”Att främja läsande är ett helt annat arbete än att säga att man måste läsa”, menar Anne-Marie Körling. Foto: Samuel Unéus
”I varje stökig pojke finns en vetgirig elev”
I augusti kommer Anne-Marie Körlings nya bok ”Pojkars läsande och lärande” ut. För Vi Lärare delar hon sina tankar kring betydelsen av läsförmåga för barn. Foto: Samuel Unéus
Porträtt
Ingen har längre och ihärdigare än Anne-Marie Körling arbetat för och missionerat om läsförmågans betydelse för barn – och därmed för skolan och hela samhället.
Nu vill hon med en kommande ny bok förklara varför vi måste fokusera extra på pojkars lärande.
Alla tyckte att åttondeklassaren var stökig i klassrummet. Och han höll med. ”Men jag är aldrig stökig när läraren berättar något”, bedyrade han för Anne-Marie Körling, som handledde lärare i skolan.
När pojken kände att läraren talade till honom så tog lusten att lära överhanden. Men hans bild av sig själv och framtiden var mörk.
– Han kunde inte läsa, säger Anne-Marie Körling. Därmed fanns inte mycket som väntade honom utanför skolan, det visste han. Men hur stökiga pojkar än kan tyckas vara vill de inte stå utanför. De har också drömmar om framtiden. De vill ingå i samhällsgemenskapen, men den kommer att vara stängd för dem om inte skolan kommer till rätta med deras lärande och socialisering.
”Jag både bävar och hejar inom mig”
Att så många unga pojkar döms till en begränsad samhällsgemenskap och ett vuxenliv i utanförskap är något som upptagit en stor del av läraren och författaren Anne-Marie Körlings tid de senaste åren. I augusti kommer hennes nya bok ”Pojkars läsande och lärande”.
Vi Lärare fångar henne mitt i ett kryssande mellan lärarhandledningar och genomläsning av ett snart tryckfärdigt manus.
– Det är en allvarlig bok om hur det står till i skolan. Jag både bävar och hejar inom mig. Jag har mött så många pojkar som inget hellre vill än att fungera i klassrum, vara med sina klasskamrater, ingå i det som pågår.
– Att känna att skolan är ett slags tomrum är inget jag önskar barn i dag. Men många uttrycker sig så när jag samtalar med dem. Jag har träffat så många pojkar som sitter i korridorer eller i små rum avskilda från sina klasskamrater och får allt svårare att klara av en skoldag i ett klassrum.
Att vända pojkars skolgång är ett tungt arbete, särskilt initialt. Anne-Marie Körling beskriver hur de lever ut sin besvikelse över skolan och hur man som lärare måste möta deras motstånd.
– De är inte beredda att lita på mig i första taget. De är inte heller säkra på att jag kommer stå pall för dem. Så under några månader måste man stå ut med att inte ha dem med sig. Men så en dag vänder det. Prövningen är över. Och när det vänder måste man fortsätta med insatsen. Man är inte i mål bara för att man har eleverna med sig. För att resultaten ska börja komma krävs ännu mer envishet, tålamod och kontinuitet.
– Det är viktigt att vända och vrida på perspektivet och inte bara se skolan som har det besvärligt med pojkar utan fokusera mer på pojkar som har det besvärligt med skolan.
”Jag har mött så många pojkar som inget hellre vill än att fungera i klassrum.”
Hon berättar om ett uppdrag hon fick av en skola att integrera två pojkar i klassrummet – bygga förtroende, reparera det som inte fungerat, värna tillhörigheten med de ordinarie lärarna och klasskamraterna.
Tillsammans med två förstelärare hon handledde på en annan skola upptäckte Anne-Marie Körling varför pojkar överger undervisningen och varför de utvecklar en sådan strategi. Det ledde till en rad förändringar i arbetssätt – och att pojkarna hittade tillbaka till klassen.
