto: Oskar Omne

Alla elever har sin egen läskod att knäcka och behöver därför sin egen nyckel.
För den insikten har lågstadie­läraren ­Anna-Linnéa Olsson­ tilldelats årets ­Pennsvärdet.
– Jag har raderat ordet ”borde”, som i ”vad barn borde kunna”, ur min ­jobbvokabulär, säger hon.

Nu fattar jag!”

Finns det något större än när eleven som alltid sagt ”jag fattar inte” äntligen får säga motsatsen?

– Det hände mig senast förra veckan, säger Anna-Linnéa Olsson, lågstadielärare på Rösjöskolan i Sollentuna norr om Stockholm.

– Det var en elev som kämpat mer än andra med att knäcka läskoden. Vårdnadshavarna arbetar hårt på hemmaplan med läsningen och i skolan stöttar vi med extra lästräning, helst flera gånger varje dag, och han hade fått koll på varje bokstavsfonem utan att få ihop det till ord.

– Men så när vi lästränade på högfrekventa korta ord förra veckan ljudade han varje fonem och tillsammans ”sjöng” vi ihop ljuden! ”Jaha!” sa han, ”nu fattar jag!” Av bara farten fortsatte han att ta sig igenom fler ord på egen hand och hela klassen började applådera. Magic moment!

Trollar inte som en magiker

Nu är ”Nea”, som kollegorna och alla andra kallar henne, inte någon magiker. Hon trollar inte fram läskoden ur en hatt utan med ett metodiskt och målmedvetet arbete, ofta specialpedagogiskt idébaserat, som fått stiftelsen Berättarministeriet att ge henne årets Pennsvärdet, utdelat av skolminister Lotta Edholm vid en ceremoni i oktober.

Skolminister Lotta Edholm och ”Nea” under prisutdelningen av Pennsvärdet. Foto: Filippa Ljung

”Genom sin breda ämneskunskap, pedagogiska förmåga, nyfikenhet och tilltro till varje elev stärker hon såväl elevgruppen som varje individs agens”, skriver juryn i sin motivering, och fortsätter med att beskriva språk­utvecklingen som utgångspunkt för allt som sker i hennes klassrum, och hennes arbetssätt som ”såväl formella som informella och framför allt kreativa”.

Lustfyllda dagar för eleverna

När vi ber henne konkretisera börjar hon i en oväntad ände – med att oblygt beskriva sig själv som ”en entertainer … en underhållare av stora mått!”.

– Jag försöker alltid göra dagarna lustfyllda för eleverna. Min övertygelse är, och har så varit ända sedan jag började som lärare, att det viktigaste i mitt uppdrag är att väcka elevernas nyfikenhet och engagemang, oavsett vilka kunskaper jag presenterar för dem. Jag måste vara spännande för eleverna. Så jag arbetar med hela min kropp och röst som verktyg, använder tecken som stöd i mitt berättande och anpassar röstvolym, tempo och intonation för att förstärka mitt budskap.

Då måste interaktionen bli viktig också?

– Verkligen, alla de här verktygen är direkt kopplade till elevernas respons och intresse. Det syns på en sekund om man som lärare har eleverna med sig eller inte. Redan på mitt allra första lärarjobb fick jag positiv respons på detta av en elev, och som till dags dato kanske fortfarande är den finaste elevkomplimangen jag fått – barnet tittade på mig med glittrande ögon och sa: ”Du är precis som min pappa, lika barnslig!” Då kände jag i hela kroppen att jag var på rätt väg.

”Det viktigaste i mitt uppdrag är att väcka elevernas nyfikenhet och engagemang”, säger lågstadie­läraren Anna-Linnéa Olsson. Foto: Oskar Omne

Du säger att både din övertygelse och din metod egentligen varit på plats ända sedan du först började i yrket, men något måste du väl ändå ha skalat bort från undervisningen för att det inte fungerat, eller för att du kommit på bättre sätt? Hur har dina lektioner och grupper utvecklats, från då till nu?

– Det är en svår fråga, det är finjusteringar hela tiden. Det känns som ljusår sedan jag började … men också som en puff i rymden. Men en sak har verkligen förändrats. När jag var ny upplevde jag en euforisk känsla av att ha koll på läraryrket och vad det innebar, jag kände så starkt att jag visste vad eleverna borde kunna och vad jag kunde förvänta mig av dem.

Ordet ”borde” är ett begrepp som jag i princip har raderat ur min jobbvokabulär.

– Det tankesättet har jag helt raderat ur mitt medvetande. Ordet ”borde” är ett begrepp som jag i princip har raderat ur min jobbvokabulär. Det har ingen betydelse vad en elev ”borde” kunna eller veta vid en viss tidpunkt om den ändå inte besitter kunskapen eller förmågan. Det är mitt uppdrag att identifiera vad som är utmanande för eleven och möta det, vart än eleven befinner sig kunskapsmässigt.

När du nominerades till Guldäpplet 2019 pratade du om inkluderande lärmiljöer, tillgänglig undervisning för alla, du fortbildade lärare via en virtuell undervisningsmiljö och utbildade lärare i lågaffektivt bemötande, och i den senaste intervjun jag läste med dig pratade du om allt från bildstöd till ditt kompensatoriska uppdrag. Du verkar kort sagt väldigt hemma inom specialpedagogiken?

