Martin Ahlstedt: ”Om inte lust uppstår måste man läsa ändå”

Torsdag eftermiddag och Bokmässan i Göteborg har fått upp ångan. På en av scenerna leder Yukiko Duke seminariet ”Ett läsvänligt hem”, med utgångspunkt i en ny rapport från Lärarstiftelsen om förutsättningar för barns och ungdomars läsning och det stora lästappet i tonåren. Det är förstås fyllt av samförstånd.

Men en av de medverkande är lite långsammare att bidra till konsensus, funderar lite längre innan han svarar.

Det är Martin Ahlstedt, svensklärare på Lindholmens tekniska gymnasium i Göte­borg och som säkerligen hade lyfts fram som den stora lärarstjärnan på årets mässa om han inte haft en så anspråkslös och återhållen framtoning. Men redan 2016 tilldelades han Svenska Akademiens svensklärarpris, och det senaste året har han flera gånger uppmärksammats i media för sin förmåga att göra normalt läsresistenta yrkesgymnasister på VVS- och fastighetsprogrammet till bokslukare.

I år deltog han dessutom på Bokmässan som författare själv, med sin passionerade, stadshistoriska debutbok ”Hisingen: ön i gränslandet”.

På seminariet är Martin Ahlstedt tyst i nästan en halvtimme, medan övriga diskuterar innebörden av läsrapporten. Bredvid moderatorn Yukiko Duke sitter Lärarstiftelsens karismatiska ordförande Eva-Lis Sirén, ett fullblodsproffs som förför publiken med intensiva utspel om hur mycket som krävs för att få läsutvecklingen på rätt köl igen, och som försöker passa entusiasmen vidare till Martin Ahlstedt.

– Du väcker läslust! utropar hon och vänder sig mot den lite trubbige gymnasieläraren, upprepar:

– Jag hör ju det, Martin! Du väcker läslust!

Martin Ahlstedt vrider på sig och svarar med ett smått besvärat skratt.

– Det är ju inte så att alla mina elever känner läslust …

Då skulle han misslyckas

Seminariet stannar upp och föreläsningsflowet försvinner. Att Martin Ahlstedt inte är ute efter enkla feelgoodpoäng blir uppen­bart. Men när han börjar veckla ut vad han menar får han desto fler medhållande nickar och leenden från de många lärarna i publiken.

Han säger att han tycker att talet om ”lust” lätt leder fel i ett skolsammanhang. Att om hans uppdrag vore att skapa ”läslust” så misslyckas han, termin efter termin, med rätt många av sina elever. Visst kan något lustfyllt väckas hos vissa, säger han, men det är inget man kan leva på som svensklärare på ett yrkesgymnasium där eleverna, nästan bara killar och ofta med en strulig grundskola bakom sig, ska försöka förstå sig på romaner och noveller mellan lektionerna i värmelära, systemuppbyggnad, svetsning och verktygs- och materialhantering.

– Hur jag än gör så har jag en del elever som till en början inte tänker läsa en bok. Då säger jag helt enkelt att ”det får ni göra i alla fall, för det ingår i kursen”. Om inte lust uppstår måste man läsa ändå. Så enkelt är det ju. Och när man väl kommer i gång …

Det är här Martin Ahlstedts berättelse skjuter fart, det är här den där stjärnan tänds och börjar lysa upp tankespår som vi åhörare lockas att följa.

Martin Ahlstedt har tidigare under förmiddagen deltagit i ytterligare en programpunkt på samma scen, ”Språkets betydelse för lärandet” i regi av Tukan Läromedel, och även om samtliga deltagare är insiktsfulla och spännande att lyssna på är det bara Martin Ahlstedt som är etthundra procent konkret. Där övriga gärna lägger ut texten generellt och filosofiskt är han pedantiskt noga med att börja och sluta i klassrummet. Som om han inte vill säga något som inte är beprövat av honom själv och hans elever.