– Det är viktigt att iaktta hur pojkarna är även i andra sammanhang än i klassrummet. Jag glömmer aldrig vilka goda kamrater eleverna var. Som när de spelade kort, lade en hand på den som inte kunde, lotsade dem in i hur man gör. Det finns så många bilder att framkalla av eleverna och frågan är om skolan låter framkalla dem? Den alltför ensidiga bilden av eleverna vi beskriver och förklarar måste brytas upp.
Förespråkar berättande undervisning
Som av åttondeklassaren i inledningen. Anne-Marie Körling menar att om vi inte breddar vår syn på eleverna riskerar vi att gå miste om sådant som verkligen kan göra skillnad.
– I dag instruerar vi. Men instruktioner berättar bara hur vi ska göra, inte vad eller hur vi ska lära oss. Jag förespråkar en berättande undervisning. En berättare värnar om berättelsen genom att se till att bli hörd och förstådd. Därför inbjuder den berättande läraren till elevernas frågor och funderingar. Det är då pojkarna är med.
– Det är mycket diskussion om anpassningar nu, och vi förstår dem som att vi ska dra ner på saker. Men jag gör tvärtom. Jag begär mer, uppmuntrar till fler svar, fler ord och längre lässtunder. Det avgörande är att pojkarna får betraktas mer som lärande, mindre som störande.
Läslusten är central för Anne-Marie Körling, som legat bakom mängder av stora lässatsningar genom åren. Foto: Samuel Unéus
Du står på inkluderingssidan i frågan om anpassningar?
– Anpassningen är inte för att förenkla skolan, den ska se till att det som lärs ut också går att lära in. Elever vill inte känna att de inte tillhör sin klass, de är känsliga för att pekas ut som mindre kunniga. Därför anser jag att alla insatser som ges ska vara i direkt anslutning till klassrummet, helst i det, och bara i enstaka fall med en specialpedagog eller speciallärare och i enskildhet.
”Skolan är ett litet miniatyrsamhälle”
Det är enligt Anne-Marie Körlings synsätt viktigt att komma ihåg att skolan är organiserad för grupper, även när vi talar om individerna. Det är i klassen vi lär oss att vara tillsammans. Inte genom tillsägelser utan genom att få en bild av hur man kan göra och hur man kan vara:
– Skolan är ett litet miniatyrsamhälle, och det måste vi ta vara på. Det är svårt att förstå skolans och klassrummets kultur. Regler må vara tydliga men normer och bemötanden är diffusa. Det behöver vi utbilda våra barn i. Jag tänker alltid att inne i den där stökige killen sitter en vetgirig elev. Och jag hittar honom förr eller senare.
Barn från hem där man läser lite måste komma till en skola där man läser mycket.
Hur kan en lärare förbättra situationen i det egna klassrummet, här och nu, även om de strukturella organisatoriska förutsättningarna inte är de bästa?
– De flesta lärare jag möter berättar att de vill undervisa, de vill vara med sina elever och utforska hur de ska lägga upp undervisningen. Detta medan skolan talar om åtgärder, enskilda elever och hur resurser ska fördelas, och skickar lärare på möten som inte alltid främjar deras möjlighet att göra ett bra arbete. Varför fokuseras inte mer på undervisningen?
– Läraryrket är svårt och utmanande i sig, och direkt tröttsamt när man inte får den tid och tilltro man behöver. Men det är också alldeles underbart roligt, kreativt och hoppfullt – det skulle vi tala mer om. Lusten att undervisa, lusten att främja vetgirigheten. Och lusten att högläsa när författare skriver så att eleverna ryser till av något läskigt eller lär känna en figur i boken som en nära vän.
”Att känna att skolan är ett slags tomrum är inget jag önskar barn i dag”, säger Anne-Marie Körling. Foto: Samuel Unéus
Läslusten är central för Anne-Marie Körling, som ligger bakom mängder av stora lässatsningar genom åren, var Sveriges läsambassadör 2015–2017 och i höstas tilldelades Eldsjälspriset av Barnboksakademien. Hon har också utformat kursplaner i svenska för grundskolan. Även här visar engagemanget för pojkarna just nu vägen.