– Ja, jag känner mig hemma där även om jag inte har den utbildningen. Jag har nu varit förstelärare i nästan tio år och min ”inre resa” som lärare återspeglas rätt bra av hur rollen skiftat. Efter att till en början ha varit hårt riktad mot svenska och språkutveckling omformulerades den i och med ett arbetsplatsbyte mot inkluderande arbetssätt, och de senaste åren har försteläraruppdraget varit inom matematik.

– Tack vare detta, och tack vare rektorerna jag haft, har jag fått rika möjligheter att fördjupa mig inom flera olika områden. Och då har det specialpedagogiska intresset och perspektivet utvecklats parallellt, för att det ökat mina möjligheter att nå fler elever med min undervisning.

Foto: Oskar Omne

I Anna-Linnéa Olssons uppväxthem i Karlstad var böckerna och biblioteket en självklarhet i vardagen. Nea, äldsta syskonet av tre, blev bokslukare som sin mamma och började tidigt med vuxenlitteratur. Hon sommarjobbade som bibliotekarie på högstadiet men så här i efterhand kan man se alla tecken på att det var lärare hon skulle bli.

– Allt började med min lågstadielärare Elisabeth. En av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon var så vacker, med mörkt lockigt hår och lurviga koftor i härliga färger … jag ville bli som hon. Så fort jag kom hem från skolan lekte jag skola med min lillasyster Malin, som jag gav alldeles för svåra uppgifter så att jag fick anledning att slå henne på fingrarna med en linjal när hon svarade fel. Den inspirationen kom inte från Elisabeth utan från farfar, som hade berättat hur det gick till på hans tid …

Tjatade om att hon skulle bli lärare

På gymnasiet försvann lärarvisionen ett tag, men när Nea var 18 träffade hon en kille som planterade tanken i hennes huvud igen. Han nästan tjatade om hur mycket han tyckte hon skulle passa som lärare, och ”övertalade” henne att söka till lärarutbildningen. Kanske var det lika logiskt att hon sedermera gifte sig med honom och att de lever tillsammans fortfarande, i dag med två söner.

”Vi bekräftar och förstärker elevernas insatser, tackar dem för det de gör och för att de är med oss i skolan”, berättar Anna-Linnéa Olsson. Foto: Oskar Omne

Efter en stunds samtal med Anna-Linnéa Olsson börjar man ana vad hon menar med att hon är ”en underhållare” i klassrummet. Inte för historierna om hur hon träffade sin man eller lekte ”Hets” som en Karlstads egen åttaåriga Stig Järrel, utan för att hon lägger upp även svaren om jobbet, om uppdrag och arbetssätt, som små berättelser för att väcka intresse och nyfikenhet.

Som när hon ska förklara sitt lågaffektiva förhållningssätt och börjar i ett rent evolutionärt perspektiv på lärarrollen, en lärarroll hon mer generellt vill problematisera:

– Om vi tänker på oss människor som biologiska varelser så finns i oss en drift att höra till en grupp och att upptäcka hot och faror, säger hon. Det är därför vi är så snabba att reagera på om en person uppför och beter sig på ett sätt som faller utanför ramen. Tyvärr innebär det att barn som av tusen olika anledningar inte klarar av skolan som den ser ut i dag får alldeles för mycket ovett och tillsägelser. När jag började som lärare visste jag inte bättre själv och gjorde likadant. Men efter många år i yrket vet jag med säkerhet: det fungerar inte. Över tid har jag i stället utvecklat min förmåga att se de positiva beteendena och stärka dem.

Alla människor vill höra till, och vill höra att de är ”duktiga”.

– På Rösjöskolan, där jag jobbat de senaste sju åren, har vi en beteende­analytiker anställd. Tillsammans i ett team med henne började vi lärare arbeta med skolövergripande positivt beteendestöd. Vi bekräftar och förstärker elevernas insatser, tackar dem för det de gör och för att de är med oss i skolan. Alla människor vill höra till, och vill höra att de är ”duktiga”, så det blir som ringar på vattnet som gör det mycket lättare att stötta och stärka de elever som behöver mer träning.

– Grundläggande i arbetssättet är att bemöta eleverna lågaffektivt med empati, respekt och professionalitet. Affektsmitta har effekt åt båda hållen och är man medveten om det är det lättare att behålla sin professionella roll i alla sammanhang.

Foto: Oskar Omne

Så hur ser du då på den polariserade debatten i dag kring inkludering och anpassningar? Har vi fått någon sorts backlash mot specialpedagogiska begrepp, och i så fall varför?

– När det gäller anpassningar tänker jag ofta att mitt uppdrag som det ser ut i dag är att göra vad jag kan för att möta elevernas behov. Naturligtvis kan det bli stressande för mig som lärare, men det vore mer stressande att inte anpassa. Bildstöd, texter på olika nivåer, möjligheter att redovisa kunskaper på olika sätt och att arbeta med ”öppna frågor” ska ses som elevens hjälpmedel och inte som lärarens hinder. Dessa anpassningar är egentligen självklara och passar alla.

– Jag är övertygad om att alla elever kan lära, det kräver bara mer eller mindre lång tid och mer eller mindre möda. Det är mitt uppdrag som lärare att ta reda på vad som krävs eller vad som är en bra nivå för att varje elev ska kunna utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar. Så jag har ett motto, och det är självklart i vi-form, tillsammans med mina elever: ”Vi har inte lärt oss detta – ännu!”