– Ja, när man väl kommer i gång, då ligger mitt fokus på att väcka, ja, inte ”lust” … men intresse.

Detta är vad Martins Ahlstedts hela upplägg handlar om, från läsningen av ungdomsböcker i ettan till ”Främlingen” i tvåan och ”Doktor Glas” i trean. Från de allra första lektionernas övningar kring minnesbilder av barnböcker till bokcirklarna som sedermera formas till ringar på vattnet under kursernas gång.

Mitt fokus ligger på att väcka, ja, inte ”lust” … men intresse.

Martin Ahlstedt själv är som en öppen bok. När Vi Lärare intervjuar honom både före och efter Bokmässan väcker han omedelbart vårt intresse att läsa av honom som yrkesperson, ta del av hans erfarenheter och insikter, sätta oss in i hans metoder. Resone­mangen från seminarierna återkommer men från andra vinklar, med andra exempel och formuleringar. När han berättar om sina lektioner berättar han samtidigt om sitt eget ständiga språkutforskande.

– Det första jag gör med ettorna är en ordövning, där alla elever får en lapp med ett ord – ”krokodiltårar”, ”björntjänst”, ”oomkullrunkelig” … – och med en kort förklaring. Efter att ha fått förbereda sig presenterar de sitt ord, och målet är att landa i en diskussion: om vilka roliga ord det finns, om hur kul det är att uttrycka sig, om andra roliga ord …

En annan standardintroduktion är när Martin Ahlstedt högläser en tio år gammal Svenska Dagbladet-krönika av Jesper Sundén för klassen, med rubriken ”Högläsning föder frågvisheten”.

– Den håller, år efter år. Den beskriver hur krönikören läser för sin fyraåriga son, och hur barnet vid sidan av sin mysiga lässtund med pappa lär sig en mängd nya ord bara av alla frågor som väcks naturligt av högläsningen och samtalet. Sedan frågar jag eleverna om de själva har såna minnen, och de flesta minns ju barnböckerna – och plötsligt har vi börjat med ett positivt samtal om läsning.

”På högstadiet har de inte läst alls”

Eleverna får sedan googla efter titlarna, om de inte minns vad barnböckerna hette. Det väcker en nostalgi som får dem att glida in i skrivuppgiften Martin Ahlstedt ger dem.

– Det är precis som i rapporten från Lärarstiftelsen, säger han. Även många av mina yrkeselever har haft en barndom med läsning men på högstadiet har de inte läst alls. Då säger jag: ”Nu är vi på gymnasiet, nu börjar vi om, här ska vi läsa igen!”

Dessa första samtal med en ny klass, om ord och läsning, blir en positiv ingång, för vissa en återintroduktion, till böckernas värld vid en punkt i de här elevernas liv där läsningen alltså ligger på en bottennivå och där svenskan är ett nödvändigt ont på en praktisk yrkesutbildning.

Och sedan händer det märkvärdiga att läsgnistor tänds och intresset växer. Ett år senare, när eleverna kan välja bort svenskan inför årskurs 2, väljer ändå hälften att fortsätta. Lågt räknat. Av Martins treor just nu valde 34 av ursprungliga 54 att fortsätta med svenskan.

Bokcirklar kring läsningen

Och nyckeln till framgången är lika mycket samtalen om böckerna som böckerna i sig. Kring varje bokläsning formas mindre bokcirklar.

– Och en förutsättning för det är att det här är ett yrkesgymnasium – svetslokaler är byggda för 18 elever, vilket bestämmer storleken på mina klasser. I större klasser hade ingen hunnit ge de här eleverna den här tiden och möjligheten, men här kan jag under 80 minuters lektion både undervisa i helklass och när vi har boksamtal dela in den i tre grupper om sex i varje.

– Att samtalen är så viktiga hänger ihop med att man hos de flesta inte kan förvänta sig ”läslust”, men däremot intresse: även elever som har svårt att få flyt i läsningen blir intresserade av diskussionerna, och en förståelse för litteratur sipprar in den vägen i stället.

