Läraren: ”Entusiasm smittar av sig på eleverna”

Fysiken i skolan är inte bara läran om livets stora mysterier. Som skolämne är det också ett litet mysterium i sig – hur kan något så outgrundligt stort och spännande uppfattas som tråkigt av många elever? Inför intervjun med fysikläraren och Ingvar Lindqvist-pristagaren Kristoffer Åberg äter jag lunch med några kollegor som gick i skolan under 1980- och 90-talen, och som alla visar sig ha samma minne av fysiken som ett enda långt memorerande och rabblande av formler, enheter och tabellvärden.

Det visade sig också att kollegorna och jag saknade minnen av fysikens naturliga hemvist – laboratoriet. Ibland rullades väl en vagn in i klassrummet med vikter, sladdar och en bandgenerator, men beskådade vi rymden? Byggde vi högtalare?

Några som faktiskt svarar ja på de frågorna – och lägger till att ”vi får beatboxa också” – är eleverna på Vialundskolan i Kumla, där Kristoffer Åberg undervisar i fysik och matematik på högstadiet.

– Att ha tillgång till att få göra systematiska undersökningar i ett riktigt labb med mycket bra utrustning, och få göra det i halvklass, är helt avgörande, säger han, samtidigt som han känner igen den negativa synen på hans älsklingsämne:

– Många jag pratar med utanför skolan kan säga saker som ”Oj, är du fysiklärare, svårt ämne … jag tyckte fysiken var så tråkig …” Jag har jobbat på skola i 20 år nu och ibland möter man en klass där majoriteten av eleverna är totalt ointresserade av fysik, och visar det, och det händer att jag får kämpa extra hårt med grupper som består av starka individer som har fokus på allt annat än skolan.

– Jag blir besviken på mig själv när jag inte får dessa elever att se ämnet som jag gör, även om jag så klart förstår att alla inte kan tycka att det är ascoolt hur en transformator kan höja spänningen, eller att raketerna som ska bära fyra astronauter till månen förbränner 5 000 liter bränsle i sekunden för att komma upp i 28 000 kilometer i timmen på under åtta minuter …

– Sant är att fysiken kan vara svår att förstå sig på. Men samtidigt är den ofta väldigt logisk. Så allt handlar om hur du som lärare presenterar den.

Tillbaka till labbet

I Kristoffer Åbergs fall handlar det om att återföra fysiken dit den hör hemma, i laboratoriet. Eller rättare sagt återbörda lusten till labbet.

– Entusiasm smittar. Jag ser det direkt när en klass går från ”svår och tråkig fysik” till ”svår men intressant och rolig”. Dessutom är det där likvärdigheten i skolan börjar, utifrån mitt ämnesperspektiv: i att alla får chansen att känna att fysik faktiskt angår dem.

– På min skola är fysiken periodiserad, och när en elev som inte för tillfället läser fysik kommer fram till mig och talar om sin längtan till efter sommaren då vi ska läsa fysik igen så blir jag varm om hjärtat.

Kristoffer Åberg återkommer hela tiden till hur ovärderligt det är med laboratorieundervisning.

– Om man ska få till en bra undervisning i NO gör man inte ämnet schysst genom att rabbla modeller och teorier inför 30 elever som begriper hälften av det man vill få fram. Man behöver hitta bra undersökningar där eleverna kan få se fenomenen med egna ögon och upptäcka dem själva. Jag försöker bygga fysik som en berättelse. Först väcker jag nyfikenheten, sedan ger jag eleverna verktyg att förstå, och till sist låter jag dem testa i praktiken.

Kristoffer Åberg beskriver det som att ”emellanåt kunna vara ’den galna professorn’ som plockar fram ­något coolt i labbet” och gör det där lilla extra, och gärna på uppstuds. Som när några elever sett en Tiktok-viral med någon fysisk wow-effekt och Kristoffer Åberg direkt kan återskapa samma effekt i labbet. Han pratar om de där speciella ögonblicken i klassrummet när han kan se responsen i en elevs uppspärrade ögon: ”Vänta … är det så det fungerar!”

