Robin skriver och poddar som han undervisar

Hur mycket vi än vill se skolan som en oberoende institution med objektiv kunskapssyn är den alltid en spegel av samhället. Och därmed också en spegel med sprickor. Vi kan aldrig bygga en skola utan att samtidens konfliktlinjer och blinda fläckar, villfarelser och fördomar, följer med. Men så länge samhället färdas framåt på demokratiska och vetenskapliga vägar följer skolan med och justerar skevheter efterhand.

Kanske till och med när det gäller historieskrivningen om Norrland?

Gymnasieläraren Robin Olovsson leder just nu den utvecklingen. Efter att i många år gjort sig känd som ena halvan av ”Historiepodden” har han skrivit stor­verket ”Historien om Norrland”, vars andra del, ­”Framtidens land”, nominerades för Augustpriset.

Ville ta in världen i klassrummet

Han har tidigare sagt att han som norrlänning inte riktigt begrep sitt eget liv förrän han ”fick syn på den historia jag själv inte blivit undervisad i”. Den insikten kom krypande – men triggades till slut av en händelse som också fick honom att börja skriva.

– Författaren Therese Bohman hade gjort en topplista över olika typer av vatten, och jag kommenterade att älvar saknades, minns Robin Olovsson. Varpå hon svarade att hennes liv nog varit ”älvfritt” … mitt liv har under hela uppväxten dominerats av älvar! I samma veva hade jag som skivrecensent i Eskilstuna-Kuriren skrivit om Sinead O’Connor, och någon redaktör ändrade ”älv” till ”älva”. ”Historien om Norrland” började ta form efter det, och första utkastet hade en älv som röd tråd.

Hur såg den här processen ut i klassrummet?

– Böckerna och klassrummet hör ihop. Jag skriver och poddar som jag undervisar. Stoffet och nivån är annorlunda men tilltalet är mitt, och som hemmahörande på samhällsvetenskapliga programmet såg jag det som mitt kall att kämpa för att ta in världen i klassrummet. Men svensk historia rymdes knappt i gymnasieskolans kursplaner. Historia 3 är det väl knappt en skola som kör längre? Jag har aldrig haft den. Det var fullt upp med Förintelsen och kolonial frigörelse, liksom.

Växte upp i ”avfolkningslandet”

Robin Olovsson är från Arvidsjaur, ”växte upp i avfolkningslandet”, och skojade i den första delen av bokverket, ”Dimmans land”, om att Arvidsjaurs dåvarande kommunslogan ”Mellan kust och fjäll” är ett annat sätt att säga ”varken eller”.

– Jag hade en stark känsla av att framtiden inte fanns där jag bodde. Mamma brukade säga att ”Arvidsjaur alltid finns kvar”, som en uppmaning att åtminstone pröva att bo någon annanstans. I dag tänker jag att tonåringens frustration över ”hemmet” inte alltid är villkorat av faktisk verklighet. Min fru växte upp i Huddinge och jag kan känna igen mig i mycket av frustrationen som förortsungarna kände. Även om pendeln från Stuvsta och bussen till Skellefteå tar olika lång tid och stannar vid väldigt olika typer av platser.

– Jag tog också Arvidsjaurs beundransvärda samhällsservice för given. När jag själv har jobbat som lärare i kommuner som Täby, med mycket större skatteunderlag och betydligt fler potentiella lärare för varje ledig tjänst, har min respekt för utbildningen Arvidsjaur erbjöd sina åttiotalskids ökat. Det fanns en och annan läkare eller tandläkare … men i mångt och mycket var det i skolan man mötte människor med högskoleutbildning.

”Historia var tråkigt i skolan”

Robin Olovsson dröjer gärna en stund i minnesbilderna och låter dem glida samman med nuet i Arvidsjaur, som han följer betydligt närmare än han bor. Han är imponerad av att kommunfinanserna är så välskötta att man snart kan inviga ett nytt, kommunägt badhus. Samtidigt konstaterar han att av det gamla umgänget är det bara en enda som fortfarande bor i Arvidsjaur.

– Och han är också den enda av oss som inte pluggat vidare efter gymnasiet. Ingen av alla oss som stack har flyttat tillbaka.

