”Festfixaren”: Kan inte tänka mig annat än att vara lärare

LÄS ÄVEN: Lärarna som prisas av Vetenskapsakademien

Eleverna stirrade på sin matematiklärare. Flickan som bett honom gissa hur många Facebook-vänner hon hade satt bara och gapade. ”324”, hade han svarat. Och det var exakt rätt.

– Det var förstås bara tillämpad sannolikhetslära, säger Rickard Fors. Vi hade ägnat lektionen åt att uppskatta storheter – hur många kubikmeter luft i klassrummet, hur många meter till globen? – och jag förklarade att det ofta går att uppskatta inom en faktor 10.

Då kom Facebook-frågan från en tveksam elev. Och efter den dagen såg klassen Rickard Fors som ”ett slags matematisk halvgud”.

– Men med tanke på hur många gissningar jag har gjort under min tid som lärare var det sannolikt att jag skulle gissa helt rätt till slut, säger Rickard Fors med ett logikens leende.

Prov med fluga och kavaj

44-åriga Rickard Fors har av Kungliga Vetenskapsakademien tilldelats årets Ingvar Lindqvistpris i matematik ”för att han skapar en utmanande men stödjande miljö som kombinerar kreativ och interaktiv problemlösning i matematik med förståelse för hur matematiken kopplar till samhället och vardagen, och för att han aktivt arbetar för mångfalden på skolan”.

När man frågar runt i hans omgivning på Södra latins gymnasium i Stockholm, där han även är lärare i fysik, är det ett annat beskrivande ord som återkommer mest: lustfyllt. Någon använder till och med ordet ”fest” om Rickard Fors lektioner. När det är prov klär han upp sig i fluga och kavaj.

– Det började för tio år sedan när jag besökte MIT:s campus i Boston. I giftshopen hade de en knytfluga med matematiska formler som jag köpte. Jag bar flugan på ett prov och eleverna gillade det, så jag fortsatte. Under åren har många elever tagit efter, ibland kommer hela klassen finklädd med fluga.

Men är alla elever med på högtidsstämningen? Hur känner de som misslyckas?

– Jag tar inte ordet ”misslyckande” i min mun. Elever kommer ändå att känna så ibland och då är man positiv och ser framåt, försöker övertyga dem om att det inte är hela världen. Målet är att det ska vara kul att fundera på matematik- och fysikfrågor, och det är vad prov handlar om.

– Jag vill undervisa som om alla elever ska bli matematiker, alltså förutsätta att alla tycker det är lika kul som jag. Jag förstår ju att alla inte kommer att prioritera matematiken, men vad det handlar om är att ge alla möjligheten att se den som rolig och spännande.

En större blandning av elever på skolan gynnar alla.

Arbetet med mångfald, som Vetenskapsakademien nämner i sin motivering, består i att Rickard Fors varit en av de drivande i Stockholms stads Järvaprojekt, som syftar till att få fler elever från ytterstadsområden att söka sig till gymnasierna i innerstaden. Rickard Fors har vid ett halvdussin tillfällen tagit emot högstadieelever från Järva­området som då haft matte med jämnåriga på Södra Latin.

– Tanken är att de ska få lite självförtroende och känna att de kan söka sig hit om de vill. En större blandning av elever på skolan gynnar alla. Men det finns så många lärare i Sverige som har gjort så mycket mer än jag för mångfalden.

”Tar tid att hitta bra problem”

Rickard Fors säger att han inte vill se sig som någon sorts missionär.

– Det är en personlighetsfråga. I klassrummet är jag bekväm med att prata om vad jag tycker men jag är inte personen som skriver en debattartikel.

Men man kan väl ändå säga att du har ett samhällsperspektiv på matematik?

– Jag anser att matematiken har ett värde oavsett samhällsnytta, men jag älskar att hitta tillfällen i vardagen och samhällslivet där matematiken letat sig in. I skolan blir det lätt så att vi undviker både den totala abstraktionen och de verkliga tillämpningarna.

– Jag gillar att gå mellan dessa extremer när det är möjligt. En dag diskuterar vi om det existerar funktioner som är additativa men inte homogena. En annan dag lånar vi pengar till en hypotetisk första bostad och diskuterar ränteavdrag och ränterabatt.

