Läraren blev polis: ”Ställ tuffare krav på eleverna”

– Svensk skola är som Modeveckan i Paris!

Tommy Lénbergs utspel kommer på uppmuntran från hans hustru, som tycker att han säger så bra saker hemma vid köksbordet, ”så ge Vi Lärare några ­bevingade ord nu också!”. Och liknelsen är ju minst sagt avväpnande, Tommy Lénberg märker att vi hajar till.

– Ena året är det lila, nästa är det grönt, fortsätter han. Så är det med skolan också. Ena året är det låg­affektivt bemötande, nästa år är det mode att ropa på hårda tag och ”No Excuses”.

Sedan citerar Tommy Lénberg en lärarkollega från Kanada som undrat varför ”Sverige hattar hela tiden” och som förklarade att ”i Kanada har vi en skolplan och håller oss till den, oavsett vem som styr politiskt”.

– Felet med svensk skola, säger Tommy Lénberg, är inte hur vänstersidan gjorde förut eller hur högersidan vill göra nu, utan att skolan över huvud taget är politiserad. Varför styr vi skolan som om den var ett fartyg som måste ändra kurs och förhålla sig till vart vindarna blåser?

Konsekvensen har han redan sett runt omkring sig i skolan, säger han: lärare som släpper det större engagemanget och längre perspektivet, och fokuserar på lektionerna här och nu.

– Jag kände likadant själv. Varför engagera mig i skolans bestående värden när politikerna använder dem som valfläsk och slagträn? Vi påbörjar saker men slutför dem aldrig. Och det gäller ju den förra läroplanen också, som aldrig fått en chans att realiseras på allvar när resurserna dränerats. Jag var själv djupt engagerad i att få in rörelse och hälsa mer brett i skolan, något som är framlyft i läroplanen, och jag träffade politiker som höll med mig men sedan helt tappade intresset när det handlade om längre processer över kanske fem, sex år. De fick ju så mycket mer genomslag politiskt när de deltog i den mest högljudda debatten.

Många spännande perspektiv öppnar sig när man pratat en stund med Tommy Lénberg. Som när han säger att ”vi behöver ställa tuffare krav på eleverna”. Förväntat, skulle man först kunna tycka, från någon som började sin yrkeskarriär inom Försvarsmakten och efter 25 år som idrottslärare tagit tjänstledigt för att pröva vingarna som polis. Men Tommy Lénberg låter sig inte ­reduceras till en kliché. Han är snarare motsatsen till den polarisering som han anser ”förpestar samhället i dag” och har orsakat ”det svåraste geopolitiska världs­läget under vår livstid”.

Och det mest spännande är hur väl allt detta sitter ihop.

Var själv ingen mönsterelev i skolan

Om vi börjar från början så fanns det inte på kartan att Tommy Lénberg skulle bli lärare. På frågan om hur han upplevde grundskolan svarar han: ”Ingen stjärna.” Och gymnasiet? ”Ingen mönsterelev.” Han var under den bohuslänska uppväxten ”inte den enklaste sonen” att hantera för pappan ingenjören och mamman i storkök. Men frihet i sinne och frihet att växa fick han med sig. Han älskade att leka och minns känslan när last­pallarna på ett övergivet lager blev ett fort och kojbygget i ­skogen blev ett slott. Sommarloven hos farmor och farfar i stugan i Värmland, där han rodde ut med farfar i ekan och lade nät, och sedan lärde sig rensa beniga gäddor av farmor, formade honom också mycket – här väcktes en känsla för att leva nära naturen som skulle komma att färga hela hans yrkeskarriär.

När skolan var avklarad hade Tommy Lénberg redan landat i sitt yrkesval, och i de sena tonåren återstod bara att nå dit – till officersutbildningen. Han kom till Flyg­vapnet, och gjorde utlandstjänst i Bosnien mitt under kriget, men när han skulle ta nästa steg var det plötsligt stopp för nyintagning på officersutbildningen och marken skakade under hans fötter.

”Men kom och var här hos mig då!”

Det var Tommy Lénbergs gamla idrottslärare i ­Trollhättan, som han hade haft kontakt med efter gymnasiet och rådfrågat om jobb och vägval, som erbjöd honom att vikariera.

– Och det var en enorm aha-upplevelse, jag fastnade direkt och blev besatt av att utbilda mig till idrotts­lärare så fort som möjligt. Och jag kan fortfarande känna bitterheten komma när jag tänker på hur länge och hårt jag kämpade, jämfört med hur lätt det är att bli idrottslärare i dag. Men då var det lättare att komma in på Läkarlinjen än på GIH, som var den enda utbildningsvägen som fanns.

Tommy Lénberg kom in till slut – men inte förrän han höjt betygen på Komvux och gått via en förberedande utbildning på Lillsveds folkhögskola. Förutom en avstickare tillbaka till försvaret, som hundförare vid minröjningsenheten i Eksjö, och ett år som säkerhetsansvarig på USA:s ambassad i Stockholm, har han under 25 år varit idrottslärare i Göteborg, Lund, Stenungsund, Farsta och senast i Skarpnäck, i samma distrikt där han nu är polis.

Men det som säger mest om Tommy Lénberg, både som idrottslärare och om hans karaktär, är det som hände i Luleå kring millennieskiftet. Förutom att han där träffade sin blivande fru, också lärare, gick han en utbildning i äventyrspedagogik på lärarutbildningen på Luleå tekniska universitet, och insåg att upplevelse­baserad inlärning är den bästa vägen för honom som lärare att nå sina elever.