Hade du någon känsla redan som barn för det här glappet mellan verkligheten omkring dig och det du lärde dig i skolan?

– Jag tyckte historia var tråkigt i skolan, men intressant hemma vid köksbordet. Delvis handlar det väl om glappet mellan verklighet och stoffet i undervisningen, men sedan vet jag inte hur lätt jag var att undervisa heller.

Populärkulturen öppnade upp världen

Nyligen träffade Robin Olovsson sin gamla historielärare, som gav honom sitt gymnasiematerial om lokalhistoria. En av frågorna om norra Norrland löd: ”När blev regionen svensk? Eller är den svensk?”

– Väldigt mycket av ”den svenska historien” handlar om en stat som inte gör anspråk på det inland som jag växte upp i, säger Robin Olovsson. Även om man från Karl IX:s tid kan argumentera för att norra Norrland ingår i den svenska statsbildningen tar inte nybyggandet fart förr­än sent 1700-tal. Mina förfäder kom efter pommerska kriget.

Vad tycker du i dag att ni borde ha fått lära er då?

– Hur den skogssamiska historien i trakten såg ut. Samspelet med handelsmännen vid Bottenviken samt deras motsvarigheter i Nordnorge. Nybyggandet, lappmarksgränser … men det finns mycket man borde lära sig i skolan. Stoffträngseln är ett problem som det är.

Hade du någon mentor, bildligt talat, som visade vägen mot personen du blev?

– Räknas David Byrne? För mig handlade allt bara om popkultur. Jag och min syster såg ”Gilmore Girls” varje dag när vi kom hem från skolan, och det gav mig faktiskt både Talking Heads och Elvis Costello … och Nikolaj Gogol och Franz Kafka. Den serien öppnade så många dörrar för mig och syrran. På något sätt handlade det om att sy upp en kostym och hoppas att man växer i den. Mina vänner brukade reta mig för att jag använde svåra ord, de påstod att jag hade en lista i fickan som jag tjuvkikade på! Det är kul att tänka på i dag när jag hamnar i förlagssammanhang där medarbetares föräldrar varit typ lektorer i latin.

Blev lärare för att ha ett jobb

Robin Olovsson växte upp med ”två klippor” till föräldrar. Mamma Annica jobbade som förrättningslantmätare, hade börjat på myndigheten som tonåring och lärde mot slutet av karriären upp jurister hur fastighetsbildning går till. Tack vare henne fick Robin och systern Lotta växa upp i ett hem med mängder av böcker. Pappa Gunnar, som ”ritar konstruktioner i CAD för hur man monterar fönster, eller nåt sånt”, var ingen läsare men gav Robin ett rättvisepatos.

– Han är totalt orädd. Jag har sett honom säga till främlingar som beter sig illa mot barn och djur så många gånger. I vårt hem diskuterades rättvisa, samhällsfrågor, historia. Särskilt när Lotta och jag blev äldre och började ha egna åsikter om saker.

Robin Olovsson säger att han blev lärare av två konkreta skäl: för att kunna försörja sig själv – högskolestudier skulle leda till ett yrke – och för att hans egna gymnasielärare var de människor han hade tyckt påminde mest om honom själv.

”Elevernas ointresse tog mig på sängen”

Under kyrkflytten i Kiruna i somras, som han iakttog på plats, fick han en påminnelse om hur han var som nyexaminerad lärare. Han träffade nämligen en av sina allra första egna elever, som nu blivit ingenjör i Kiruna, och som mindes att Robin Olovssons lektioner i svenska bestod i ”filmanalyser av ’Blade Runner’ och prat om multimodalitet”.

– Det hade blivit katastrof i 95 procent av svenska klassrum, men fungerade skapligt just där, på Vasaskolan i Gävle, ett gammalt läroverk med en tradition av mycket studiestarka elever, nyfikna och öppna kids som parerade alla misstag jag gjorde! En bra naturklass på Vasaskolan, en bra elklass på Åva i Täby, eller en bra samhällsklass på Borgarskolan i Gävle … det är mitt ”happy place”. Om undervisningen bara var undervisningen skulle det vara ett underbart jobb.

Så vad var det som gjorde det mindre underbart?

