Cecilia Düringer: ”Jag är en vanlig lärare”

Det är februarimorgon när Vi Lärare möter upp Cecilia Düringer på ett konditori på Södermalm i Stockholm för en intervju. Ljuset kryper så sakteliga tillbaka till norra halvklotet och det börjar bli lite lättare att vakna på morgnarna. Men alla i sällskapet behöver en kopp kaffe.

Eller något som liknar en kopp kaffe åtminstone. Cecilia Düringer vill ha hälften havremjölk i sin kopp, och berättar att det är lite starkare än hon brukar dricka det.

– Jag hatar kaffe, men vill ha något att kliva upp ur sängen för på morgnarna, säger hon.

Med sin bakgrund som gymnasielärare i historia och svenska har hon kryssat igenom två säsonger av den omåttligt populära SVT-frågesporten På spåret i princip ohotad. Nu är hon inne i finalveckan, men tycker inte att det hela är så märkvärdigt.

– Den genomsnittliga gymnasieläraren är väldigt allmänbildad. Jag tror att de flesta av mina lärarkollegor skulle klara sig alldeles utmärkt i På spåret. Det är ju jättekonstigt att man blir sinnebilden av ett orakel för att man visste vad taxidermi hette liksom.

– Vill man lyfta fram folk som är allmänbildade, skickliga, intelligenta, och kunniga på riktigt då är det ju forskare man ska lyfta fram, säger hon.

Cecilia Düringer jobbade som gymnasielärare fram till 2018, då hon fick ett erbjudande hon inte kunde motstå: Att programleda och skriva manus till podden P3 Historia. Det började med ett försök att kombinera en halvtid som lärare med en halvtid som poddmakare men det övergavs ganska snart. Idag är podden ett heltidsjobb och i grund och botten är uppdraget detsamma som det var i skolan: Att förmedla kunskap.

– P3 Historia är egentligen glorifierade historielektioner i audioformat. Det är ett sätt att flytta ut lärarskapet ur klassrummet nästan. Varje avsnitt ska vara en fiberrik smörgås, fast förpackad i en god karamells skal.

För att få till den fiberrika smörgåsen lägger Cecilia Düringer runt 10 dagar inför varje avsnitt på research och manusförfattande, innan processen går vidare med inläsningar och klippningar, ljudläggning med mera. Totalt tar ett avsnitt tre och en halv vecka att producera.

Det är jobbigt när folk har massa åsikter om en.

– Det är stressigt att få ihop ett så faktatungt program, som måste vara korrekt från början till slut, på vad som för oss är kort tid. Men utifrån ett lärarperspektiv, att lägga 3,5 vecka på en lektion, det vore ju väldigt långt tid, och fullständigt orimligt, säger hon.

Men hon vänder på perspektivet: En lärare som har jobbat i 14 år och varje år undervisar en ny klass om franska revolutionen, har till slut filat betydligt mer på sin framställning än tre och en halv vecka.

– Den lektionen kommer ju vara att bättre än vårt avsnitt om Robespierre, säger hon.

Fler borde vara sämre på jobbet

Cecilia Düringer berättar att hon påverkas mycket av en prestationsbaserad självkänsla. Inte minst när hon tävlar på tv och stora mängder människor berömmer henne för att hon är så duktig.

– Det är jobbigt när folk har massa åsikter om en. Och har folk åsikten att man är bra och duktig, då är det så himla riskabelt när man kopplar ihop det med vem man själv är. För om man sedan inte längre anses vara bra och duktig, så riskerar ju ens självbild att bli mörk, säger hon.

Den här självbilden kunde även vara ett problem i läraryrket, där förutsättningar och målsättningar inte alltid matchar, och en engagerad lärare kan ta på sig en allt för stor börda för att hjälpa sina elever nå målen.

– Det är ju helt värdelöst, både på ett fackligt och ett personligt plan, att göra allting för att vara bra på jobbet. Fler borde ju vara sämre på jobbet, utifrån det perspektivet. Lärarjobbet kan sluka en hel. Om man vill att varje lektion ska vara bra, inte nödvändigtvis toppenbra eller fantastisk, utan bara helt ok, då får man ju slita ihjäl sig. Så det är utmärkt för arbetsgivare men det borde vara en facklig hjärtefråga att bekämpa folks prestationsbaserade självbild, säger hon.

Hon tänker samtidigt att det kan finnas ett mått av hybris hos lärare som hon själv. Det kan vara bra att påminna sig själv om att bara för att man har ett viktigt och meningsfullt jobb betyder det inte att världen faller samman om det någon gång blir lite mindre lyckat.

– Man kan känna att om min lektion går åt helvete så är det så oerhört betydelsefullt för de här tonåringarna som sitter framför mig. Det är det ju inte. De repar sig. Jag tror att det är få som är traumatiserade av en taskig lektion i historia då och då. Det är helt ok. Det är viktigt att ta sitt jobb på allvar, men det finns också gränser, säger hon.

Folk älskar kunskap

Samtidigt som hon blir förvånad och ibland nästan lite orolig över att folk imponeras av hennes kunskaper, köper hon inte bilden av att allmänbildningen är hotad eller utdöende.

– Jag vet inte riktigt när ryktet började spridas att allmänbildningen var död? Är det att man hör larmrapporter om att barn inte är allmänbildade? Men det är ju också för att de är… barn.

– Folk älskar kunskapsspel och de älskar kunskapspoddar, folk älskar kunskap. Den mest lyssnade podden i Sverige är P3 Dokumentär, som ju är proppfylld med nutidshistoria och olika samhällsfenomen, som folk slickar i sig som om det vore kolasås, säger hon.

I år var vi trötta i skallen när vi kom till finalen.

De som studerar på lärarprogrammen eller kommer ut på skolorna efter sin examen bemöts också de ibland med viss misstänksamhet. Kan de verkligen det här? Är det rätt personer som blir lärare idag? Även här vill Cecilia Düringer mana till lugn.

– När man är grön är man grön. De flesta har inte läst Strindbergs samlade verk när de är nyexade. Det hade inte jag heller. Men en av sakerna som gör att man aldrig tröttnar på läraryrket är att man hela tiden får chansen att lära sig någonting nytt.

Inget mer På spåret

Redan inför den här säsongen av På spåret hade Cecilia Düringer och lagkamraten Jonatan Unge kommit överens om att det blir sista gången.

– Det är sportsligt att ge en chans till revansch, men vi vill inte göra det sen igen. I år var vi trötta i skallen när vi kom dit, hade väldigt vattniga ögon och en trög stämning i buren. Fast det är klart att vi hade kul ändå! På spåret är en kul lek, säger hon.