”Det är där aha-upplevelsen uppstår”

Senast hände det när han och en klass arbetade med elektromagnetism. I stället för att börja med en film, en powerpoint eller en bild i fysikboken bar Kristoffer Åberg med sig utrustningen direkt in i klassrummet: kopparspole, magnet, galvanometer.

– Sedan ber jag en elev komma fram och agera labbassistent. När magneten rör sig i spolen ser vi hur visaren slår till och ström uppstår. Magnetfältet tvingar elektroner att röra sig.

Men – det är fortfarande tämligen abstrakt. Så Kristoffer Åberg låter eleven röra magneten igen, medan han håller i sladdarna.

– Och så frågar jag klassen: ”Tror ni att det känns något?” Nej. Spänningen är för låg för att märkas. Då kopplar jag i stället spolen till en förstärkare och en högtalare. Eleven rör magneten en gång till och plötsligt börjar högtalarmembranet röra sig, upp och ner, helt synligt för alla. Rörelse blir ström. Ström blir rörelse.

Men det slutar inte där. Nu byter Kristoffer Åberg ut spolen mot en högtalare.

– Jag talar om att den här högtalaren nu kan få en spole att röra sig nära en magnet. Högtalaren fungerar som en mikrofon. Nu har vi både en mikrofon och en högtalare framför oss, byggda på exakt samma fysik.

– Det är då jag brukar fråga om någon vill beatboxa. Det finns alltid någon som vågar. Ljudet förstärks och skratten sprider sig, och samtidigt har vi bundit ihop flera fysikaliska fenomen i ett enda sammanhang. Det är där aha-upplevelsen uppstår.

Han tycker att glappet mellan fysiken i grundskolan och gymnasiet är för stort, men stannar inte vid att klaga på problemet. Hans åtgärd har blivit att sätta ihop en formelsamling (med enklare formler, storheter, tabeller, periodiska system och så vidare) som han numera alltid trycker upp och ger eleverna, som får använda den på lektionerna och även på proven.

Och när hans skola för några år sedan gick över till renodlade ämnesklassrum ville han passa på att sätta upp en inspirerande plansch över universum. Han tänkte sig en tidslinje som visar inte bara mänsklighetens utan hela universums historia, men planscherna han hittade var för små och idéfattiga.

– Så jag tog tag i saken själv och skapade en nästan sju meter lång linjär tidslinje från big bang och fram till i dag. Den visar på vilken ofantligt kort tid vi människor erövrat världen. På planschen är universums historia 6,90 meter och homosapiens är markerad längst ut till höger med 0,1 millimeter.

Så långt tillbaka Kristoffer Åberg kan minnas har han varit nyfiken på hur saker fungerar. Oavsett om det varit stort eller smått, trivialt eller existentiellt, så har allt landat i samma vetgirighet. Hans besatthet av att ta reda på hur hans Commodore 64 kunde lagra spelen på ett kassettband, eller hur en walkie-talkie kunde skicka ljudet genom luften så att hans lillebror hörde honom, ledde till en omättlig nyfikenhet på hur världen, och snart nog universum, fungerar.

– Jag hade tidigt lätt för att förstå mönster och ta in matematiken utan att behöva anstränga mig. Naturvetenskapen var redan från början favoritämnet, oavsett om det var biologi, kemi, teknik eller fysik, och jag hade bra lärare som gav mig extra uppgifter och utmaningar, vilket bidrog till att intresset bara växte.

”Jag nördar lätt ner mig”

Kristoffer Åberg är född och uppvuxen i Kumla, pappa var bankman och mamma jobbade i många år på Ericsson, kom ursprungligen från Barcelona. De gav sonen ­rymdböcker i födelsedagspresent när han fyllde sex eller sju … och hans framtid var utstakad. Han läste böckerna minutiöst, ritade av planeter, skrev fakta, memorerade, ”tyckte allt var så häftigt”, började utforska science fiction i serier och filmer som utspelade sig långt ut i det okända.