– Att idén kolliderade med verkligheten, när det gällde svenskundervisningen. För min egen del hade litteraturen så tydligt varit något att använda i identitetsbygget och för att bli del av vuxenvärlden. ”Döda poeters sällskap”-känslan, liksom. Så både ointresset för böcker och ovanan att läsa skönlitterärt tog mig på sängen. Det blev tråkigt att undervisa i svenska, bara en massa tragglande inför nationella prov. ”Teaching for the test.” Muntliga presentationer om ingenting. Jag parerade allt genom att sluta med svenskan.

Och det kändes annorlunda med historieämnet?

– Ja, där går det alltid att anpassa ämnet så att man får med sig nog många elever för att lära ut det de behöver kunna. Det är klart att en del elever sitter där i bänken helt avklippta, men de blir aldrig i majoritet.

Om du skulle konstruera en lektion i dag, med samma syfte som din bok – vad börjar du med?

– Jag har inte så mycket till övers för dekonstruerandet av historieämnet. ”Nu jobbar vi med källkritik” eller ”nu jobbar vi med historiebruk”. Ämnet är alla de sakerna samtidigt. Och teorin behöver stoffet. Men 1600-talets unga och rovgiriga statsbildning eller 1800-talets industriella genombrott vore tacksamt att jobba med. Viktiga strukturer och aktörer – intressanta frågor om traditionell historieskrivning som skaver mot det norrländska exemplet.

Historia blir lätt ett vapen

Det måste vara svårare att undervisa i historia just nu, jämfört med att podda och skriva böcker, när den extrema polariseringen i inrikes- och geopolitik ger oss alternativa historieskrivningar, parallella och nästan motsatta anspråk på att formulera och förklara historien?

– Ja, det är så lätt att förvandla historia till ett vapen. Men samtidigt är parallella anspråk på historien bland det mest intressanta och givande att prata om. Jugoslavien har varit ett av mina favoritexempel. Men sannolikt är situationen i Mellanöstern både känsligare och närmare ungdomarna nu än vad inbördeskrigen i forna Jugoslavien var, trots att en hel del elever hade rötter på Balkan då.

I den andra av Robin Olovssons böcker finns en diskussion om mellankrigstiden och om vilken bild av folkhemseran skolan förmedlar. En äldre berättelse ställde tvångssteriliseringar och Vipeholmsexperiment i skuggan, exemplifierar han – men om undervisningen bara handlar om skiten missar man att lära eleverna att historien även rymmer många exempel på samarbete, som generellt gjorde livet bättre för befolkningen. Som lärare var detta något Robin brottades med. Och kanske något han återigen kommer att stöta och blöta med elever någon gång i framtiden?

– Jag hoppas det, säger han. Jag saknar att jobba med tonåringar. Och jag märker att jag har blivit en mer ovan talare eftersom jag inte längre föreläser lika ofta som förut. Men mitt liv som det ser ut just nu är mycket enklare. Det är enklare med att hämta och lämna och vara hemma med sjuka barn utan att värdefull lektionstid brinner inne. Jag ligger inte vaken och våndas över elever.

”Lagstiftare kan inte ge lärare auktoritet”

Och han slipper bry sig om klassrum förgiftade av mobiltelefoner.

– Komikern Marc Maron har ett skämt där han jämför sitt gamla liv som kokainist med hur folk lever i dag: helt plötsligt kunde han få en extrem panikkänsla av ”var är kokset?”, men en liten klapp på byxfickan, bara, så var allt lugnt igen. Så är vi med våra telefoner nu.

Det allt hårdare klimatet i skoldebatten är inget han lägger vikt vid, det ser han ”endast som populism”.

– Lagstiftare kan inte ge enskilda lärare mer auktoritet. Om nu inte skolpolitikerna tänker sig att det är preussisk kadaverdisciplin som ska införas. Och då krävs värre straff än att städa skolgården. Det är i så fall bara att sätta Ingmar Bergmans ”Caligula” på val­affischerna. Det är liksom inte görbart i samhället vi ­lever i, det är saker man kan säga som inte kostar pengar att införa. Men skolan är en demokratisk institution som ska fostra ansvarstagande medborgare.

LÄS ÄVEN:

Läraren en av årets sommarpratare: Påverkad av historia