– Under många år har pojkars resultat i skolans läsämnen försämrats utan att det lett till några egentliga åtgärder. I stället har det blivit en ordningsfråga. Men stöket är bara ett symptom på pojkars bristande möjligheter att kunna delta i undervisningen och utveckla sitt lärande.
– Enligt en rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin har pojkar från början ett intresse för skolans ämnen som sedan släcks när läsförmågan inte fungerar. Om läsförmågan inte är utvecklad vågar eleven inte ge sig i kast med nya, okända texter. Då krävs omedelbara insatser för att stävja ett utanförskap.
Anne-Marie Körling var Sveriges läsambassadör 2015–2017 och i höstas tilldelades hon Eldsjälspriset av Barnboksakademien. Foto: Samuel Unéus
Det kan låta som två olika diskussioner när Anne-Marie Körling pratar om lärandet i skolan – en om att skolas till ämneskunskaper, en om att skolas till människa. Men båda är skolans uppgifter och de sitter ihop. Det är därför hon menar att skolan inte får misslyckas med läsandet.
– Barn från hem där man läser lite måste komma till en skola där man läser mycket. Barn från hem som saknar böcker måste få komma till en skola med ett bemannat skolbibliotek och där hela skolans organisation är orienterad mot att främja barn och ungas läsande.
– Att främja läsande är ett helt annat arbete än att säga att man måste läsa. Ingen läser för att man måste. Barn och unga är svältfödda på berättelser, sagor, bildäventyr, noveller och poesi, litteratur som kan ge livet konturer, förhöja livskänslan och spegla öden men också lära oss om hur människor fungerar tillsammans.
– Det fantastiska med att läsa är att man också är en medskapare och tillför berättelserna tankar och känslor som är läsarens. Därför ska vi inte kritisera de böcker barn vill läsa eftersom vi inte vet något om den berättelse de själva väver in i det som står.
”Stöket är bara ett symptom på pojkars bristande möjligheter att kunna delta i undervisningen och utveckla sitt lärande”, enligt Anne-Marie Körling. Foto: Samuel Unéus.
Anne-Marie Körling målar upp en bild av en fiskare som står i en ström av hoppande fiskar utan att hinna fånga någon, och konstaterar att ”det blev inget napp”. En lärare med 28 elever kan uppleva något liknande, men med en avgörande skillnad: läraren får faktiskt napp hela tiden. Kanske bara inte på det sätt läraren tror eller önskar.
Elever lyssnar på sin lärare även när det inte ser så ut. Och kanske är det den berättande läraren, som med tillförsikt vet att det kommer att bli napp i berättelsens nät, som når den där åttondeklassaren från inledningen.
LÄS MER:
Körling: Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Körling: Att banna en bok är att banna ett barn
Körling: Min förvåning får eleven att lysa av iver
LÄS FLER AV VI LÄRARES PORTRÄTT
- Martin Ahlstedt: ”Om inte lust uppstår måste man läsa ändå”
- Podd-profilerna har hela Sverige som klassrum
- ”I varje stökig pojke finns en vetgirig elev”
- Linnea Lindquist: ”Att vända en skola är som att koka en gryta”
- ”Festfixaren”: Kan inte tänka mig annat än att vara lärare
- Vesna Prekopic: ”Jag kände skuld för att inte ha lyckats”
- Läraren om nyckeln till läsning: ”Alla kan lära”
- Läsekonstens missionär – på livslångt hedersuppdrag
- ”Svenska elever är bland världens mest bildade”
- Läraren: ”Matematiska problem är en njutning”
- Hon är förbundskapten och lärare: ”Skolan är ett lag”
- Henrik anmälde sin skola till Skolinspektionen: ”Stor vånda”