”Överlevnad blev min paradgren”

I läroplanen är ”Friluftsliv och utevistelse” ett av de fyra centrala innehållsområdena för ämnet idrott och hälsa. I regel löser idrottslärare det med orientering, vandringar och skid- och skridskoåkning. För Tommy Lénberg blev läroplanspunkten om friluftsliv via utbildningen i Luleå något mycket större än så: ett sätt att få ihop teori och praktik, mål, syfte och skolans demokratiska uppdrag.

– Jag fick plötsligt ihop lärarrollen och försvarstänket, ja, egentligen min syn på människan och omvärlden. Att lära eleverna att klara sig om krisen kommer med brist på elektricitet och vatten. På mina idrottslektioner har de fått lära sig att göra upp eld, bygga vindskydd, filtrera vatten … Överlevnad blev min paradgren!

Hur reagerar elever på det här?

– Jamen bara en sån sak som att leta upp smutsigt vatten i skogen och en stund senare kunna dricka det, klart de tycker det är jättehäftigt! Och det är livs­kunskaper som det är kul att berätta för andra om, de kanske går hem och lär sina föräldrar … och samtidigt får de grepp om vad civilförsvar är.

Och nyttan med det är given i vår tid, på tal om det du var inne på om det geopolitiska läget …?

– Exakt. Och här finns ju stora möjligheter för skolan att utveckla sitt uppdrag att förbereda barn och ungdomar för framtiden som individer och samhälls­medborgare, som läroplanen uttrycker det.

Och i det läget tar du tjänstledigt och blir polis? Din tid är ju nu!

– Det gäller ju även polisuppdraget. Vi tränar oss mycket i krisberedskap och med fokus på krigsförbandsuppgifter. Men jag förstår vad du menar … min fru säger: ”Du ska gå på din känsla! Men kom ihåg att räkningar ska betalas också.”

Går du ner i lön som polis?

– Ja, från 48 000 kronor i månaden till 32 000. Sedan får jag såklart ut mer netto nu, med allt kvälls- och helgjobb, men den trygga förutsägbarheten med läraryrket är ju värd mycket också.

Vad talar emot att du går tillbaka till skolan?

– Att vi praktisk-estetiska lärare har lägre status än ämneslärare. Skolministern avfärdade det, men det märks tydligt om man studerar skillnaderna i möjligheter till karriärtjänster, och lönesättningen följer samma mönster.

– De vinstdrivande friskolornas inverkan på läraryrket är också problematisk, när de inte följer behörighetskraven på samma sätt som kommunala skolor. Det är obegripligt att man ska kunna tjäna pengar på elever. Den vinsten gör vi i samhället om vi låter dem lyckas med bra kunskaper.

Möter skolans misslyckanden som polis 

Tommy Lénberg betar av ytterligare en mängd problem­områden – material- och utrymmesbrist, avbokade idrottsplaner, energidränerande administration, för många tunga kärnämnen på rad i schemat utan praktiska pass, gruppstorlekar.

– Forskningen visar att större grupper än 12–15 elever ger negativa inlärningsförutsättningar. Ändå fortsätter utvecklingen åt fel håll. Återigen trumfas det pedagogiska av det ekonomiska. Skolverket och utbildningsförvaltningarna är duktiga på att ställa krav på rektorer att visa resultat, vilket ger lärarna ett omöjligt dilemma med för stora klasser, krympande budget och samtidigt krav på höjda resultat.

Men det är samma bristande förutsättningar och omöjliga ekvationer man ställs inför som polis. Och Tommy har hunnit fundera en hel del på överlappet mellan skolan och gatan.

– Jag kan ju tydligt se vilka elever som haft det svårt i skolan när jag möter dem därute. Dessa ungdomar kostar samhället och staten flera miljarder per år. Om i stället skolan kunnat hjälpa dem att nå målen och få en framtidstro skulle vi spara mycket pengar och lidande.

Ett lidande han nu ser alltmer av i termer av ­psykisk ohälsa.

– I regel ser man bara en bråkdel av hur många det finns ute i samhället som mår dåligt. Som polis ser man desto fler som inte får hjälp, många som själv­medicinerar. Men min upplevelse av sociala instanser har dessvärre inte ökat. Ett djupare samarbete mellan myndigheter är ett måste, för ungdomarnas skull.

– Skolan måste bli bättre på att snabbt orosanmäla när de ser att en elev börjar hamna snett, umgås i suspekt sällskap, ändrar beteende och anammar gangsterromantik. Jag har suttit på flera förhör och läst transkriberade konversationer mellan gäng­kriminella, det är en fruktansvärd värld där heder och lojalitet är tomma ord, människovärdet obefintligt och ingen egentligen kommer undan.

Så … var det inte bättre att jobba i skolan, ändå?

– Det finns mycket i den vågskålen också. Inte minst många oförglömliga upplevelser med eleverna. Som friluftsdagen när vi renade vatten med kol­filter och gjorde upp eld i ösregn. Två flickor satt och kämpade med tändstålen för att få fyr på nävern. Jag förklarade för dem att de haft rätt teknik, gjort rätt förberedelser och fått gnista på tändstålet, men att regnet gjorde det svårt att få eld. De vägrade ge sig. Och just som de påmint mig om att ”vår idrottslärare brukar säga ge aldrig upp!” började det brinna i nävern. Deras knogar blödde efter att ha kämpat så länge men smärtan var obetydlig mot lyckan att ha gjort upp eld i ösregn.

Eller som när hans klasser gjort dykningar på tre meters djup i en bassäng för att hämta upp en docka vid livräddning.

– Det är lätt att känna obehag och vara redo att ge upp, men sedan inträffar det magiska: efter att jag peppat dem – ”visa nu, låt inte vattnet och rädslan vinna!” – bryter de vattenytan med dockan, tårögda. Den stolt­heten och lyckan är underbar att se.