– Jag nördar lätt ner mig. Det blev såklart tv-spel och datorer också när jag växte upp. Jag satt fastspikad vid datorn när internet kom, gjorde min första hemsida i slutet av nian, när hemsidor hade skrikiga färger, besöksräknare och sjukt många animerade gif-bilder. Och när internet blev snabbare, bättre och billigare så var det mycket LAN hemma i min lilla etta i Kumla.

I början av 2000-talet var Kristoffer Åberg dryga 20 fyllda och fortfarande fångad av världen i datorn, där han ”med lite kontakter” fick tillgång till ”ofantligt många bra dokumentärer om rymden och universum”.

Kanske var det här framtidstankarna på att bli lärare började luta åt fysiken i stället för idrottsläraren han tidigare föreställt sig att bli, efter att han under uppväxten hade spelat basket i flera lag samtidigt och även tagit på sig en roll som ungdomstränare.

När han efter gymnasiet jobbade några år på Orkla och praktiserade som datareparatör på en lokal datafirma grodde känslan i honom att han ”saknade mening”. Passionen i rymdintresset blev en allt viktigare ventil i vardagen, och därifrån också startpunkten för lärarkarriären och att ge sig själv möjligheten att få ihop de lösa delarna i livet, livnära sig på det som fascinerade honom mest av allt, och samtidigt ”göra något viktigt för både individer och samhället”.

Om du jämför med hur du tänkte när du började jobba som lärare, vilka är dina största lärdomar som kommit med åren och erfarenheterna?

– Jag trodde i början att en riktigt bra genomgång och entusiasm räckte långt. I dag vet jag att relation, struktur och tydliga rutiner gör att eleverna faktiskt kan ta emot genomgången. På rastvaktstider kan jag ta in nyfikna elever till labbet och göra något de är intresserade av … eller kanske gå ut på basketplanen och snurra upp eleverna! Grunda med att bygga relationer, börja med att sätta ett perspektiv på vår vardag, för att sedan knyta an till vardagsfysik och saker som händer här på jorden.

– Det som verkligen kommit med åren är insikterna om vad som krävs för att hålla ihop grupperna och anpassa undervisningen beroende på vilken klass jag har. Alla klasser är unika, där alla har olika förutsättningar och förkunskaper när de börjar på högstadiet. Jag har hittat ett koncept där jag kan vinna mycket genom att tidigt sälja in fysiken med det jag vet att elever är mest nyfikna på, och som samtidigt är mitt specialintresse: Rymden.

Vetgirighet och nyfikenhet

Kristoffer Åberg återkommer oupphörligt till den egna passionen. Om läraryrket är ett kall så gäller det inte bara undervisandet i sig utan i allra högsta grad också själva ämnet. Vetgirigheten och nyfikenheten är något som läraren kan dela med eleverna. Det här med att ”lära för livet” gäller även för honom. Och lyckas han förmedla det till eleverna är fundamentet lagt för relationsbygget.

– Detta är något av det absolut viktigaste när man undervisar naturvetenskapliga ämnen, säger han. Man måste visa eleverna hur roligt och intressant man själv tycker att ämnet är. För det smittar som sagt av sig. Eleverna behöver matas med hur det universum vi bor i är en otrolig plats, hur otroligt det är att vi människor kommit så långt i förståelsen för det, och hur otrolig men också logisk vägen till förståelsen varit: Varför vet vi det vi vet? Hur säkra är vi? Kan vi ha fel? Kan vi testa våra idéer och se om de stämmer?

Och då är du kanske också inne på att ge eleverna en djupare vetenskapssyn, även bortom just fysik och matematik – om vad forskning och evidens är?

– Ja. Det är viktigt att eleverna förstår hur all den fakta de läser i sina läroböcker och det jag förklarar och ritar på tavlan troligen har haft en lång väg innan det blivit allmänt vedertaget, och hur den vägen ser ut. I dagens samhälle, när allt fler vuxna tvivlar på vetenskapen, är det alldeles nödvändigt att vi NO-lärare får framtida medborgare att förstå den vetenskapliga metoden och hur vi ständigt förbättrar vår förståelse. Oavsett om det handlar om klimat, artificiella neuronnät, cancerbehandling eller rymdforskning.