– Det tar tid att hitta bra problem som är tillgängliga för eleverna men som känns lite mer spännande än standardproblemen.

Rickard Fors växte upp i Spånga utanför Stockholm i vad han beskriver som ”ett typiskt medelklasshem, radhus och falukorv i ugn”. När han började skolan fick han och föräldrarna höra att han inte var ”skolmogen”. Han hade svårt att sitta still och fick ibland bygga Lego-konstruktioner med specialpedagogen i stället för att lära sig multiplikation. Det enda yrket han lite vagt kunde visualisera för sig själv i den åldern var fotbollsproffs.

”Älskade fakta och rekord”

I mellanstadiet fastnade han för matematik och fysik – men inte som skolämnen. De kom inslagna som julklappar.

– Jag älskade fakta och rekord – störst, längst, minst! – så pappa började ge mig ”Faktakalendern” varje jul. Jag gillade att läsa vilka kommuner som hade störst tillväxt eller vilka floder i Asien som var längst. Och så fascinerades jag av ett avsnitt om partikelfysik – hur kan det finnas partiklar man inte ser? Var är de? Jag kommer särskilt ihåg termen ”intermediära vektorbosoner”. Bara namnet var så häftigt att jag började intressera mig för fysik.

På högstadiet började Rickard Fors läsa på allvar, upptäckte Kurt Vonnegut och började drömma om att bli romanförfattare. Men de populärvetenskapliga böckerna om astronomi och partikelfysik tog överhanden, och på gymnasiet växte fysik ut som största intresse. Kompisarna skakade på huvudet när han stannade kvar efter lektionerna för att prata vidare med fysikläraren.

– Jag hade rätt lätt för skolan men eftersom jag gillade att läsa och lösa problem på fritiden tänkte jag inte så mycket på fysik, matematik och svenska som ”plugg”. Mycket kom gratis. Jag behövde kanske inte så mycket pedagogiska förklaringar av skolmatematiken men mina lärare hjälpte mig alltid när jag hade egna matematiska funderingar, eller när jag satt och programmerade min miniräknare.

– För en viss typ av elever kan inspiration och uppmuntran vara det viktigaste man kan bjuda på som lärare.

Det låter som om du befinner dig på rätt plats i livet? Du har inga oförlösta jobbdrömmar?

– Nej, jag kan inte tänka mig något annat än att vara lärare. Allt annat verkar vara så tråkigt. Det är klart, jag gillar att konstruera prov och föra statistik och annat som ibland gett mig funderingar på att jobba med nationella prov eller liknande, men jag skulle nog sakna undervisningen för mycket. Mitt personliga mål är att bli den bästa läraren jag kan bli och att fortsätta vara lycklig med det.

Jag kan inte tänka mig något annat än att vara lärare.

Som person beskriver Rickard Fors sig själv som ”förändringsobenägen” och ”en försiktig general” som trivs bäst i klassrummets statiska trygghet. Som barn hade han sen ”skolmognad” och en tidig dragning åt det mätbara. Allt detta är också drag som kan känneteckna barn med diagnoser. På direkt fråga svarar han att han tror att det sitter ihop.

– Det förklarar nog till stor del att min undervisning är väldigt strukturerad. Jag är mycket för numrerade listor, detaljerad planering och att färdigställa prov flera veckor i förväg. Och det tror jag kan hjälpa elever som behöver struktur i sina studier.

Alla är hjälpta av struktur

Diskussionen om anpassningar i klassrummet, var står du där?

– Man kan göra mycket utan elevspecifika anpassningar. Just struktur och tydlighet är sådant som alla elever är hjälpta av. Som lärare vet man vilka elever som behöver en extra knuff för att komma i gång och då ser man till att punktmarkera dessa elever under lektionen så att de alltid känner att man är där.

– Sedan kan det finnas en problematik som är svår för mig att hantera i helklass, men då blir det en resursfråga. Hur många speciallärare som kan arbeta en-till-en har skolan råd med? Kanske är det inte på gymnasiet i högskoleförberedande program man ska koncentrera insatserna utan betydligt tidigare i elevernas skolgång.