Därför är också högläsningen viktig?

– Ja, särskilt i början. När eleverna samtidigt får följa med i texten lär de sig hur den ska läsas. Jag överdriver gärna betoningen på varje skiljetecken för att visa upplevelsen. Det är förbluffande hur man efter det kan ha avancerade litterära diskussioner även med läsovana 16-åringar om till exempel skillnaden mellan grammatisk och grafisk mening.

– Jag högläste nyligen prologen till Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”, och uppehöll mig vid två ettordsmeningar: ”Tystnad. Köld.” Varför skriver han inte bara ”det var tyst och kallt”, frågade jag. Något som kan tyckas svårt i teorin skapar i praktiken nyfikenhet och intresse.

Martin Ahlstedt växte upp i Backa på Hisingen i Göteborg, i en tid då det fortfarande var självklart att man gick i sin närmaste skola.

– Det fanns barn från alla olika bostadsområden i samma klass, från höghusen och de fina villorna. Att detta inte längre är en självklarhet i den svenska skolan är svårt för mig att ens ta in. Jag är i alla fall väldigt tacksam för att ha fått den skolbakgrunden.

Vilken var din egen första stora läs­upplevelse?

– Det hade faktiskt inget med skolan att göra. Jag minns inte att jag läste särskilt många böcker där eller att vi hade några boksamtal i mindre grupper över huvud ­taget. Men det som verkligen gjorde intryck på mig var när jag som ganska liten läste mina första vuxenböcker. Sjöwall-Wahlöö-deckarna! Särskilt minns jag ”Den skrattande polisen” och ”Brandbilen som försvann”. Helt otroliga upplevelser. Jag skrattade högt åt den fantastiska dialogen, det fanns en ton där som var helt min humor. Jag fattar ju nu, och efter att ha läst om dem, att det fanns mycket annat också i böckerna, men jag minns dem mest för humorn.

Det är så lätt att gilla killarna och ha roligt ihop.

Fick du med dig litteraturintresset hemifrån?

– Delvis. Visst kommer jag från en läsande familj, men jag har också upptäckt mycket på egen hand. Litteraturvetenskapen i Uppsala satte ytterligare fart på intresset och gjorde att jag upptäckte mycket nytt, både när jag läste svenska och engelska.

Var det där du kom in på lärarspåret?

– Ja, efterhand. Det första jag läste på universitetet var A och B-kurserna i nordiska språk med historisk inriktning. Det läste jag helt av intresse, utan direkta framtidsplaner. Men jag insåg sedan att det var lite för smalt och kom fram till att läraryrket lockade mer än en akademisk karriär.

”Många har haft det jobbigt i grund­skolan”

Det har Martin Ahlstedt aldrig ångrat.­ Inte heller att han inriktade sig på yrkes­gymnasium.

– Det är så lätt att gilla killarna och ha roligt ihop, säger han, och syftar på vad som är en grundförutsättning både för dem och för honom själv:

– Många har haft det jobbigt i grund­skolan, med oroliga föräldrar, och så kommer de hit, där vi har noll fokus på höga betyg i kärnämnena eftersom det inte har någon betydelse för yrkesexamen – innehållet blir viktigare än resultaten. Och de känner att de plötsligt kan hänga med i och gilla ett ämne som svenska. De upplever skolan på ett nytt sätt, och deras föräldrar är överlyckliga för att deras barn för första gången vill gå till skolan. 

LÄS MER:

”I varje stökig pojke finns en vetgirig elev”

Prisade skolan – här läser eleverna tio böcker om året

De vann Stora läspriset: ”Betyder allt”

Herlitz sex tips: Så skapar vi en läsande skola

Skolan fick unikt läspris – nu hotas den av nedläggning

Lärarens lästrick: Lockar med epa-traktorer