Den där eleven som skuttar omkring, klättar på möblerna och vars myror vi kanske lägger för stor vikt vid har något att ge oss. Jag ser in i ögonen på den som berättar om fåglarna. De lyser av iver att få berätta, skriver vår nya krönikör Anne-Marie Körling.

Eleven småspringer bredvid mig i korri­doren. Pratar oavbrutet. Han kan allt om fåglar. Om lommen, om havsörnens näbb och om pärlugglan. Om han kan allt om fåglar kan jag inget om dem. Eleven hoppar när han berättar om pärlugglan. Den har ett runt huvud. Den ser ut som den inte fattar något alls. När en pärluggla tittar på en så ser den liksom förvånad ut. Jag lyssnar till berättelsen, ordförrådets nyanser och fackkunskapernas rikedom men säger inget om det. Jag blir genuint intresserad. Ser du en bild framför dig bjuder eleven in. Innan jag hinner svara står han framför mig och gestaltar en förvånad pärluggla.

Undervisningen uppstår mellan oss

Jag är nog lite som pärlugglan. Jag låter mig bli förvånad. Den förefaller vara nyckeln till elevernas intressen. Förvåningen bidrar till både relation och berättelser. Undervisningen uppstår mellan oss. Den pågår utan att någon av oss värderar den andre. Jag lär mig om fåglarna. Jag lär mig om eleven. Den där eleven som skuttar omkring, klättar på möblerna och vars myror vi kanske lägger för stor vikt vid har något att ge oss. Jag ser in i ögonen på den som berättar om fåglarna. De lyser av iver att få berätta. Den där ögonkontakten som säger att vi är tillsammans här och nu. Jag får något av eleven. Jag får ta emot något eleven är intresserad av. Det är en slags gåva. Den ska jag förvalta genom att visa att jag tar emot den och gläds över att få göra det. Mitt redskap är att lyssna. Jag lyssnar noga. Låter inget annat störa. Eleven frågar om jag vill lyssna till hur en lom låter? Eleven härmar en lom. Stolt som en tupp är han när han får fatt i lommens läte. Han nickar stolt för sig själv. Visst, hörde du. Det var en lom, nickar eleven både till sig själv och mig. Det är tur att korridoren är lång tänker jag. Jag vill gå här fram och tillbaka och lyssna till det eleven kan och det eleven är intresserad av. Det är egentligen inget korridorsnack. Det här skulle också kunna vara ett klassrumssamtal.

Uppskatta hans kunskaper och vetgirighet

Det finns så många tysta intressen som vi skulle kunna komma i kontakt med också i klassrummet. Jag tänker på pojken som älskar historia. Nej, han är ännu inte en liten professor. Ska inte heller förklaras som en sådan. Det vi ska underhålla och uppskatta är hans kunskaper och hans vetgirighet. Inte vem han är. Samma pojke spritter till då jag högläser ur ”Veras krig”. Han älskar historia utbrister han. Det du läser är historia kommenterar han. I den plötsliga glädjen drar han ut sin egen tidslinje. Han ska bli historiker. Då ser jag framtiden i honom. Jag stakar inte ut den. Det är boken som plötsligt blir en del av det livslånga lärandets perspektiv, det som leder ut ur klassrummet, ut i korridoren och sedan in i själva samhället och livet där utanför. Jag fortsätter att läsa ur boken som gav liv åt den kommande utsikten. Eleven mumlar tyst för sig själv, som ett mantra: Jag ska bli historiker. 

Anne-Marie Körling, lärare, författare, läsfrämjare och adjunkt vid Uppsala universitet.

Just nu!

PLUS. Bemannade skolbibliotek.

MINUS. Böcker som ingen tar hand om.

LÄS ÄVEN

Skytte: Högaffektivt bemötande kan fungera ypperligt

Barnen fastnar när de inte kan stava rätt

Deras elever lyfter med rätt studieteknik

Så fick hon sina fyror att läsa 1,5 timme om dagen

Paulas knep gör att ingen lämnas utanför på rasten